fredag, december 29, 2006

Täby, vilket jävla skitställe.


Det senaste i raden av dumma föreskrifter för rekreationsanvändande av naturen står Täby Kommun för. OK, det är ju inte särskilt konstigt att ett ställe som är så fixerat vid bilanvändande och golf inte har cyklisters bästa för ögonen, men ändå: Täby kommun förbjuder cykling på vandringsleder. Jag häpnar över idiotin i det här. Vem tror på allvar att cykling är en skada för naturen eller att det är en störning för folks friluftsupplevelser? Herregud, MTB är en legitim form av rekreation och friluftsupplevelse. Det är ju bara cykling... Världens fridfullaste fordon. Folk är fan i mig galna. Speciellt Täbybor. I och för sig har jag vetat det länge, men inte velat inse att folk frivilligt väljer att utsätta sig för den misshandel den kommunens infrastruktur innebär. Men kommunfolket i Täby har gjort en stor miss, och den ska jag berätta om:
För det är faktiskt så att i en storstadsregion som Stockholm (dit jag tråkigt nog måste inkludera T**y) så går det inte att tro att man självsvåldigt kan bestämma över allting. Era skogar är inte en angelägenhet bara för er, utan för alla i Stockholms län. Det är vår gemensamma mark, och även om min kommunalskatt går till en annan kommun så är era skogar tillgängliga för mig också.
Vi bor på ett litet ställe och behöver samsas. Sketna kommungränser har ingen betydelse.
Försök inte att sätta er över allemansrätten på det där viset, snälla.

Vill ni ha det på det här viset så kommer jag att rösta för att T**y-bor får yrkesförbud i Stockholms kommun, för det är här ni alla jobbar och tjänar era pengar. Men när det gäller cykling i era skogar så gäller principen "not in my backyard". Fast hade det handlat om att bygga en ny golfbana så hade visan varit annorlunda.
Lyssna nu. Ni pep som fan när det var frågan om vägtullar för att ni skulle kunna köra era bilar till min stad. OK, jag är villig att slanta motsvarande summa för att få slita på era skogsstigar. Vad kan det kosta? 5 kr per år? Det har ni sedan länge tjänat in på att utnyttja Stockhoms fördelar men inte bidra med ett skit men jag betalar likafullt.
Täby, vilket jävla skitställe. Jag kommer att pissa på runstenen där Jarlabanke skryter nästa gång jag har vägarna förbi. Och lita på att jag kommer. Ring polisen om det inte passar.

(jag funderar på att rista egen runsten. Där ska det stå: Markus F hatade ensam hela Täby)

måndag, december 25, 2006

Grattis Ned Overend


Det var USA-mästerskap i CX förra veckan.. Bara som ett ytterligare tjat om hur stort det börjar bli så vill jag påpeka att i klasserna Masters 30-34, 40-45 och 45-49 så var det över hundra stycken tävlande i varje startfält.. Och den gamla legenden Ned Overend (51 år gammal och den första världsmästaren i crosscountry för er ungdomar) vann över mer än sextio deltagare i klassen 50-54 och är alltså USA-mästare. Men att ställa upp i tävlingen på elitnivå dagen efter var inget för Ned Overend:
-"Nah, I'm done, it's time to drink some beer"
Med den här attityden och med startfält som är så här proppfulla i "gubbklasserna" så är det ingen tvekan: Cyklocross kommer stenhårt. Vem bryr sig om att XC är dött, när CX lever så här bra?
(ja, det finns i och för sig många dumheter med CX. En av dom tristaste är ju att det är så fullständigt inlemmat i UCI-regelverket. Men det går ju att strunta i. Framförallt så tror jag att dom gamla gubbar som ramlar in i CX från mountainbikevärlden tar med sig en hel del av MTB-attityden till cyklocrosstävlandet)

Läs mer på Velonews:

fredag, december 15, 2006

Doping, pt.3.



Jag fortsätter att skriva om doping. Jag tycker att det är underligt att så många väljer att skylla dopingen på enstaka personer. Det känns ungefär lika meningsfullt som när man skyller fotbollsvåld på kriminella fans utan att se att själva ursprunget till läktarbråken finns på planen. För vad är egentligen skillnaden mellan att ta en utvisning för att ha fällt en motspelare för att hindra den att göra mål eller att dopa sig för att dra sitt lag till seger på en bergstapp på Girot eller att försvara sitt lags heder mot motståndarfansen utanför arenan?
Jag ser faktiskt inte skillnaden. Det handlar om samma sak. Laganda. Och framförallt om mansrollen. Jag ska be att få citera från en av dom bästa böcker jag läst av en mycket skärpt journalist, Stephan Mendel Enk. Det hela börja med att han träffar några personer från AIK´s firma, och dom berättar hur dom ser på saker och ting:
"* Stå pall.
* Behärska dig.
* Var lojal mot gruppen.
* Offra dig för något större och viktigare än du själv.
* Den interna hierarkin.
* Föraktet för svaghet.
"Jag kände igen allt för jag är uppfostrad enligt samma principer. Av föräldrar och kompisar, i killgäng, i skolan. På de mansdominerade tidningsredaktioner där jag jobbat. I filmer, tidningar, tv-serier och böcker som främst riktar sig till en manlig publik. Och inte minst, på de sportsidor där krönikörer och idrottsledare nu tävlade i att fördöma Firman på strängast möjliga sätt".
"De utför manlighetens dirty work, de är frontsoldaterna som offras för att vi ska gå fria. Vi kan njuta av de privilegier deras kriminella handlingar ger oss och ändå kalla oss schysta killar".

Visst, Stephan Mendel-Enk drog dom här slutsatserna efter att ha träffat AIK-supportrar. Men det är samma snedvridna sätt att se på världen som gör att jag blir arg även på små barn som råkar ha Djurgårdsfärgerna på sig när jag råkar befinna mig vid Globen på fel lördag.
Jag känner igen rubbet.
Alla vi som har formats av det här tänkandet (och det gäller inom all idrott och inom yrkeslivet) skulle utan problem kunna dopa oss om i hamnade i rätt situation. Om vi visste att vi kanske skulle förlora något år av vårt liv men att chansen till att laget/vi själva skulle vinna skulle öka så hade vi gjort det. Vi kommer inte tillrätta med doping genom hårdare kontroller eller hårdare straff, och inte heller kommer vi tillrätta med det genom att ställa oss och fördöma utövarna. För den som dopar sig har ju gjort det som krävs. Varit lojal, ställt upp och kämpat för laget med alla tillgängliga medel enligt devisen "it´s not cheating if you don´t get caught". Och ibland måste man faktiskt ta risken och bli utvisad för att ha fällt en motspelare.

Vill vi stoppa dopingen måste vi gräva betydligt djupare. Framförallt så behöver vi göra upp med en mansroll som säger att det inte gör någonting om vi skadar oss eftersom skadorna är beviset för att vi har vågat kämpa.
Läs Mendel-Enk´s bok. Den finns hos Ad Libris som elektronisk bok och kostar 44:- och går att ladda ner. Det betyder att du kan skriva ut den och sätta dig på din lokala ölpub och spendera resten av en hundring medan du läser. Om du inte har förstått dopingproblemet efter att ha läst den här boken så har du åtminstone druckit några öl.
Med uppenbar känsla för stil


(ja förresten, här har ni Bajenkalendern. Visserligen är det bara nio dagar kvar, men texterna är lika bra för det).

måndag, december 11, 2006

Cyklister för doping


Jag läste det här.. Ett upprop mot doping. Jag undrar vad initiativtagarna hade tänkt åstadkomma? Ska dom lämna namnlistor till kungen?
Nåja, här är texten, ni får läsa själva:

-Nu räcker det!!
Som fan av cykelsporten har jag fått nog!!! Nu får det räcka med doping och annat fusk inom sporten. Den senaste tidens avslöjanden med massor av misstänkta cyklister var droppen som fick bägaren att rinna över.
Vi som hängivet ser fram emot och följer de stora tävlingarna på TV och på plats kan inte längre acceptera att den sanslösa och livsfarliga hanteringen av doping får fortsätta.
Vi kräver att organisatörerna tar ännu större ansvar, att stallen inte längre anställer cyklister som någon gång blivit fällda för dopingbrott, även efter att strafftiden gått ut, och att en betydligt bättre fungerande organisation för dopingkontroll tas fram.
Samtidigt vill jag poängtera att jag är cyklist. En 100% dopingfri cyklist! En äkta cyklist!
Rädda cykelsporten nu, det är den värd!
(och sen kan man få skriva på en namnlista)
Slut citat.

