söndag, december 10, 2023




 11/6 I Stockholm har vi rådjur. I Krynicka Morska går vildsvinen sin kvällsrunda i parken. 

Några av er vet  redan att jag är och cyklar i Polen, en resa som jag velat göra länge. För  jag blev tvungen att skjuta upp min tur med tre år. Det var pandemi 2020 och 2021, och 2022 blev det krig. Men nu kom jag äntligen iväg  och den här resan motsvarar med råge de förväntningar jag hade.  Från Nynäshamn igår med den trevliga båten Nova Star och sen embarkering 12:00 i Gdansk. Turen gick sedan med hjälp av Ride With GPS och Google Maps ut från Gdansks hamn och industriområden mot Baltiska Näset/Frisches Nehrung, en lång smal sandö som en gång i tiden var tysk men som nu på grund av krig och politik delas mellan Polen och Ryssland. Den ryska delen är det som före 1945 var den tyska regionen Ostpreussen med huvudstaden Königsberg men är nu Kaliningrad Oblast.



Det var mycket enkel cykling hela tiden, markerad cykelbana och cykelväg och efter tre mil med några broar och en intressant färja blev det cykelvägen Euro10 som gick på fin hårdpackad grusväg genom strandskogen nästan rakt österut. Baltiska Näset är som tidigare nämnts en sandbank som stänger av lagunen Frisches Haff/Zalew Wiślany från Östersjön, och då den bara är 600 meter på sitt smalaste ställe ger den en underlig känsla av att vara mellan två hav. Åt norr, Östersjösidan, är det en sandås med högrest blandskog och åt söder är det en låglänt lagun med vass och en grund ( medeldjup 2,7 meter!) men jättestor bräckvattensjö. Tidigare var fiske en huvudnäring här, och det har absolut inte försvunnit. Längs vägarna skyltas det med Wędzarnia Ryba (fiskrökeri) hela tiden, och på restaurangernas menyer står dorz (torsk), sandacz  (gös) och okon (abborre) högt upp och alla erbjuder fisksoppa,  Zupa Rybna. Lite längre ner på menyn står den schnitzel, surkål och pierogi jag är ute efter. Dagens cykling erbjöd hård motvind alla 68 kilometer från Gdansk men det var varmt och soligt och totalt befriat från uppförsbackar. Den sista milen gick parallellt med norra stranden och gav en fantastisk utsikt över Östersjön med ljudillustration från bränningarna, så det var lätt att bortse från motvinden.



Framme i Krynicka Morska/Kahlberg blev jag väl mottagen på det hyresrum jag bokat. Min värd Frau Barbara gav mig ett hjärtligt mottagande och berättade utförligt om orten men talade ingen engelska så jag försökte kommunicera med enkla tyska fraser. Min Fahrrad fick stå i garaget på gården efter att jag tagit av mitt gepäck och sen vägledde hon mig till var jag kunde köpa brötchen till min frühstuck och till villken restaurang med gutes polnisches essen jag borde gå. Men inget eisbein, det enades vi om att det var för stora portioner.

Krynicka Morska känns som en trevlig ort. På strandsidan mot innanhavet är det lite tacky med pizza, kebab, nöjesfält, arkadspel, rockbarer, souvenirshopar men säsongen är inte riktigt igång ännu. Och allt är inriktat på inhemska turister. Jag har inte sett en enda meny på tyska eller engelska på hela dagen.




