lördag, december 27, 2008

Nya tag.

(bilden togs 2004 vid Brenner Grenzkamm. Några kilometer senare blev jag tvungen att vända, det var för mycket snö trots att det var slutet av juni. Efter att ha släpat cykeln genom 300 meter med smältande sorbet vågade jag inte göra det en gång till när nästa snöfält dök upp, risken att hela snödrivan som låg över vägen skulle börja kana ner i dalen var för stor... Behöver jag säga att det inte var ett dugg kul att göra om proceduren, jag var livrädd redan första gången. Hoppas på något liknande 2009)


Det blev ingen alpcykling i somras. Däremot hade jag två drömsemestrar, först med min yngste son Anton i Rimini i juni och sen i september med min mor och syster i Val Gardena. Både bad i Adriatiska havet och alpvandring, och jag fick en chans att ta med dom jag älskar till Italien. Inget kan slå det.
Men det betyder ju inte att jag har slutat att längta efter att cykla i bergen. Tvärtom så börjar begäret stiga i kroppen. Mina luftrörsproblem brukar ge med sig vid nyår, och så verkar även vara fallet i år. I nästa vecka kan jag nog ta min första Hellastur på några månader, och jag börjar fundera på att åka till Tyrolen och cykla. En sak är säker den här gången: Det blir MTB.
Eventuell snabbhet på asfalt spelar ingen roll, för det är på stigen jag trivs. Då går det lätt att stå ut med att snitthastigheten sänks med några km/h för att däcken är feta. Jag har testat alpcykling med ett flertal olika hojar nu, och det är ingen tvekan om vad jag föredrar. Lätt packning, lätta växlar, ett par 2.1 däck och en dämpad framgaffel med låsning är den kombination som ger mest njutning. Och jag har en liten plan... Tanken är att åka tåg mellan alla roliga ställen. Karwendelgebirge, Tuxerjoch, Brenner Grenzkamm, bakvägen till Val Gardena genom Puez Odle nationalpark och sen Passo Duron ner till Val di Fassa... Ungefär.
Jag har fått lite bra idéer på mullig singletrack.
Fy fan vad skönt. Varje vinter sedan 2003* har jag suttit hemma och stirrat på kartor och gymmat för att få upp konditionen (undantaget var 2008, då jag hade andra planer för mina Italienresor) och det känns väldigt skönt att suget finns kvar även denna säsong. Sålunda är det dags att gå till gymmet, och börja fundera på hur cykeln ska specas. Kanske ett Rohloffnav vore perfekt på min gamla stålram?

*2003: Touring med min Cannondale T800. Sporadiska utflykter på singletrack och grusväg
2004: Mini-Transalp med en Kona Caldera.
2005: Light touring på en Kona Jake för att titta på Giro d´Italia. Transalptur på MTB senare under sommaren.
2006: Ingen cykelresa, var tvungen att jobba.
2007: Två veckor i alperna med en fulcross och lätt bagage.
2008: Som sagt, annat fokus.
2009: Here we go again.

söndag, november 16, 2008

BBB tar timeout


“If there ever comes a day when we can't be together keep me in your heart, I'll stay there forever”

A.A. Milne, Nalle Puh.


Ja, ni undrar säkert varför det har varit så lite aktivitet här på BBB senaste månaden. Sanningen är helt enkelt att jag inte har haft lust att skriva. Det är lite konstigt, för jag har inte tappat lusten att cykla (visserligen har jag haft en segdragen förkylning i tre veckor som hindrat mig från att sticka ut, men det har jag varje höst. Jag brukar vara i form igen i januari). Glädjen att rulla en heldag i Hellas eller att ta sig upp på en Alptopp* eller vara på upptäcksfärd längs Sörmlands grusvägar finns kvar.

Nä, cykling är fortfarande kul. Det är cykelkollektivet jag har tappat lust för. Jag har inte varit inne på HappyMTB på flera veckor.

Missförstå mig inte, jag älskar alla som läser här. Det är bara det att jag inte känner någon lust att vara med på ett tag. Kanske för alltid, vem vet. Jag kan inte längre dela med mig av den glädje jag känner.
Jag är fortfarande intresserad av Mollos bedrifter, och Åsa och Henrik är mina hjältar.
Jag värderar dessutom högt alla vänner jag fått genom cyklingen.

Jag var tvungen att fundera några månader på vad det var för fel, och till sist kom jag fram att det var strulet med min Big Dummy i vintras/våras som fick gnistan att slockna. Först beställa en cykel, göra upp specifikationen, betala och sen vänta för att få beskedet att det inte blir någon cykel och att dessutom inte få tillbaka pengarna gjorde mig riktigt sur. Jag är bitter, och det är en känsla jag inte alls gillar, för det spiller över på alla dom saker som jag tidigare tyckte om med cyklistgemenskapen. Jag har inget att tillföra, för jag är besviken.

Visserligen får jag tillbaka mina pengar i småportioner då och då, men för tillfället så är jag nöjd med dom två cyklar jag har kvar. Inget behöver förändras på dom, och all extrautrustning eller alla kläder jag kan tänka mig behöva finns redan i mina förråd och skåp**.

Så det finns inget att skriva om. Ni som väntar på era tröjor, ha tålamod. Jag tänker inte strunta i det jag har lovat även om energin är låg för närvarande.
Om Pass & Stow får arslet ur vagnen och bygger ihop några porteur-racks så blir det naturligtvis en rapport, men dom verkar ha somnat. Tur att jag inte förhandsbetalade.
Och om jag rycker upp mig och går till en duktig skomakare och modifierar ett på chukkaboots till SPD kommer jag att redovisa det här, var så säkra.
Men det kommer förmodligen att dröja. Tills vidare tar BBB en timeout.

Kram,
M.F.


*Tyrolresan med syrran och morsan i September gav mig massvis med idéer på kul stigar. När man vandrar eller åker kabinbana ser man alla local trails som inte finns utmärkta på MTB-kartorna eller i guideböckerna.

** Jag köpte en Telecaster istället för ny framgaffel. Stefan och Birgitta, jag kan nog behöva låna er cykelkärra snart. En 100-watts Fenderförstärkare är på väg från ful-Tyskland till posten på Årstafältet.

lördag, november 01, 2008

Gary Fisher och jag



OK, det visar sig alltså att jag har haft rätt hela tiden. Man ska cykla i Tweed. Londonföretaget Dashing Tweeds har börjat producera kläder i materialet Lumatwill, ett tweedvävt ullmaterial med reflekterande trådar. Plaggen dom erbjuder är baserade på traditionella brittiska modeller och skärningar, och vävmönstren lämnar inget att önska för den som har förläst sig på Evelyn Waugh. Och nu har Gary Fisher varit över i London och fått en svid uppsydd av Dashing Tweeds. Även om jag inte var direkt 100% entusiastisk över Gary Fishers samarbeten med Paul Smith ( men det beror mer på att jag inte gillar smalrandigt) så kan ingen säga annat än att snubben har stil och att kombinationen cykling och kläder alltid har varit något han gillat. Så nu vet ni. Gary må ha uppfunnit MTB, men nu är det han som härmar mig.
Vid en närmare titt så blir jag faktist rätt extatisk över kollektionen.
Snyggt som fan, och flera praktiska detaljer för den som vill anlända välklädd till sin destination.


Jag visste att jag inte var ensam. Snart är lycran förpassad till historiens bakgård, och vi slipper se den på gator, vägar och i skogar. Och ta en titt på Dashing Tweeds cykelcape. Ett underbart alternativ till alla vidriga reflexvästar!