Alltså, jag är inte så förtjust i doping. Jag är övertygad om att doping är väldigt farligt, och att den proffscyklist som dopar sig avsevärt kortar ner sitt liv. Men jag är ännu mindre förtjust i moralpanik och folk som helt plötsligt låtsas vara indignerade och som ska börja med någon form av korståg..
För det första: Det har fuskats i cykling sedan dag ett. Det känns som om det är ganska sent att ändra på det nu. Den som påstår något annat ljuger eller har en till dumhet gränsande förmåga att stänga ute obehaglig information. Merckx, Anquetil och Poulidor var dopade. Alla var det. Alla är det.
För det andra: Dopingkontrollen inom cykling är väldigt bra. Att många cyklister misstänks eller åker dit är ett tecken på att det funkar. Men när drevet går så glömmer massvis med folk bort att dom för bara en kort stund okritiskt hyllade en idrottsman som i deras ögon gjorde en fantastisk prestation och står beredda att istället släpa någon till skampålen.

Jag kan förstå att man känner sig lurad. Men den som står för det största bedrägeriet är i det här fallet betraktaren själv som har vägrat (och fortsätter och fortsätter att vägra) inse att det inte går att cykla TdF på vatten och bröd, något som har varit självklart för proffsen i över femtio år.
Jag efterlyser faktiskt lite förståelse för dom som dopar sig. Det krävs inga större insikter i hur människor fungerar för att förstå hur en person som sedan tonåren vant sig vid tävlingsmentalitet och vars enda mål i livet är att bli proffscyklist väljer att ta till förbjudna medel för att förbättra sina prestationer. För den personen hamnar i en miljö där doping inte är förbjudet.. Det är påbjudet med doping. Inte officiellt naturligtvis, men för att få vara kvar i laget så är det vad som gäller. Och även om inga tränare eller soigneurer tänker berätta, så är det så det är. Vad gör man när man är duktig men fortfarande inte vinner därför att dom som är lika bra eller sämre än man själv tar hjälp av otillåtna metoder? Hur skulle du själv göra i den situationen, när ditt livs dröm håller på att gå i uppfyllelse och du är omgiven av personer som mår toppen och är jättesnabba och orkar hur mycket som helst.
(dessutom så hamnar man i en 24/7 miljö med andra som är likasinnade och som bara har ett enda mål i skallen. Ingen familj, inga vänner, inga normala arbetskamrater eller skolkompisar. På resa hela tiden, och ingen tid till privatliv. Perfekt sektmiljö, om någon frågar mig)
Du skulle för det första börja tvivla på att doping är skadligt, eftersom du varje dag får bevis för hur bra man kan må av det (dom som inte pallade har ju slutat och är sjukskrivna vid 30 års ålder med förstorat hjärta eller har dött, så dom ser du ju inte). Den som tror att det går att stå emot det är väldigt korkad.
Så, cyklister dopar sig. Dom gör det för att palla med, på samma sätt som rockband på turné behöver kemikalier för att kunna prestera. Men på samma sätt som heroin inte har gjort någon till bättre musiker så gör inte EPO någon till bättre cyklist. Det får bara folk att stå ut med dom enorma påfrestningar som ett liv som artist innebär. Vill man på allvar få slut på dopingen så är det dags att sluta förfasa sig och spela upprörd. Cyklingen har alltid varit dopad, men det är inte på grund av fusket det är världens vackraste sport. Cykling är vackert trots drogerna. Vill man inte ha dopade cyklister så är den enda logiska slutsatsen att vägra sitta framför Eurosport när dom visar Girot, TdF eller Vueltan. Själv kommer jag dock att titta, men utan att kasta moralkakor på dom som skadar sig själva för att göra fantastiska prestationer för min underhållnings skull. Jag hoppas bara att dom tjänar mycket pengar och att dom hinner sluta i tid.

(och för övrigt, gillar man inte knark så kan man ju alltid förfasa sig över hur Pete Doherty rumlar om utan att någonsin ha behövt lyssna till en enda sekund av Libertines eller Baby Shambles)

Jo, ett litet tillägg:
Benämningen "Hockeyfarsor" är ju välkänd. Om man vill ta sig en fundering över varför doping uppstår så är jag övertygad om att föräldrar och idrottsföreningar måste börja intressera sig för etik och moral.

måndag, november 27, 2006

Bara en liten hänvisning till en annan blogg..


Jaquie Phelan bodde hos mig i tre dagar i somras, och jag har nog inte riktigt hämtat mig än. En underbar person. Jag önskar det fanns fler som Jaquie. Läs hennes blogg.

söndag, november 26, 2006

Attans vad trevligt!


Just när jag börjar bli klar i huvudet över hur vårens cykel ska vara ihopsatt och hur min gammelräser ska byggas om och hur Surlyn ska ändras så dyker det här upp: On One lanserar en luggad stålräser med horisontella droppisar.. Bara att tänka om alltså. Det här är en godbit som jag tror passar mig som en handske.. och med tanke på vilka trevliga cyklar Brant får till och vad dom brukar kosta så är det väl lika bra att skriva upp sig på väntelistan. Tur att jag har ett par landsvägshjul som bara står och väntar på att användas.
Läs mer här och titta på mer bilder här.
Lovely.

onsdag, november 01, 2006

Varför jag inte har en carbonräser



Alltså, jag vill verkligen cykla Ötztaler RadMarathon. Jag har inte riktigt klurat ut hur långt det är, men enligt mina beräkningar så är det 180km men jag har läst nånstans att det är 238 km.. Jag vill åka dit med en lätt och snabb carbonräser, ställa mig på startlinjen och bara hänga med i massan och få dricka vid kontrollerna, få cykeln lagad en proffsmekaniker om den krånglar och ha flaggvakter som visar mig vägen när vägmarkeringarna inte räcker till. Sen vill jag bli emottagen vid målet helt utpumpad och få en medalj om halsen.. Men det blir nog inte så. Troligtvis kommer jag inte att kunna passa in det här loppet i min kalender, utan jag får tackla den här sträckan på egen hand istället.

Och det är här den där carbonräsern faller bort.
Jag behöver nåt betydligt tåligare som kan misshandlas av flygplatslastare, hängas skavande mot andra cyklar på ett överfullt lokaltåg eller som kan blästras av sandblandat regnsstänk.
För att inte tala om hjul.. När jag behöver en ny eker i Innsbruck ska det inte vara en beställningsvara, och helst ska hjulen kunna rulla med minst en eker som saknas. Jag kommer att cykla uppför dom här backarna alldeles ensam med en liten väska på styret eller från sadelstolpen och med en något större väska på ryggen, och vätskekontrollerna blir väl SPAR och caféer istället. Och när jag kommer till toppen av Timmelsjoch så är jag övertygad om att det kommer att finnas en grusväg eller stig där som är väldigt lockande, så det är lika bra att däcken är lite större redan från början. Fälgarna måste också palla några smällar, jag tänker inte få min tripp förstörd av ett genomslag som ger en buckla.. Pedalerna ja. Det kan ju hända att den där grusvägen blev för brant så att jag måste leda cykeln, eller så lossnar klossen till pedalen. Då blir det MTB-skor som man kan gå i och eventuellt kombipedaler, så att det går att cykla i sandaler i värsta fall. Bromsarna måste palla en hagelskur och fungera lika bra nästa dag, så normala LVG-bromsar går bort.

Så där. Carbonräsern blev borttrollad på en gång. Det spelar ingen roll hur sugen jag är på en Canyon, den passar inte för mig. Jag får nöja mig med en begagnad Planet X i stål, men den är i stället nästan perfekt för ändamålet. Pengarna som blir över går in i semesterkassan.
Men nån gång ska jag stå på startlinjen i Sölden tillsammans med tusentals andra och vara med i Ötztaler Radmarathon på en blänkande svart räser som bara duger till en sak.. Need for speed!

tisdag, oktober 31, 2006

Ny snugg cykel..