12/6

Dagens Zúrec var den tredje i ordningen och bästa hittills. Mycket surdegsbuljong, mycket potatis, en liten ton av rökt fläsk och med precis lagom med korv ( och som dessert  färskostdumplings med jordgubbssylt) . Cyklingen var stillsam, jag fortsatte längs Frische Nehrung på Eurovelo 10 mot Königsberg/Kaliningrad. Lättcyklad grusad väg i skydd av sanddynerna. Jag tog några avstickare och gick barfota i den mjuka sanden och doppade tårna i den kalla östersjön. Som stockholmare är det alltid lika häftigt att se öppet hav mot en strand utan en barrskogsbevuxen skärgård som dämpning. Den ryska gränsen var odramatisk, polska gränspolisen har lagt ett tiilträdesförbud de sista 250 meterna så det är bara en vägbom, några skyltar med tillträde förbjudet och en Landrover med gränspoliser som ser till att ingen ställer till det. På tillbakavägen valde jag södra sidan av näset, mot lagunen Frisches Haff. Det är en fascinerande plats. Småskaligt fiske har varit huvudnäring länge och finns glädjande nog fortfarande kvar. Jag nämnde nog tidigare att alla restauranger listar upp fisken överst på menyn och de griffeltavlor de sätter ut på gatan. En i övrigt opretentiös krog längs turistgatan  heter i översättning ”Friteringsstugan Abborren”.  Kahlberg/Krynica Morska har varit badort sedan 1840 då den tillhörde Ostpreussen, vars huvudstad Königsberg numera kallas Kaliningrad och ligger nordöst i lagunen. Men dit kan man inte åka, vare sig man vill eller inte. Men det går bra att ta en båtresa på Frisches Haff’s polska sida,  vita turistbåtar går regelbundet till Frombork/Marienburg och jag har tedan börjat fundera på en tur åt det hållet också, cykel kostar 30 zl extra. Frisches Nehrung/ Mierzeja Wiślana har gett eftersmak och jag är glad åt  infallet att åka hit. Imorgon blir det Gdansk, och på ditvägen misstänker jag att mitt goda humör får sig en rejäl knäck. Men mer om det imorgon.





13/6

Gårdagens middag blev Barszcz och råbiff i Gamla stan i Gdansk. Jättetrevligt att vara tillbaka i den här stan. Cyklingen från Krynica Morska/Kahlberg gick smidigt och med god fart. För att variera så tog jag den här gången asfaltvägen på södra sidan av näset, men gjorde avstickare in på skogsvägen på grund av stora omfattande vägarbeten där asfalten lades om.  Vägen var enkelriktad långa sträckor och trafiken släpptes bara på åt ett håll i taget. Även om bilarna bara körde i cirka 30 km/h så blev det för jobbigt att hålla jämn hastighet och den redan innan smala vägen erbjöd väldigt lite utrymme för omkörningar, så skogsvägen blev ett lugnare alternativ.

Drygt två mil från Krynica Morska kom dagens etappmål i Sztutowo. Här ligger nämligen koncentrationlägret Stutthof, som är det första koncentrationlägret som byggdes på mark som nazisterna hade ockuperat. Redan den 2 september 1939, på andra världskrigets andra dag startade bygget. Nazisterna i Danzig hade utsett platsen tidigare och hade för länge sedan börjat sammanställa listor över vilka som skulle likvideras eller interneras. Planen var att krossa det polska civilsamhället och lokala paramilitära organisationer, i allt utom namn lika med SA och SS och försedda med insmugglade tyska vapen, började omedelbart med att döda och tillfångataga lärare, läkare, jurister, poliser, kommunala och statliga tjänstemän och politiker. De enda polacker som skulle få finnas kvar var outbildade arbetare och bönder. Danzigs judiska minoritet (ca 3%) hamnade även de omgående i lägret. Stora fabrikslokaler uppfördes där delar till flygplan och fartygsmotorer tillverkades. Även om Stutthof inte var ett förintelseläger så var det inte tänkt att någon skulle lämna lägret levande. Hårt arbete och svält skulle se till att ingen överlevde. Gamla, sjuka och svaga dödades regelmässigt och lägret fick efter några år en gaskammare. Den var med nazistiska mått blygsam och rymde max 30 personer. Lägret var i bruk fram tills den 9 maj 1945 då soldater från Röda Armén intog orten. Då hade de flesta av fångarna förts bort med pråmar till Hel för vidare befordran till Nordtyskland och Danmark. En av pråmarna landade på Mön och där befriades fångarna omedelbart av danska motståndsrörelsen. Flera av de överlevande kom senare genom Röda Korset till Sverige.

