Freeroading

Freeroading låter som ett skämt. Första gången jag stötte på ordet var när jag läste om Specialized Tri Cross, och det lät som vilken dum reklamklyscha som helst. Som något Red Bull-jippo.
Men häromdagen dök ordet upp igen då jag pratade med marknadsansvarige på en av Sveriges största detaljister inom cyklar och cykelutrustning, och han kunde inte hitta ett bättre ord för att beskriva den utveckling han ser inom deras försäljning. Kraftiga men ändå moderna och roliga landsvägscyklar vars syfte inte är tävling. Mildare geometri med tåligare hjul och större däck. Hans teori var att när fler och fler MTB-cyklister köper landsvägscyklar så vill dom inte ut på vägarna för att tävla, utan det är mer för att få en upplevelse, och dom är dessutom vana vid att misshandla sitt material mer och kör i alla väder och på alla underlag. Det fanns enligt hans mening en klar jämförelse med hur Freeride förändrade MTB-världen för tio år sedan. I och för sig så har jag själv alltid tänkt i dom banorna, men det känns underligt höra det från en företrädare för cykelbranschen som backar upp sina argument med försäljningssiffror.
(det företag som XX representerar är dock väldigt otypiska efter svenska förhållanden)

Så, freeroad kanske blir ett ord som stannar kvar. Men jag hoppas inte det, det måste finnas något bättre sätt att beskriva det på. Audax och Randonné är ju vedertagna begrepp, men dom känns på tok för konservativa och belastade med protokoll och regler om stämplar och maxhastigheter och klungkaptener. Det är väl bara att konstatera att än en gång så är det Nordamerikanerna som har blåst nytt liv i en gammal europeisk företeelse på samma sätt som har skett med cyklocross. För där cyklocross i Europa utövas av proffsatleter till massornas jubel så är det totalt omvända förhållandet i USA. Där är det massorna som deltar på CX-tävlingarna med noll i publik.

Och även om vi i Europa har en lång tradition av Tifosi som gör regelrätta pilgrimsfärder på klassiska sträckor från vårklassikerna, Girot eller Le Tour (gärna i fullt replicaställ), så känns den här respektlösheten och nytänkandet väldigt amerikanskt. Det är lite "Fuck you, i dont care if Fausto Coppi wore white socks" attityd. Sånt behövs alltid.

Vårklassikerna förresten: När jag hade mitt snack med XX på XX så snackade vi även om sponsring. Enligt hans sätt att resonera så skulle kostnaden för att subventionera en hyrbuss och fylla den med amatörcyklister som fick åka iväg för att cykla kullersten i Flandern en weekend ge mycket bättre marknadsföringsutfall än att sponsra ett antal elitcyklister en hel säsong. Vi kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Och Specialized Tri Cross, kan jag meddela, är en mycket trevlig cykel. För dyr för mig, och framgaffeln beskrivs bäst med orden "Ugly is the new black" men har gott om utrymme för vinterns dubbdäck och skärmar. Väldigt genomtänkt, men den skulle behöva något större framklinga för lätta vägar. Jag hade den högt på listan över hojar som skulle kollas på GBG-mässan, och även om jag bara hann prova den 45 minuter så var det en angenäm upplevelse. Jag hoppas bara att klistret från BMX-banan gick bort från däcken. Förlåt Grahns.

Annat: Jag har inte publicerat något på tio dagar, och det känns pinigt. Så mycket nya läsare har tillkommit, men jag har varit fullt upptagen med att läsa böcker, söka jobb, koka Choucrôute Garni och fixa med Happy (ja, inte fixa tekniskt med Happy. sånt begriper jag mig inte på. Men AJ och PJ ska köra Transalp Challenge, jag har intervjuat folk om Nationaldagsspelen, det ska testas styrlager och sportdatorer som ska hämtas osv.)
Jag begriper inte hur jag ska hinna med ett jobb.