Jag lånade min vän J. Larssons Planet X Kaffenback lite i slutet av sommaren och gillade den skarpt. Så när Jonas skulle frigöra lite kapital för att finansiera sin titandröm högg jag snabbt. Det är en jättekul cykel, även om den är långt från min idealhoj. Men den är bekväm, snabb och lätthanterlig och jag kunde inte motstå att ta ut den i Hellas trots att den egentligen inte alls är avsedd för att användas i skogen. Snarare är den väl att betrakta som en relaxräser, i varje fall om man ska gå på namnet(Café and back). Däcken som sitter på (Schwalbe CX Pro 32-622) har inte mycket utrymme, men det led jag inte av. Jag skulle dock inte rekommendera den här cykeln till någon som tänker bli seriöst lerig, för både bromsar och baktriangeln lär klägga igen ganska snabbt. Men en anledning till att den här hojen funkar så bra i skogen är nog att den är en utmärkt klättrare. Bakhjulet håller sig utan problem kvar i marken även i branta och grusiga uppförsbackar. Kompaktvevpartiet med 50/34 och en kassett med 12-25 gör ju också att jag tar mig fram överallt jag önskar. Kanske att den stora kakan bak kunde bytas mot en 27 för att tacka riktiga berg, jag får se.
Det är en bra cykel, men den är inte perfekt. Den stora skuggan som faller över hojen är att wiredragningen är seriöst fel. Växelwirearna fram går emot okwiren till cantibromsen, så när styret vrids extremmycket dras bromsen åt. Inte bra.. Jag kommer i nuläget på tre sätt att avhjälpa felet:
1. Man kan använda dom bromsar som Planet X tycker att man ska använda, d.v.s. Mini V.
Men det sitter Avid Shorty 4 på den här cykeln, och jag gillar dom och vill inte byta. Dessutom är V-bromsar fula. Men det blir billigt.
2. Man byter komponentgrupp till Campangnolo så får man annan wiredragning på växelwirearna. Dyyyrt... Och jag vill inte ha Campagnolo.
3. Nokontrixande. Ganska dyrt, men kan funka. Dessutom kan man då också göra något åt wiren till bakbromsen som nu har en väldigt knasig böj upp över toppröret till wirehängaren.
(åtminstone problemet med bakbromsen hade man sluppit om den här cykeln hade varit gjord för 559-hjul, då hade det funnits mer ram att fästa skrot i och monteringspunkten för bakbromsen hade kunnat vara någon centimeter lägre)
Å andra sidan är det väldigt sällan det är något problem, styret måste vridas 45° innan bromsen börjar nypa. Så använder man cykeln till det avsedda ändamålet skulle man förmodligen aldrig märka av det här..

Jag kommer att ha mycket kul med den här hojen, och den kommer utan problem att räcka till för några turer i Alperna till nästa sommar. Dessutom är det den sista upplagan av Kaffenback med tacky blå motivlack med en fånig kinesisk drake, fjärran från den sobra retrolooken som den här modellen har numera. Jonas har dessutom sett till att den fått några rispor så att jag slipper behandla den som om den var gjord av glas. Det är bra, cyklar ska inte vara för snygga.


Ja just det ja, lysena. Funkar utmärkt. Jag ser utmärkt på mörka stigar och dom svarta svarvade aluminiumrören matchar Thomsonstyrstammen på nya hojen. Endurolampan är lite bökig att snabbt ta bort från cykeln eftersom den sitter med en M4 insex, men den lampan är ändå ingen pendlarlampa, utan då har jag Joysticken med styrmontage som lossnar på en sekund och stoppas i fickan. Inga batterier eller kablar att lossa...

onsdag, oktober 04, 2006

Upplysningstiden är här.



Så där ja. Nu är det dags att sprida ljuset och skippa vidskepelsen. Inför Happy Witch Ride om två veckor kommer jag att stå som Alfons Åberg och peka: Stick du stygga spöke, för du finns inte! Witchfinder Generall kan gå hem och lägga sig för han har blivit arbetslös. Exposure Enduro Turbo borde ha tillräckligt med juice för att krypa hem.
Enligt Exposures egna uppgifter så räcker batteriet 2h30min på högsta och 8h40min på lägsta effekt. Enda nackdelarna som jag kan se nu är lång laddtid (12h) och styrfästet har ingen snabbkoppling, lampan är skruvad med 4mm insex.
Men jag kommer inte att kunna skylla på belysningen om jag bryter Happy Witch Ride..
Hoppas armen håller, jag får undvika tunga lyft den närmaste tiden. Käka som attan, och vila.

torsdag, september 28, 2006

Jag lyser upp i mörkret.



Sådär ja. Ny belysning är beställd från Storbritannien. Det blev en Exposure Enduro, egentligen för dyr för mig, men jag kommer inte att göra om samma misstag som jag gjorde förra året med Sigmalamporna. (Jag fick pengarna tillbaka) För visst finns det lampor som lyser bättre för mindre peng än Exposure, men efter att ha kört hela vintern med en Exposure Joystick på hjälmen så vill jag aldrig mer gå tillbaka till stora, klumpiga lysen i bräckliga lamphus, eller tunga, otympliga och känsliga batterier som ska hängas på ramen eller knölas ner i en ryggsäck. Och man slipper kablar.. Alla som har haft ett pannlampsbatteri i ryggsäcken vet vad som händer när man tar av sig ryggsäcken utan att koppla bort pannlampan. Att stå i en beckmörk skog och leta efter verktyg samtidigt som man sitter fast med en batterikabel i huvudet är inte ett dugg kul.
Exposurelysena är lätta också. Joystick väger 89 gram och Enduro 295 gram med batteri !
Med 2x5W SLED på styret och 3 W SLED på huvudet så kan jag nog tackla vilken stig som helst i mörkret. Två och en halv timmes brinntid på full kräm är inte heller fy skam. Jag får väl återkomma med en utförlig rapport när paketet har dykt upp, men om Enduron är lika bra som Joystick (och den borde vara det, eftersom den modellen har funnits i två år och dom har hunnit till version 2) så ser jag fram emot höstmörkret. OK, det är en kompromiss. Jag offrar lite ljusstyrka för att slippa kablar och få låg vikt, men LED-teknik med Li-Ionbatterier är framtiden för cykellysen. Någon måste ju offra sig för att tekniken ska gå framåt. Ni kan tacka mig om några år när liknande men bättre lampor kostar hälften så mycket.

(Cateye har också några intressanta lysen, Tripleshot Pro och Doubleshot Pro
som jag var nära att köpa. Jag är övertygad om att dom också lyser bra, men det är fortfarande NiMh batterier och kablar. Dessutom så blir totalvikten 445 gram lägre med Exposurekittet)

Edit: Som Jonas påpekade så är det faktiskt Li-Ion batterier till Cateyelysena som jag länkade till. Jag blandade ihop dom med andra modeller, Tripleshot och Doubleshot. Men vikten är densamma.

måndag, september 11, 2006

Cykeltjuven



Jag mötte en cykeltjuv häromdagen. En vän till mig fick en cykel stulen från loftgången utanför sin lägenhet för ett drygt två år sedan, och det gjorde mig ganska arg efterom det var jag som hade köpt den cykeln begagnad och fixat till den, bland annat bytt sadel, handtag, styrpluggar osv. Och i vintras såg jag samma cykel stå parkerad utanför ett köpcentrum i Stockholms södra delar, cirka 700 meter från platsen där den stals.
Jag tog genast och skrev ett meddelande till tjuven på sadeln (beige bred damsadel) om att jag var villig att betala hittelön för återlämnandet och skrev dit mitt telefonnummer. Naturligtvis hände ingenting. Nu i förra veckan såg jag cykeln igen i samma område, men sadeln var bytt och styret hade nya handtag. Jag lade en lapp på cykeln med texten " Jag håller koll på cykeltjuvar". Några dagar senare kommer jag gående en kväll och möter en kvinna på cykeln. Jag stannade framför henne så att jag blockerade vägen och hälsade. Jag frågade var hon fått tag på cykeln, och hon undrade fräsande varför jag ville veta det? "En bekant till mig blev av med en sån här cykel för ett tag sedan här i området , och jag tror att det är den här" Svaret blev inte alls ångerfyllt, utan kärringen cyklade iväg med ett sarkastiskt "Bingo för dig, apa!"
Jag fick inte tillbaka cykeln, men det hade jag inte väntat mig heller. Det hade ju varit lite väl mycket överkurs att börja brottas om en cykel som inte ens är värd självrisken på hemförsäkringen och som jag inte var ägare till vid stölden. Men jag gillar tanken på att en cykeltjuv blir konfronterad på öppen gata, för det ska inte vara enkelt att göra dumma saker. Dessutom har tjuven gjort ett övergrepp på min vän genom att stjäla, och den ilskan ska skickas tillbaka. Skit samma om den kvinnan som cyklade på hojen har stulit den själv eller fått den från en vän, den som använder tjuvgods ska skämmas och förhoppningsvis kasta skiten tillbaka på tjuven.

