Cykla för att det är kul?

Jag har hört eller läst dom orden jättemånga gånger. Oftast är det någon som vill poängtera att dom inte syftar till bra tävlingsresultat med sin cykling, men själv har jag väldigt sällan kul när jag cyklar. Dom få gånger jag har haft roligt när jag suttit i sadeln är lätträknade. Däremot kan jag ju skriva under på att det många gånger är mer behagligt att cykla än att göra tråkigare saker. Som ren transport är cykling klart trevligare än att åka buss, tunnelbana eller pendeltåg till exempel (och vi ska inte tala om hur trist det är att åka b*l). Men det är alltså cykling i relation till något värre.

Men kul? Nä, det stämmer inte på mig. Cykling är däremot krävande. Kallt, tungt, skitigt, svettigt, blött, smärtande, utvecklande, skrämmande och svårt. Och jag ser ingen anledning till att det skulle vara annorlunda. Visst har jag många saker på mina cyklar som gör själva turen mer uthärdlig. Framdämpare, växlar, sadlar som passar mitt arsle, stänkskärmar, rätt sorts däck osv. Jag är inte intresserad av att gå sönder, men själva glädjen i cyklandet kommer inte av att det är lätt. Eller för den delen, kul. Jag kan nog ärligt säga att jag har hatat nästan alla av dom cykelturer som jag verkligen har varit nöjd med, från långlopp på MTB till långa episka skogsturer i en varm sommarskog till högaltituds landsvägspass till intensiva singletracks.
Det är svårt. Jag är rädd, arg, kall, varm, ansträngd, trött, blåslagen och otroligt koncentrerad hela tiden. Men jag är inte särskilt glad.

Låt mig berätta om den bästa cykelturen jag hade under 2005. Nå, det började ganska lagom, med cirka 30km nerförsbacke i duggregn i norra Italien. Absolut inget att klaga på, och vädret blev bättre efter lunch. Den fina nerförsbacken hade dock erssatts av mera kuperad väg, men totalt sett gick det ändå neråt. Framåt eftermiddagen stannade jag för en mineralvatten och Capuccino innan det blev dags att klättra. 576 höjdmeter på 13 kilometer, och en maxstigning på 16% låg framför mig. Vägen var förbättrad mot förra gången jag cyklade samma sträcka, flera kurvor hade blivit breddade och det hade tillkommit några tunnlar. Vädret blev sämre, och regnet kom tillbaka med rejäl kraft innan jag kommit en tredjedel av min sträcka. Snart öste det ner, och när jag hade passerat det brantaste partiet var åskan ett faktum. Jag var inte speciellt orolig, efterom vägen låg omgiven av branta berg och hög skog så var risken att träffas av blixten minimal, och om jag hade stannat för att söka skydd så hade jag bara blivt nerkyld. Värre var att sikten blev usel, framförallt när regnet övergick till hagel. Dom lysen jag hade räckte garanterat inte till.
Den enda glädje jag hade var att det åtminstone var uppförsbacke så att jag kunde hålla värmen uppe och slapp bry mig om att bromsa. Behöver jag tillägga att det gjorde ont?
När jag till slut kom fram till min destination så var det en stunds förvirring inna jag lyckats lokalisera mitt hotell, och det var dessutom en återstående klättring på 76 höjdmeter inne i själva byn. Vattnet rann om mig när jag klev in på hotellet och letade rätt på innehavaren så att han kunde ge mig ett rum och en öl. Var jag glad? Hade jag haft kul?
Svaret är, (som ni redan har fattat) nej, det var inte en kul cykeltur. Men jag var väldigt nöjd.
Jag är inte ute efter att ha kul.

Kul, det är att sätta sig i soffan med Fawlty Towers-boxen på DVD´n och en godispåse.

Edit: Min gode vän Rikard håller inte riktigt med mig: Roligt