Ja, det blev kanske inte en mysig reseberättelse det här. Men man kan inte bara ha kul på semestern. Resten av dagstrippen blev ganska händelselös förutom överfarten över Weichsel vid Swibno där färjan är en bilpråm som dras av en bogserbåt. Sista biten in till Gdansk hade jag kraftig motvind men det var lätt att hitta, och som en överraskning låg mitt hotell mitt i Gamla Stan. Ett mycket trevligt bemötande och ett fint rum, cykeln fick bo i källaren och jag gav mig omdelbart iväg till närmaste Applebutik för att köpa en ny laddare och sladd till min iPad vars batteri dog ungefär samtidigt som vi lämnade Nynäshamn och efter några timmar kunde jag börja kommunicera med annat än pekfingret. Kvällen var inte jättevarm men efter middagen gick jag en promenad och avslutade på en uteservering där jag gick igenom mina bilder och anteckningar och sippade på en Aperol Spritz. Sen sov jag gott med öppet fönster mot gågatan Dluga, det stora turiststråket. Jag älskar att sova med stadsljud i öronen. Nu är det dags att åka vidare.



14/6 

Nu är jag på plats i Jastrzebia Gora efter en riktigt tung dag. Den började fint med en riktigt bra frukostbuffé på hotellet i Gamla Stan i Gdansk, och jag satt länge och skrev ner gårdagens reseberättelse. Men efter den treje cappuccinon och den andra minicroissanten tog jag mig i kragen och checkade ut, lastade cykeln och startade på vägen ut från Gdansk. Jag var redan inställd på att det kunde bli ett rejält mackel att komma ut från stan, det är sällan lätt att navigera i en okänd lite störra stad. Det räcker med att man missar en sväng och en avfart så kan det bli omvägar på kilometer. Området kring Gdansk med Sopot och Gdynia kallas också Trojmiasto, Trestaden, och det stämmer väl. Alla tre orterna har växt ihop och det tog mig över 3 timmar för att cykla  37 kilometer  i stadstrafik innan jag kom ut på landsbygden. Den enda höjdpunkten var väl strandpromenaden och piren i Sopot, och kanske att jag fick en uppfattning om hur enorm hamnen i Gdynia är. Nästa gång gör jag som hemma i Stockholm, tar pendeltåget tills förstäderna tar slut. Jag kom till slut in på cykelvägen ovanför stranden vid Mechelinkiklippan med en fin utsikt över Puck-bukten och efter en kort bit på höjderna planade det ut och jag kom in i ett  kombinerat naturreservat och militärt skyddsområde. Det var flacka standmarker som övergick till våtmark och enligt skyltar så fanns det hur mycket speciella fåglar som helst i området. Vägunderlaget betod av stridsvagnsbetong från kalla kriget eller sand, båda lika sega att cykla på. Våtmarken övergick efter ett tag till odlingsmark med lövträdsalléer och längs vägarna växte havre, vete, rågvete och åkerbönor. Samt några potatisfält. Men det öppna odlingslandskapet gav inget vindskydd, jag hade motvind i princip hela tiden. Någon halvmil innan fiskebyn Puck bytte cykelvägen skepnad och blev en smal slingrande stig genom tät lövskog parallellt med stranden. Nu började jag känna mig lite slut efter dagens tur och längtade efter mitt etappmål Jastrzebia Gora, men prövningarna var inte över.  För precis när jag kom fram till Puck tog batteriet i min powerbank slut, så telefonen dog. Jag hade ingen karta längre. Inte ens kompass. Så de sista 17 kilometer på dagens etapp fick åkas på känn, med navingering efter trafikskyltar och solen. I och för sig blir det enklare när havet finns på ena sidan, det går ju inte att cykla där. Jag lade också märke till att vägskyltarna helt plötsligt hade börjat med ortnamn på två språk, jag hade kommit in i Kashubiskt område. Kashubiska är ett slaviskt språk och har tidigare ansetts vara en polsk dialekt men är numera erkänt som minoritetspråk i Pommern. Med 78 kilometer i häcken kom jag slutligen fram till Jastrzebia Gora och hittade min övernattning Willa Sky utan problem. Men där var tomt och låst. Till slut var det en person, troligvis städerskan, som hörde mina bankningar på dörren. Hon snackade bara polska och begrep inget av den bokningsbekräftelse som jag för säkerhets skull skrivit ut på polska. Men hon lyckades förmedla att jag skulle ringa till ägaren, och jag visade på min släckta telefon och tog fram laddare och sladd för att påvisa att jag inte kunde göra det.  Så städerskan rngde ett samtal, och det visade sig ju att det låg ett kuvert med passerkort i receptionen, uppmärkt med ”Femling rum 10”.  Kunde det vara jag? Jag tog en snabb dush och satte alla elektriska apparater på laddning och gav mig ut i byn på jakt efter käk. Det blev Pierogi Ukrainski, fyllda med färskost och potatis och serverade med lite stekt lök som topping. Dagens lärdomar blev två: Cykla aldrig ut från en större stad om det finns kollektivtrafik som kan föra dig ut på vischan och ha alltid en backup med dig. Och jag har fått en bra idé på hur den här turen ska gå nästa gång, kolla här: http://kaszubypolnocne.pl/epublikacja-54-mapa_szlakow_rowerowych_i_dworow.html