Hur kul är det att cykla om man riskerar att skällas för tjuv i sina hemkvarter?
Och om jag inte hade gått fram och konfronterat tjuven hade jag skämts väldigt mycket över mig själv. Jag nynnade för mig själv hela vägen hem.


(ja, jag är säker på att det är rätt cykel. Det är en mycket ovanlig Cruisermodell som jag aldrig har sett fler exemplar av, och alla som har fixat till en skrothoj vet hur man känner igen smådetaljer. Dessutom så var det som sagt i samma område.. Och för er hämndgiriga: Om jag möter subban när jag sitter på min cykel så blir det målspurtstackling ner i diket)

Och för övrigt, jag har själv provat på cykeltjuvens arbetsförhållanden idag. Mitt på Nybrogatan klockan 17:20 stod jag och bröt upp ett lås utan att någon brydde sig..

måndag, september 04, 2006

Spinning och andra idiotiska saker

nu
En av dom mest korkade saker den västerländska medelklassen har hittat på måste väl ändå vara gymmet? Inte gymmet i sig som träninglokal, utan mer den enorma andefattigheten med att fysisk träning måste bedrivas under ordnade former, på schemalagd tid och helst under kompetent ledning av utbildade instruktörer. Jag pratar inte om idrottsträning eller sjukgymnastik, utan om gym som motionsform. Hur blev det så här? Hur kommer det sig att samma människor som verkar göra vad som helst för att slippa röra på sig med nöje betalar tusentals kronor per år bara dom får göra det inomhus två gånger per vecka med konstiga apparater eller i grupp? Människor som åker rulltrappa, hiss eller färdas med bil löjligt korta sträckor flockas till gymmen för att hålla sig i form. Personer som har ett fullspäckat schema markerar två kvällar per vecka för att gå på "gymmet".
Måste det vara så här? Jag tycker jag har rätt att uttala mig, för jag har också haft gymkort. Ganska många faktiskt, och det slutar bara med att jag tröttnar. Det mest utnyttjade gymkort jag haft var på ett ställe där gymmet fanns i en simhall. Så, jag simmade, och kunde konstatera att jag betalade ungefär 250:- per gång för att utnyttja en kommunal simhall med bastu och sitta på en träningscykel (ganska dyrt enligt min uppfattning, framförallt eftersom jag cyklade till simhallen).
Och det var faktiskt på ett gym jag fick arslet ur vagnen och började cykla igen.Det hände för 8-9 år sedan och jag var fet och ur form. Jag satt på en träningscykel och körde ett backprogram och hade ganska kul. Cykeln simulerade olika höga stigningar med hjälp av motståndet, men jag började faktiskt känna mig lurad. Jag satt i en källare i Stockholm och betalade dyra pengar för något jag kunde få gratis. Att röra sig är ett mänskligt behov, och jag bestämde mig för att att det skulle få ta plats i min vardag istället för att vara något som förvisades till ett visst antal träningspass per vecka. Jag tränar eller motionerar inte nu längre, däremot så rör jag på mig hela tiden. Jag går eller cyklar vart jag än ska, och har (numera) ett jobb där jag sällan står stilla mer än några minuter per arbetspass. Jag anser det vara mycket om jag har suttit 20 minuter under en arbetsdag, och jag mår toppen.
Visst, det gör ont röra på sig. Men det gör ännu mer ont att sitta still, för att inte tala om hur ont det gör om man hänvisar sin fysiska aktivitet till några futtiga timmar per vecka.
Jag råkar ut för en hel del tröttsamma kommentarer typ "har du cyklat hela vägen hit?" (18km) eller "gått från Gullmarsplan? Är du tokig" (4km), och jag har standardsvaret berett:
"Din farfar hade inte tyckt att det var något konstigt". För så är det, bara för två generationer sedan så var folk faktiskt beredda att anstränga sig och lyfta på häcken. Eller för den delen, att bära på saker.
Så nu vet ni. Den enda träning jag kommer att bedriva inomhus framöver är simning, och det kommer bara att vara av den anledningen att det är så jävla kul att simma och att det sällan är temperaturmässigt genomförbart att vistas i svenska vatten under så lång tid som det tar att simma tusen meter.

söndag, augusti 27, 2006

Monsun


Vi har monsunregn i Stockholm. Varmt väder , och allt det regn som hållit sig undan hela sommaren kommer på en gång i veritabla skyfall som ackompanjeras av åskväder.
Nu är ju inte sommarregn och skyfall någon ovanligt, tvärtom så är det en viktig beståndsdel i normalt svenskt sommarväder. Det som är ovanligt är väl att istället för att få allt blandat i en jämn smet så verkar vädret det senaste året ha strävat efter att dela upp sig i sina beståndsdelar. Vi som är vana vid att ha en utomhustemperatur som diffar 5° mellan nyårsafton och midsommarafton har fått tänka om.
Ta det senaste året som exempel: En varm höst avlöstes av försenad kall höst, och sen inträffade en oavbruten vinter på fyra månader som följdes av en kort vår och en het lång sommar.. Som nu verkar ha ersatts av monsunregn. Undrar hur länge det kommer att vara så här?

Att ha tydliga skillnader mellan olika årstider är definitivt inte något jag är van vid, och det är väldigt trevligt. Men samtidigt får det mig att undra över vad det är som är fel, för jag har inte på 43 år upplevt något liknande. Jag som brukar hävda att det går lika bra att använda samma cykelkläder året om bara man kompletterar med ett underlager på vintern, och att stänkskärmar och skivbromsar är ett måste även för en sommarcykel har haft råfel nu ett tag..
Dessutom är det redan väldigt gott om rönnbär, så det blir kallt i vinter. Jävligt kallt.

fredag, augusti 25, 2006

För er som är desperata..

Hedersmannen Rikard bad mig meddela att för dom som är i omedelbart behov av att få kontakt med andra på HappyMTB så finns det ett nödforum

Sådär ja. Tillbaka till vardagen.



SSWC06 är över och det blev en succé. Jag kommer med en fullständig rapport senare, men jag hade verkligen kul. Eftersom jag insett att det inte blir någon semester för mig i år så koncentrerade jag mig på att träffa så mycket kul folk som möjligt under SSWC, och mitt hem förvandlades till någon form av Gasthaus med ett improviserat pre-pre raceparty redan på fredagen. Jag mår faktiskt väldigt bra av att ta hand om gäster, och det dröjde till tisdagen innan huset var tomt igen. Jag kraschlandade i verkligheten igen med att jobba 35 timmar tisdag-torsdag, och nu behövs en rejäl storstädning här hemma..
Mulligt, som dom säger i Hässelby.





(för övrigt, HappyMTB ligger nere. Jag vet inte varför och bryr mig inte om att ringa Jonas eller Mathias och fråga. Tids nog kommer det igång, och under tiden så kan man ju städa badrum.)

lördag, augusti 05, 2006

Reasons to be cheerful

Det finns många anledningar till att vara glad. Enbart lukten av en stockholmsk sommarnatt borde få dom flesta att falla på knä av tacksamhet, och räcker inte det så finns ju utsikten från Västerbron att tillgå.. Fast just nu så är jag väldigt väldigt tacksam för den lilla bit av min hjärna som fungerar och som säger attt "du ska nog leda cykeln hem i stället för att cykla" och att resten av hjärnan säger " det var nog en bra idé, Markus ben mår nog bra av lite promenad över broarna" i stället för "Fuck you, i can bike"
Kan man egentligen begära mer av sin hjärna? Jag tror inte det. Att den dels säger ifrån att "du, nu funkar vårt samarbete ganska dåligt, och om du tar en öl till så blir det totalknas" och att den sen säger nej till fyllecykling är jättebra. Jag gick hen från Lionbar.
Det är faktiskt något att vara tacksam för...

tisdag, juli 11, 2006

Sömnlös i Rudan


Det börjar bli dags för årets tävling. Jag pratar naturligtvis om Sömnlös i Rudan för fjärde gången. Förra året var jag inte med och tävlade, men engagerade mig som sportchef för alla lagen som delade tält med oss. I år blir vi inte lika många i tältet, men detär nog lika bra. Som vanligt är jag i usel form, men det börjar pirra av spänning inför att vara med i år igen.
Tre veckor kvar. Jag är glad. Nu ska vi bara hitta en kamin som inte kostar skjortan, för vi märkte förra året att vi måste ha något som kan torka kläder.

söndag, juli 09, 2006

Fåfängans straff.