http://kaszubypolnocne.pl/epublikacja-54-mapa_szlakow_rowerowych_i_dworow.html


15/6 Så, dagen började  04:50 i Jastrzębia Góra eftersom jag inte hade stängt av väckningen på telefonen, men jag somnade om efter en stund  och reste mig i mer anständig tid. Jastrzębia Góra  är en intressant plats, en lokal turistort som defintivt doftar mest fisk av alla ställen jag nånsin varit på. Det luktar fisk på alla möjliga vis. Nyfångad fisk, stekt fisk, friterad fisk. Gammal fisk, färsk fisk, fisk i en fiskebåt, rökt fisk, fisk som inte alltid är färsk. Rubbet. Jag har aldrig upplevt något liknande i arom. Iställt för landsvägen valde jag skogsvägen/stigarna ovanför stranden, och det var inget jag behövde ångra. Stigen gick igenom lövskog parallellt med ett 35 meter högt stup ovanför sandstranden och Östersjön, dramatiskt så det föreslog. Dagens tur var avsedd att bli snabb, kort och behaglig men bara en kort stund efter att jag påbörjat cyklingen började regnet falla. Så det var bara att dra på regnjackan och trampa på ut mot sandreveln Hel som sträcker sig 35 kilometer ut i Östersjön och ligger som en naturlig vågbrytare utanför Gdanskbukten. Trots regn och blåst så kunde jag inte motstå min upptäckarlust och när jag kommit till vad jag tyckte var den smalaste punkten på näset så testade jag att cykla från ”hav till hav”, villket resulterade i massvis med sand på cykelns däck, hjul, nav, drivpaket och bromsar. Samt på mina ben och i mina sandaler. Väldigt klibbig, tjock och blöt sand. Det tog nästan en mil av cykling innan växlar och bromsar uppförde sig normalt, och fötterna blev rejält blästrade av sanden i sandalerna, Regnet upphörde 21 kilometer senare när jag satt med en skål Barzscz i Kuznica och tittade ut över hamnen. Jag kunde räkna till minst 25 små fiskebåtar i hamnen innanför vågbrytaren. Det är imponerande med så mycket småskaligt kustnära fiske. Vägen ut på Hel var som väntat platt  och jag körde omväxlande skogsvägen längs norra stranden och cykelvägen som gick mer paralllellt med landsvägen och järnvägen. Det var stundtals lite trångt att alla fyra vägarna fick plats. Jag försökte cykla genom alla vattenpölar som fanns för att  det skulle stänka upp och skölja bort all sand som satt kvar på cykeln. Det fanns flera informtionskyltar längs vägen som berättade om det traditionella Kashubiska fisket, den polska flottbasen från 1600-talet som anlagts för ”svenska kriget” och om bunkrar och fästningsanläggningar från andra världskriget. Solen kom fram och värmde och jag fick dessutom medvind och kunde snart rulla in i samhället Hel och hittade snabbt mitt boende. Efter att jag installerat mig på hotellet och tagit en dusch var det dags att se på stan och hitta en restaurang för att käka middag ,men då kom regnet tillbaka med råge. Jag hann precis in på en rockbar i hamnen innan ösregnet satte fart. Min schnitzel med surkål och pommes frites var okomplicerad men välgjord (återkom om jag ska redogöra för hur man ser att en schnitzel är panerad a la minute eller iförväg). När jag käkat färdigt hade det klarnat upp och jag tog en tur i hamnen. Ännu fler fiskefartyg, och större. För här utanför Hel är det mycket djupare, inne i Puck-bukten som avgränsas av en stor sandbank är det bara 2-6 meter djupt, och inte ens det på många håll. Långgrunt utan like. Men som sagt, i Hel finns det hamnkvarter. Med bogserbåtar, redo att åka ut och bogsera fartyg till Gdynia.