Jag var ute och körde landsväg idag, och för en gångs skull bestämde jag mig för att inte släpa med mig så förbaskat mycket prylar.. Jag är annars känd för att alltid ha med mig en enorm ryggsäck med första hjälpen, verktyg, pump, vätskesystem, extrakläder (ett par torra strumpor är alltid bra att ha) godis, telefon, kamera osv. Men jag brukar få protester från mina lvg-kompisar när jag gör det, och det var ju faktiskt för en gångs skull varmt. Så jag tog bara med mig pump, extraslang, däckverktyg och pengar i ryggfickorna, pumpade upp däcken till 110 psi och kände mig som en riktig roadwarrior. Snygg var jag också eftersom tröjan har en speciell extra smal ficka i mittten för pumpen.

Jag hade tänkt mig en lite längre tur, men jag kände snabbt att mitt bakhjul sade bump-bump med jämna mellanrum. När jag stannade så upptäckte jag att bakdäcket var väldigt slitet och att det fanns en reva i gummit som jag misstänkte gjorde en bula. När jag hade släppt ut lite luft blev det bättre, men jag valde att korta ner min tur och köra i en halvcirkel för att ha närmare hem om det skulle knepa. Turen var toppen, det är inte ofta som motvind känns varm och skön och jag mådde fint. Men dunket från bakhjulet kom tillbaka och var snart på samma nivå som när jag startade. Jag stannade igen och inspekterade fälg och ekrar, och det var en buckla i fälgen och den eker som satt närmast var så lös att den nästan skramlade. Ekernyckeln och multiverktyget med nödekernyckeln var naturligtvis hemma med dom andra verktygen som brukar finnas i min ryggsäck..

Nä, det får bli sista gången jag cyklar utan att ta med verktyg. Dom 853 gram min verktygspåse väger är ingenting mot att behöva avbryta en rolig dag på cykeln i förtid. Det blir ryggsäck på i fortsättningen, om ingen Mavic-bil är beredd att följa med mig längs vägarna på Södertörn.

fredag, juli 07, 2006

Stulen cykel




Veckan nödrop kommer från John, som fick sin Chas Roberts-cykel stulen utanför Café String på Söder i tisdags. Jag får dock en känsla av att tjuven kommer att få lite problem, en custombyggd brittisk touringcykel är nog att betrakta som ganska svårsåld. Dessutom erbjuder John en hittelön på 3000:- för den som lämnar tillbaka cykeln, och han kommer inte att ifrågasätta hur den hittades.. Varenda cykelaffär i stockholmstrakten är underrättad, och jag bestämde mig för att hjälpa till lite extra eftersom jag vet att många som läser här är dels ute och cyklar i stockholmstrafiken och dessutom såna personer som tittar lite extra på alla andra cyklar ni ser. Så eftersom ni skulle reagera om ni såg en annorlunda brittisk stålram på byn så vet ni nu att det är en tjyv som har varit i farten. Och förövrigt kan ju cykeln dyka upp i andra delar av landet också. Själv kommer jag nog att cykla med extra lås berett i väskan om cykeln skulle dyka upp i min väg. Och förresten, cykeln ser vit ut på bilden, men är alltså silverfärgad. Dessutom är det en annan frampakethållare monterad. Loggan på styrröret ser ni här uppe. Vill du titta mera på Chas Roberts hojar gör du det här


Så här beskriver John cykeln:
Silverfärgad, specialbyggd ram (Charles Roberts London; stållogo på styrröret) med sluttande topprör, dubbla pakethållare, Shimano Ultegra komponenter, kapat bockstyre, SPD pedaler.

Du som har stulit min cykel: Hejsan! Bra jobb! Utom du behov till veta den här cykeln är speciell. Den var bygget för jag, er blitt specialtillverkat, och du KAN ICKE SÄLJA DEN ELLER ANVÄNDA DEN UTAN ATT AVSLÖJA DIG. Jag kontakta varje cykelbutik och verkstad i Stockholm. Behaga återlämna den och jag ställa inte frågor. Okej? Om du vilja ta de Shimano komponentera, okay, men ge mig minst cykels ram (den här var hand-bygget för jag), eller berätta mig var finns den. Om du vilja göra det riktige, eller du veta vem har tog den här eller när finns den, ställa den utanför Dalslandsgatan 7 11858 (upp trappan från Götgatan, intill Skanstull T-bana), eller kontakta John på 0705 305 849 eller jmanooch@gmail.com

Varsågod, en plädering: KASTA INTE BORT den cykeln när upptäcka du att du kan inte sälja den. Bara sätta den på Dalslandsgatan 7. Okej? Tusen tack. 3000 SEK även till tjuven, jag bryr mig inte.
/John

torsdag, juli 06, 2006

Elektriska växlar...




Att ha en cykel med en muséeimässig växelgrupp har sina nackdelar. Framförallt när växlingen är beroende av att batteriet inte tar slut. Det skulle dock vara ett mindre problem om det varit så att:
1. Det hade varit batterier som hade funnits tillgängliga i andra butiker än dom som är specialiserade på proffsfotografer.
2. Batterijävlarna hade varit uppladdningsbara.




Så, av dom två anledningarna kan jag inte rekommendera er att bjuda på Mavic´s ZAP-grupp om den dyker upp på e-Bay. Köp en Shimano 105-grupp från ful-Tyskland istället.

( ja det är mitt eget fel. Bara för att jag ska vara annorlunda. Usch vad jag blir trött på mig själv.)

fredag, juni 23, 2006

Nu hugger dom på Armstrong. Igen.


Låtsastidningen Aftonbladet med sina pajasjournalister presenterar ännu en nyhet. Den här gången påstår man att Lance Armstrong ska ha erkänt för sin läkare att han har tagit doping. Bekännelsen skulle ha inträffat 1996, för tio år sedan, medans L.A. genomgick sin cancerbehandling. Så helt bortsett från den etiska aspekten med att läkare eventuellt bryter sin tystnadsplikt (det är en kvällstidning som rapporterar, så utgå från att texten börjar med lögn och eskalerar från det) så skulle varenda fördel av doping som L.A. kunde ha uppnått varit totalt bortblåst efter cellgiftsbehandlingen. Lance hade inte vunnit några TdF 1996, det var inte förrän 1999 som han chockade världen med sin comeback och vann (och blev anklagad för doping och frikänd).
Men sen dess är han världens i särklass mest dopingtestade idrottsman. Det finns ingen som är så övervakad som Lance Armstrong har varit. Dom hocky och fotbollspelare som för tillfället förgudligas i Aftonbladets spalter kommer aldrig i närheten av den här testfrekvensen, trots att dom är fullproppade av testosteron, cortison, steroider och tillväxthormon, för att inte tala om allt partyknark som hör till "la vida" som fotbollstjärna.
(minnesgoda kommer säkert ihåg att Jan Ullrich fick fan för en partynatt med uppers trots att det var offseason).

Nej, som vanligt är det idiotisk kvällstidningsjournalistik. Man vågar inte rota i dom verkliga problemen, utan nöjer sig med att reproducera nyhetstelegram med lagom skandalöst innehåll.
Att cykling är en av dom få idrotter där dopingkontroller verkligen fungerar struntar man i.
Fejkjournalisterna tar istället avstamp i att det finns en möjlig syndabock, så man kan fortsätta att låtsas att all annan idrott är ren som små vita lamm. Något annat kunde ju bli jobbigt för Aftonbladets läsare. Bättre att slänga ut en anklagelse mot Armstrong så att Svenne i soffan kan få vara stolt över att vårt landslag som för närvarande sköter sig i Tyskland aldrig har varit i närheten av förbjudna preparat.. Handen på hjärtat: Vem tror att fotbollspelare med miljonlöner inte har råd, möjlighet eller anledning att dopa sig? Och vem tror att NHL-spelare inte behöver tillväxthormon och cortison för att palla med, eller att dom inte skulle ha råd att skaffa det dom behöver?