 16/6  började på Hel och jag hade bestämt mig för att ta båten till Gdansk. Den skulle inte avgå förrän 15:30 så jag hade gott om tid att slöcykla i hamnen och se hur nattens dimma lättade och övergick i strålande solsken.Jag tog också en tur längs stranden över till halvöns norra sida och såg  att det fanns gamla skyttevärn, kanonställningar och bunkrar överallt. Hel var åren 1929-1939 en bas för den nybildade polska flottan och en av de sista ställningarna som kapitulerade för tyskarna i Oktober 1939.  Vid udden där stranden vänder av mot väst finns en sten som markerar att ”Polen börjar här”. Jag vände tillbaks till hamnen och bestämde mig för att besöka fiskemuséet som låg i den nerlagda kyrkan precis vid standpromenaden. Det var mycket mer spännande än det låter,  mycket handlade om Gdansk/Puckbukten som biotop med fisk, blötdjur, fåglar och marina däggdjur (det finns tumlare!) och om hur Kashuberna i regionen har levt med och av havet sedan sedan de lokala kulturerna sammanflöt med den indoeuropeiska Snörkeramiska kulturen för 4700 år sedan. Sedan blev det bronsålder, romersk järnålder och medeltid och för ungefär tusen år sedan så blev Kashuberna kristnade och kom till slut att inlemmas i Preussen. Det lokala fisket bedrevs traditionellt i arbetslag där alla bidrog med sion egen utrustning och fångsten delades lika, och då bukten är mycket långgrund användes ofta ryssjor eller nät som utgick från stranden och som togs in genom att de som tog upp nätet helt enkelt gick på havsbotten. På vintrarna var det vanligt med vakfiske med ljuster, även det möjligt på grund av det grunda vattnet. Sikten var god och ett ljuster på två meter räckte för att fånga plattfiskar mot den ljusa sandbotten. Fiskemuséet hade även några montrar som beskrev Hels period som marinbas, och där hittade jag även en modell av ubåten Sęp (Gamen), som när det stod klart att fortsatt motstånd mot nazityskland var meningslöst i enlighet med order satte kurs mot Sverige, internerades i Stavsnäs och sedan via Baggensfjärden och Hammarbyslussen tillbringade resten av andra världskriget i Mälaren, närmare bestämt i Mariefred.  Fiskemuséet var som sagt inhyst i ortens gamla Lutheranska kyrka, men den hade avkristnats 1959. Och här kommer något intressant: De flesta vet ju att den katolska kyrkan är stark i Polen. Men det gäller inte för den här regionen. Pommern och Ostpreussen var Lutheranskt sedan tidigt 1500-tal, och det dröjde till 1920 innan en katolsk kyrka invigdes på Hel. Det märks tydligt, för helgonstatyer och altare vid vägkanten är sällsynta här. Vid ett fåtal hus har jag sett Vatikanens vita och gula flagga, men inte alls lika framträdande som i andra katolska länder. Tornet på kyrkan fanns  ju kvar, så jag tog mig upp för trappan och fick en fin vy över bukten.  Nu var det dags för lunch och jag valde  en restaurang längs huvudgatan och beställde surdegssoppan Zùrec, en öl och en Tatar Wołowy, råbiff. Soppan innehöll den bästa Kielbasakorven på hela resan och råbiffen var fint nymalet nötkött toppat med vakteläggula, hacked mild lök, god syrad gurka, kapris, Enokisvamp och lite god dijonnaise. En lyckad lunch, och jag drog mig ner till hamnen för att passa båten till Gdansk. Personbiljett enkel resa kostade 85 zloty och cykeltilägget var 30 zloty. Det enda böket var att cyklar lastades i aktern på båten och passagerare steg på längs sidan i mitten och att alla cykelväskor måste tas av, men det löste sig med lite teckenspråk,  Båten, en katamaran, var stor. Det stod med stora bokstäver på överbyggnaden att den tog max 500 passagerare, Som passagerarbåt var den dock inte så kul, Det kändes som att bli förflyttad till en av Waxholmsbolagets schabrak för 50 år sedan. Dieselavgaser i näsan och öronbedövande maskinbuller fick mig att tänka på att resa med Rödlöga 1973. Men i övrigt var det en hit att resa från Hel med båt. Gdanskbukten är mäktig och att se Gdynia och  Sopot från havet och sen nalkas Gdansk gav mig några uppslag på hur den jättetrista turen genom Gdynia för några dagar sedan hade kunnat undvikas. Infarten till Gdansk var fin och det är bara att konstatera att hamnstäder är coola.  Vi landade mitt i stan, och det var endast 450 meter till mitt boende, Bielski Guesthouse, som visade sig vara någon form av townhouse. I alla fall, jättetrevligt. Cykeln fick bo på gården, Jag tog en snabb dusch, det var hett, och gick sen in mot Gamla Stan för att käka på en Georgisk restaurang jag varit nyfiken på förra vändan i Gdansk. Käket var OK, men inte mer. Bra men okänsligt tillagade auberginerullar med valnötsfyllning och granatäpplen, och sen enorma ravioli fyllda med fårfärs. Jag fick instruktion om hur de skulle ätas, nämligen att de skulle tas med fingrarna, vändas upp och ner och att man först skulle suga ut buljongen från pastapaketet och sen börja tugga, Ganska gott, smakade som spiskumminkryddad kokt lammfärs i buljong. Gdansk är varmt och jag sitter på en takterass och skriver det här och försöker bli klar innan jag somnar på tangentbordet.  