Nej fy fan. Jag har läst massvis om L.A. sedan första TdF segern, och även om det finns en massa chauvinistiskt USA-dravel så är det dock fortfarande så att han blev dödssjuk, överlevde och vann genom en kombination av förändrad muskelmassa, järnvilja, träningsprogram, den bästa tränaren och det bästa laget. Allt annat är bara skitsnack så länge det inte finns bevis. I Lances´s fall så är det för många gånger som någon har försökt kasta skit och inte lyckats. Inget annat är bevisat.

Ännu en påminnelse om att cykling är världens bästa sport. Snart börjar TdF och allt blir okej igen. Och ännu en påminnelse om att inte läsa kvällstidningar.


Läs vad Lance säger.

Läs vad VeloNews rapporterar.

fredag, juni 02, 2006

Idag cyklade jag i Hellas.


Jag gav mig ut på min absoluta favoritrunda idag. Blå spåret från Hellasgården mot Erstavik, och Gröna stigen hem. Det finns ingen slinga jag gillar mer än den, 21 km ToR med den bästa cyklingen jag vet. Några dumma surhål som stundtals är bottenlösa, men annars är det mest släta berghällar som går upp och ner hela tiden. Troligtvis så bidrar skärgårdskänslan mycket till att jag gillar stigarna, det känns att Östersjön är nära . När man kommer upp på höjderna har träden det vindböjda utseendet, och man kan känna doften från havet. Jag cyklade verkligen bra, hade flyt och tog mig fram på flera svåra ställen som jag inte klarat tidigare. Och funkade det inte så stannade jag upp, tog en titt och hittade linjen. Sen försökte jag igen, tills jag kom fram där jag ville. Helt enkelt skitbra. MTB blir aldrig bättre än så här, och jag har svårt att tro att jag kommer att tröttna på dom här stigarna nånsin. Visst finns det flera bra stigar som är närmare, jag tog till exempel Traktormakt på hemvägen. Men det är inte lika kul. Stenhällarna på blå är det bästa som finns i Stockholm, och dom ligger långt bort i skogen istället för att ha en massa funkishus som grannar.
Jag blev lerig som fan, men det får man räkna med. Den här stigen är tyvärr dragen över några riktigt dumma partier där avrinningen är nästan obefintlig. Fast det verkar inte som om stigen tar skada, jag har cyklat här många år och det ser likadant ut som alltid. På vissa ställen blött, på vissa ställen torrt. Där det brukar vara lerigt var det så. Vill man inte bli blöt får man cykla någon annanstans. Hellas är bäst.

torsdag, maj 25, 2006

Utrikes besökare

Bara en undran: Det är ganska många besökare från UK, US och DE. Dom flesta har väl förmodligen hamnat fel, om inte annat så kan man se det på vilken URL dom varit på senast. Men nu är det en person från Frederick i Maryland som har läst här tre gånger..
Så uppenbarligen kan du svenska. Skitkul faktiskt. Är det varmt? Försommarvädret i Stockholm är skit.

Fan vad jag ser ut. Och det är mitt fel.


Jag skulle till ögonläkaren häromdagen ( har nån skum suddighet på vänster öga) och råkade ta en titt på mig själv i spegeln i sjukhusfoajen (jag har ingen stor spegel hemma) och det jag såg fick mig verkligen att haja till. En medelålders man med en orangerosa cykelkeps(1), röd Giro d`Italiatröja (2) i rugbymodell, jeans som är uppvikta till knäna och en enorm budväska på ryggen. Hade jag haft en stylist skulle den personen omgående ha fått sparken, jag är faktiskt 43 år och börjar tycka att jag har den mogne mannens pondus. Så något mer liknande den där gråhåriga killen i Dressmanreklamen hade varit passande. Men vad ser jag? Jo, jag ser supergay ut. I och för sig inget som stör mig, men det kan ju lätt skicka ut fel signaler när man är på krogen. Alla brudar kommer att tro att jag är fag och tappa intresset. Alla tuffa killar kommer också att tro att jag är fag och vilja slå mig när dom har druckit sig till våldsstadiet. Shit. Inte ens när jag avstår från tight lycra lyckas jag se normal ut. Men jag har faktiskt inga normala kläder. Så antagligen får jag väl byta ut hela min garderob eller acceptera att hela världen kommer att tro att jag är fikus när dom ser mig.

(1) cykelkepsen är från City Cycles, N.Y, och är designad av Keith Haring.
(2] om det ändå hade stått Manchester United eller Hammarby på tröjan, då hade jag ju haft en godtagbar ursäkt för att ha på mig ett bjärt kolorerat plagg. Nu var det ju en sån här, en souvenirtröja från den 20 etappen på det 87 girot..






Förresten, är det någon som klarar en liten popquiz? Vilken sångerska tappade kontrollen över bilen den 16/9 1977, vilken var hennes största hit och vilken rockstjärna dog i den bilkrasch som följde? Extrapoäng för den som kan nämna två diskotek i norra England som förknippas med denna sångerskas stora hit och för den som kan tala om födelsenamnet på den musiker som dog i bilolyckan.

torsdag, maj 18, 2006

Drick aldrig Real Ale.


Eller, drick gärna Real Ale, men gör det inte strax före det är dags att cykla hem i motvind 5m/s, spöregn och 6° C. Det är just nu allt jag har att säga, förutom att det var helmulligt att Barca vann.

(Skanstullsbron var överjävlig...)

onsdag, maj 17, 2006

Hur man gör


Jag har fått några frågor om hur man bär sig åt när man inte kan behärska sig längre och lusten att cykla i bergen tar över helt, och trots att det är tvärtemot den här bloggens idé att ge goda råd så gör jag ett litet undantag. Kom ihåg att det här är mitt sätt att resa, du kanske tycker att det finns andra sätt som är bättre.
Jag börjar med att fundera på vart jag vill åka. Sen kollar jag upp den orten på internet, köper kartor (Kompass och Tabacco är bäst) och läser vad andra har att säga. När det är klart kan jag göra en färdplan, och sen så letar jag flyg. När jag hittat billigaste flyget bestämmer jag när jag ska resa.
Sen bokar jag boende, så jag vet att det finns ett hotellrum som väntar.

Cykeln får åka opaketerad på planet, och har jag tur kostar det inte ett öre extra. De flesta flygbolag tillåter 20 kg sportutrustning som golfbagar, skidor och cyklar mot en avgift som brukar vara tvåhundra SEK, men om man checkar in med endast handbagage och en cykel så brukar dom strunta i extraavgiften. Använd leenden och charm. Cykeln brukar gå som specialincheckning. Sätt dig i baren och dämpa ångesten för att den ska skickas till Kapstaden med Bloody Mary.
(angående cykel på flyg: Pedalerna ska bort, och styret ska vara vridet åt sidan. Egentligen ska däcken tömmas på luft, men det struntar alla i. Påpekar någon det så är det bara att släppa ut en skvätt. Tryck hårt på däcket efteråt så att det ser ut som om du släppt ut jättemycket. Personalen på flygplatsen är inte heller jättesugna på att rulla cyklar med helt tomma däck. Pedalerna stoppas i sadelväskan som dessutom fästs med ett buntband. Tejpa blixtlåset på väskan också. Alla verktyg ska vara i sadelväskan, så ingen övernitisk säkerhetsvakt får för sig att du tänker kapa planet med hjälp av insexor, kedjebrytare och Torxnycklar. Pumpen får sitta på cykeln med buntband, liksom låset. Åker man som jag från Arlanda så cyklar jag till Centralstationen, fixar det sista på perrongen och åker med Arlanda Express till flygplatsen. Arlanda Express kräver nämligen också att man monterar av pedaler och vrider styret. )

Flygbiljetten ToR brukar hamna på 2000SEK om man bokar smart, och sen kostar hotell med middag och frukost cirka 50 Euro per natt. Lunch, fika och mineralvatten under dagen går på 15-20 euro per dag. Lägg till lite tågbiljetter.