lördag, december 27, 2008

Nya tag.

(bilden togs 2004 vid Brenner Grenzkamm. Några kilometer senare blev jag tvungen att vända, det var för mycket snö trots att det var slutet av juni. Efter att ha släpat cykeln genom 300 meter med smältande sorbet vågade jag inte göra det en gång till när nästa snöfält dök upp, risken att hela snödrivan som låg över vägen skulle börja kana ner i dalen var för stor... Behöver jag säga att det inte var ett dugg kul att göra om proceduren, jag var livrädd redan första gången. Hoppas på något liknande 2009)


Det blev ingen alpcykling i somras. Däremot hade jag två drömsemestrar, först med min yngste son Anton i Rimini i juni och sen i september med min mor och syster i Val Gardena. Både bad i Adriatiska havet och alpvandring, och jag fick en chans att ta med dom jag älskar till Italien. Inget kan slå det.
Men det betyder ju inte att jag har slutat att längta efter att cykla i bergen. Tvärtom så börjar begäret stiga i kroppen. Mina luftrörsproblem brukar ge med sig vid nyår, och så verkar även vara fallet i år. I nästa vecka kan jag nog ta min första Hellastur på några månader, och jag börjar fundera på att åka till Tyrolen och cykla. En sak är säker den här gången: Det blir MTB.
Eventuell snabbhet på asfalt spelar ingen roll, för det är på stigen jag trivs. Då går det lätt att stå ut med att snitthastigheten sänks med några km/h för att däcken är feta. Jag har testat alpcykling med ett flertal olika hojar nu, och det är ingen tvekan om vad jag föredrar. Lätt packning, lätta växlar, ett par 2.1 däck och en dämpad framgaffel med låsning är den kombination som ger mest njutning. Och jag har en liten plan... Tanken är att åka tåg mellan alla roliga ställen. Karwendelgebirge, Tuxerjoch, Brenner Grenzkamm, bakvägen till Val Gardena genom Puez Odle nationalpark och sen Passo Duron ner till Val di Fassa... Ungefär.
Jag har fått lite bra idéer på mullig singletrack.
Fy fan vad skönt. Varje vinter sedan 2003* har jag suttit hemma och stirrat på kartor och gymmat för att få upp konditionen (undantaget var 2008, då jag hade andra planer för mina Italienresor) och det känns väldigt skönt att suget finns kvar även denna säsong. Sålunda är det dags att gå till gymmet, och börja fundera på hur cykeln ska specas. Kanske ett Rohloffnav vore perfekt på min gamla stålram?

*2003: Touring med min Cannondale T800. Sporadiska utflykter på singletrack och grusväg
2004: Mini-Transalp med en Kona Caldera.
2005: Light touring på en Kona Jake för att titta på Giro d´Italia. Transalptur på MTB senare under sommaren.
2006: Ingen cykelresa, var tvungen att jobba.
2007: Två veckor i alperna med en fulcross och lätt bagage.
2008: Som sagt, annat fokus.
2009: Here we go again.

söndag, november 16, 2008

BBB tar timeout


“If there ever comes a day when we can't be together keep me in your heart, I'll stay there forever”

A.A. Milne, Nalle Puh.


Ja, ni undrar säkert varför det har varit så lite aktivitet här på BBB senaste månaden. Sanningen är helt enkelt att jag inte har haft lust att skriva. Det är lite konstigt, för jag har inte tappat lusten att cykla (visserligen har jag haft en segdragen förkylning i tre veckor som hindrat mig från att sticka ut, men det har jag varje höst. Jag brukar vara i form igen i januari). Glädjen att rulla en heldag i Hellas eller att ta sig upp på en Alptopp* eller vara på upptäcksfärd längs Sörmlands grusvägar finns kvar.

Nä, cykling är fortfarande kul. Det är cykelkollektivet jag har tappat lust för. Jag har inte varit inne på HappyMTB på flera veckor.

Missförstå mig inte, jag älskar alla som läser här. Det är bara det att jag inte känner någon lust att vara med på ett tag. Kanske för alltid, vem vet. Jag kan inte längre dela med mig av den glädje jag känner.
Jag är fortfarande intresserad av Mollos bedrifter, och Åsa och Henrik är mina hjältar.
Jag värderar dessutom högt alla vänner jag fått genom cyklingen.

Jag var tvungen att fundera några månader på vad det var för fel, och till sist kom jag fram att det var strulet med min Big Dummy i vintras/våras som fick gnistan att slockna. Först beställa en cykel, göra upp specifikationen, betala och sen vänta för att få beskedet att det inte blir någon cykel och att dessutom inte få tillbaka pengarna gjorde mig riktigt sur. Jag är bitter, och det är en känsla jag inte alls gillar, för det spiller över på alla dom saker som jag tidigare tyckte om med cyklistgemenskapen. Jag har inget att tillföra, för jag är besviken.

Visserligen får jag tillbaka mina pengar i småportioner då och då, men för tillfället så är jag nöjd med dom två cyklar jag har kvar. Inget behöver förändras på dom, och all extrautrustning eller alla kläder jag kan tänka mig behöva finns redan i mina förråd och skåp**.

Så det finns inget att skriva om. Ni som väntar på era tröjor, ha tålamod. Jag tänker inte strunta i det jag har lovat även om energin är låg för närvarande.
Om Pass & Stow får arslet ur vagnen och bygger ihop några porteur-racks så blir det naturligtvis en rapport, men dom verkar ha somnat. Tur att jag inte förhandsbetalade.
Och om jag rycker upp mig och går till en duktig skomakare och modifierar ett på chukkaboots till SPD kommer jag att redovisa det här, var så säkra.
Men det kommer förmodligen att dröja. Tills vidare tar BBB en timeout.

Kram,
M.F.


*Tyrolresan med syrran och morsan i September gav mig massvis med idéer på kul stigar. När man vandrar eller åker kabinbana ser man alla local trails som inte finns utmärkta på MTB-kartorna eller i guideböckerna.

** Jag köpte en Telecaster istället för ny framgaffel. Stefan och Birgitta, jag kan nog behöva låna er cykelkärra snart. En 100-watts Fenderförstärkare är på väg från ful-Tyskland till posten på Årstafältet.