Hjälm, cykelskor och kläder för två dagar åker med i handbagaget tillsammans med necessär, kamera, pass, kreditkort och telefon. Jag brukar tömma plånboken på allt som inte behövs på resan och nyckelknippan bantas tills det bara är dörrnyckel och cykelnyckel kvar. Resten av mitt bagage skickar jag i förväg till hotellet med posten. Att skicka paket från Sverige till ett EU-land kostar 260 SEK. Troligtvis är det billigare att skicka hem paketet, jag brukar lämna 30 euro på hotellet och be dom gå till posten åt mig.

Thats it. Om man kollar Deutsche Bahn och Trenitalias tågtider i förväg känner man sig dessutom mycket tryggare. Och att skriva ut en minneslapp med adresser och telefonnummer till sina övernattningar är jättebra. Om inte annat så kan man ju ringa och be dom hålla en portion Wienerschnitzel på värmning när man blir försenad.
(Bouna sera, this is Herr Markus F, ich bin am die Almwiesen. I have diciannove kilometri to the hotel, mi dia una birra e di una costoletta alla Viennese per piacere!)

tisdag, maj 16, 2006

Hur ska jag cykla i Alperna i höst?

Så där. Nu har jag bestämt mig. Det blir en tur till Alperna i September. Exakt var har jag inte bestämt, men det kan vänta. Mer viktigt är att bestämma hur. Jag kommer att resa med minimal packning, jag skickar extrakläder och snus på ett paket på posten när jag jag har bestämt boende. Enbart ryggsäck eller budväska som kvalar in som kabinbagage får följa med i planet, så att jag kan börja cykla direkt från flyget. Men som sagt, hur ska jag cykla? Landsväg eller singletrack? Eller ska jag ta en cykel som pallar med både asfalt och lättare stigar men som varken är snabb eller bra i stöket? Nu kanske ni tycker att det bara är att dra lott, men om jag ska cykla asfalt så behöver jag en ny 105-grupp, och ska jag cykla MTB så behöver jag nya hjul. Kostnaden blir ungefär densamma, och jag har inte råd med båda. Jag måste alltså bestämma mig redan inom en månad för hur jag ska cykla. Hmm. Verkligen ett lyxproblem.
Stig eller LVG?

söndag, maj 14, 2006

Många cyklar


Det finns både fördelar och nackdelar med att ha flera cyklar. En fördel är ju att man inte måste fixa tekniska problem på en gång, utan det är bara att ta en av dom andra cyklarna när man behöver ta sig nånstans. En nackdel är ju att vissa saker tar en evighet att åtgärda, speciellt om man lägger in några mulliga och blingiga lånecyklar i ekvationen. I dag tog jag till exempel hand om min Surly LHT. Den har i princip inte använts på sex veckor, först blev den stående med dubbdäck när De Visinin blev färdig till 1 april, och sen när dubbdäcken var avmonterade så skulle jag byta skärmar och justera bromsarna. Så eftersom jag hade massvis med andra hojar att tillgå blev det inget gjort. Förra söndagen så fick jag punktering på De Visinin på väg hem till morsan , så den står kvar hemma hos henne på söder. Det hade ju aldrig inträffat om jag hade varit hänvisad till en enda hoj. Och det är mysigt med många cyklar, fast det blir ganska trångt i lägenheten. Tobbe från Ludvika har varit och bott hos mig i helgen, så i fredags stod det en Turner Fivespot, en Turner Flux och en Ellsworth Dare och trängdes med min Cove och min Surly här hemma. Det borde motsvara ett värde på cirka 120 000 SEK och jag bara myste över röran... Bisarrt.

lördag, maj 06, 2006

Än har jag inte stängt butiken..


OK, tillbaka från Sjötungeland


Sebastian, jag är mycket tacksam för ditt stöd och hoppas på fler inhopp. Du kommer att få slita mera, var så säker. Angående sommarcykeln så funkar elväxlarna hyfsat, det är några skumma spökväxlingar när jag hoppar och när jag reser mig upp, men annars så gillar jag tekniken. En nackdel är när jag av misstag råkar snudda knapparna och byter växel när jag bara ville hålla hårt i styret.
Fast lika smutt som 105/Ultegra är det garanterat inte. Och bromsarna är ganska G-, undrar om det hjälper att byta klossar? Det är ju faktiskt 13 år gamla gummin..

Hela cykeln räddas av de underbara hjulen. Det är hjulpar nr 3 som Phil har byggt som jag har äran att cykla på under mindre än ett år* och jag är grymt imponerad av hur bra dom är. Trevligt ljud från naven också. Jag kommer endast under vapenhot att köpa hjul som härstammar från någon annan byggare.

* Hjul: Ja, på min Surly har jag ju ett par XT/Mavic 36-håls som är snabba och glada, på Titusen var det ju Whitenav och Mavic Open Pro och 28 ekrar, och på De Visinin är det ju Mavic/Mavic. Dessutom står det en Turner Flux på mitt vardagsrumsgolv med Hadleynav/WTB-fälgar som verkar mycket intressanta... Åtminstone surrar Hadleynavet som en ilsken bikupa. Alla hjulen är byggda av Dr Spoke, och jag har aldrig cyklat på bättre hjul.
Varför folk som har tillgång till så duktiga hjulbyggare går och skaffar sig fabrikshjul är för mig en gåta. (du vet vem du är, du som tror att du blir snabbare med ett par Ksyrium!)

För övrigt, tack alla som har saknat mig. Stor kram.

onsdag, maj 03, 2006

Sorry!



OK, förlåt att det inte har blivit något skrivet här på nästan en månad. Det var en himla tur att Sebastian kunde rycka in som gästskribent, annars hade det blivit rent pinsamt. Men jag har faktiskt två ytterst goda skäl till att inte ha hunnit med att skriva.
1. Jag har fått jobb, och jag har tillämpat principen "stå kvar i duschen så länge det finns varmvatten" och tagit varenda extrapass och extratimme som har ramlat i min väg.
2. Jag har cyklat. Jag har ju haft min gammelräser som blev klar till första april, och sen har jag lånat en Titus Modena från North American Flyers som jag provcyklade för HappyMTB. Det sved verkligen att lämna ifrån sig Titusen. En av dom bästa cyklar jag nånsin har cyklat på. Lätt, snabb, klättringsvillig och bekväm. Och snygg. Jag funderar på hur jag ska lura Dane att låna ut den till mig igen i September, för en av fördelarna med att ha ett jobb är ju att man får pengar, så jag kan nu känna mig säker på att ha råd med en resa till Alperna när sommaren är över. Frågan är nu bara var i Alperna jag ska cykla. Några förslag?

måndag, april 10, 2006

Rapport från Kometgirot


Världsnyhet, Babylon by bike har fått en gästskribent!

Dom flesta vet att jag gör allt för att undvika att meka mina cyklar själv. Nu tänkte jag gå ett steg längre och prova att inte heller skriva den här bloggen själv.

(faktum är att Kometgirot i Göteborg lät så intressant, så jag frågade min vän Sebastian om inte han kunde skriva en rapport. Och det ville han gärna. Tack!)

Kometrallyt. Alley Cat i Göteborg, 8 april 2006
Efter att ha legat låångt efter huvudstaden när det gäller dödligt seriösa, hårda och framför allt fristående cykelarrangemang har Göteborg äntligen (tack vare stål-, ull- och läderentusiasterna på Veloform) ryckt upp sig och jagat ikapp.

Naturligtvis valdes en dag med regn, motvind hur man än körde och nästan minusgrader. Ändå var vi ett tjugotal som mötte upp vid fågelhuset i Slottsskogen med hyperstylade fixies, Skeppshultscyklar, ratbikes, liggcyklar och enhjulingar. Precis som det ska vara.
Vi får höra att ett av cykelbuden inte kan ställa upp på grund av att han på vägen dit fått sitt framhjul sönderslaget av en med yxa beväpnad bilist. Läskigt, men tyvärr passar det väl in i arrangemanget.

Tanken var nog att man skulle börja med att cykla upp mot Guldheden och räkna valvbågar i vattentornet, för att sedan rulla ner till Götaplatsen och ta reda på när konstmuseets nya entré invigdes. Det gjorde naturligtvis inte jag. Jag är nämligen lite dum. Istället tog jag mig snabbt och smidigt ner mot den blivande vårklassikerns första och enda pavé-avsnitt i Göteborgs mysstadsdel Haga. Där i myllret av barnvagnar, krimskrams-stånd och fikomaner känns det lite som att cykla på någon marknad i Indien eller Marocko.
Väl framme vid Jacobs Café, där man ska notera tillverkarnamnet på espressomaskinen som står i fönstret, är såklart det senare helt immigt. Jag står och kisar i en halv minut innan jag lyckas tyda mig till vad där står. Dessutom visar det sig senare att det som stod med snirkliga bokstäver på emblemet på maskinens ovansida i själva verket var namnet på importören. Markus får ge mig en snabbkurs i kaffe innan nästa upplaga.

Nästa uppgift är att räkna antalet ventiler på Masthuggskyrkans torn. Jag drar vidare förbi Järntorget och Masthuggstorget, möter en kille som trevlig ut och frågar om bästa vägen. Han pekar upp för en liten gångväg som visar sig ta slut i sådär 6-7 små trappor. Jag får senare höra att jag inte var den enda som tvingades släpa upp cykeln där.
Utsikten uppe vid kyrkan är helt fantastisk. Det är längesen jag var där sist så jag passar på att vila lite, ta några bilder och njuta av vyn innan jag rullar ner mot Stigbergstorget.

Vägen ut mot Älvsborgs gamla fästning, vars fornlämningsnummer nog aldrig har uppmärksammats så mycket som idag, bjuder på rejält med motvind och små konstiga spikar som borrar sig in i ansiktet. Av olika anledningar som vi inte behöver gå in på närmare bestämmer jag mig för att ge upp efter den kontrollen.
I målet, som är på Veloform Kustgatan, bjuds det på kaffe och bulle. Alla är jäkligt blöta och leriga men ändå så där fånigt lyckliga och berättar om allt som har hänt under racet.
Sedan öppnar baren fylld med lådvin och mörkt öl, och prisutdelningen sätter igång. Nej, jag är inte resultatfixerad, men jag är ganska säker på att jag kom allra sist.

Banan (eller det jag såg av den) var perfekt lagd. Mycket backar, blandad stadsmiljö och roliga kontroller. Det här är utlovat att vara ett årligen återkommande race, och jag hoppas verkligen att det kommer sätta fart på underground-cykelkulturen här på framsidan. Vågar man hoppas på en stadsrace med ölprovning till hösten? Eller kanske en crosstävling i Vasaparken? (stor risk för punktering om man råkar köra på en punkare). Eller kanske någon egen idé som bara fungerar i Göteborg?
Jag antar att det är upp till mig.

Sebastian
Här är tråden på Happy om Kometgirot

(lite bilder kommer senare när Sebastian har fått loss dom ur kameran)

fredag, april 07, 2006

Aftonbladet är ute och cyklar. Eller?


Aftonbladet fortsätter sin kvalitetsjournalistik. Bland artiklar om diverse popstjärnor och såpakändisar och om hur man bränner tusen kronor på krogen (behöver man verkligen en vägledning till det?) så har dom lyckats slänga in en text om hur man vårrustar cykeln.
OK, jag vet att den inte är avsedd för mig. Den är avsedd för någon som vanligtvis skiter i sin cykel, och jag har väl inget problem med att man talar om för folk hur dom sköter sina prylar. Nä, mitt problem är snarare kvalitén på texten. Så här skriver Miranda Sigander:
-Om däcken är lösa eller skeva och du saknar ekrar är det läge att byta däck.

Öhh.. Va? OK, jag kräver inte att en journalist ska vara expert. Snarare tvärtom. När man skriver så ska man kunna ta reda på fakta och förmedla dessa fakta. Och det bör väl finnas någon redaktör eller korrekturläsare tillgänglig innan man publicerar? Som konsumentupplysning är det värdelöst.

Och kan ingen tala om för journalister att det inte är ett accepterat sätt att försörja sig på att gå till en cykelaffär i en halvtimme och fråga korkade frågor, och sen redigera ihop svaren på ytterligare en halvtimme och ändå få faktafel.
Kanske inte. Jag har inte läst kvällstidningar på många år, och inte blir jag sugen heller efter att ha läst detta. Förmodligen blandar jag ihop detta med journalism.

Och egentligen handlar det ju om att jag är sne på att dessa clowner faktiskt får betalt för såna här låtsasjobb och att det finns dom som köper tidningar med ett sånt innehåll. Det du läser nu är gratis. Jag stannar dessutom i cykelaffären en hel eftermiddag, rotar runt i deras källare för att hitta bortglömda skatter och äter lunchen där..

(No innocent trees were sacrificed during the writing and distribution of this text)

tisdag, april 04, 2006

Tack gympamajjen!







Junivallen hade Malena Johansson tagit in Evelina Kokko som gästskribent med en text om hur fel det kan bli i skolans idrottsundervisning, och det fick mig att tänka tillbaka på hur gymnastiklektionerna gick till på det onda 70-talet. Och det slog mig jag faktiskt minns en av mina gymnastiklärare med glädje. Det fanns nämligen en av alla dom lärare som passerade genom mina mellan- och högstadieår som gjorde intryck på mig. Anders var alltid mån om att se till hela gruppen, och fanns alltid längst bak hos dom som låg sist eller fastnade på bocken istället för att applådera dom som presterade bäst, saker som är ganska självklara för en idrottsledare numera, men detta var det mörka 70-talet, glöm inte det.

Kunde man inte hantera en boll eller puck eller var jävligt bra på att hoppa och springa var man inte vatten värd. Själv hade jag redan gett upp det där med idrott, jag var nämligen "rädd för bollen" och hade bestämt mig för att rock´n´roll var mer passande för mitt liv och att sport skulle man titta på, inte delta i. Men det fanns en sak jag var bra på. Terränglöpning. Och dessutom gillade jag orientering. Att få en karta i handen och på egen hand ge mig ut och leta i skogen, att få känna variationen mellan sten, grus och mossa i fötterna, att ena stunden lunka uppför och nästa sekund slira ner för en blöt brant passade mig perfekt. Och dessutom ingen jävla boll eller någon som kallade en för sopa när man missade att passa. Anders visste detta, och han visste att den enda man verkligen tävlar mot är sig själv. Så han blev nöjd när den som var mest anti-gympa av killarna i klassen med glädje tog emot karta och kompass, och medans fotbollsfånarna i klassen höglutt deklarerade att dom tänkte maska så gav jag mig ut i skogen, styrkt av Anders gillande blick. Det var den enda gången en gymnastiklärare hade visat någon som helst ärlig uppskattning för vad jag gjorde.

Jag tror inte att Anders Gärderud minns särskilt mycket av den tiden han tillbringade som vikarierande lärare på en skola på Södertörn, han var nog ganska fokuserad på annat.
Till exempel på att träna för att vinna OS-guld i hinderlöpning i Montreal, eller att ta fyra världsrekord. Att vara lärare var bara ett sätt att försörja sig. Men för mig gjorde det skillnad. Och när jag långt senare började cykla MTB så tog jag med mig samma känsla. Skogen, att läsa terrängen, att hitta spåret. Att slå sig och att bli blöt. Och att det bara var min egen prestation som räknades. Hade jag gjort mitt bästa hade jag vunnit, sen spelade det ingen roll var i resultatlistan jag hamnade. Tack Anders.

måndag, april 03, 2006

DBP, efteråt.





Först och främst, tack till alla som var med. Vi blev 27 personer totalt som körde detta trevliga stadsrace. Själv fuskade jag dock, eftersom jag var arrangör gav jag mig själv rätt att ta några genvägar för att kunna vara på plats vid etappmålen. Och det räckte för mig, helt klart är att den gångna vinterns öl har satt sina spår för kvällsluften gav rejäl blodsmak i munnen. Att jag sen hade en helt nybyggd cykel som jag inte var ett dugg van vid gjorde att jag inte skämdes för att ta det lugnt.


Foto: Markus F
Uppfarten på Västerbron. Eftersom det är en ganska mild stigning från Kungsholmsidan så hade banchefen valt att ta med backen upp från Rålambshovsparken.


Foto: Bruse Persson
Nattlig stämningsbild från Järntorget. Det blev publikjubel när cyklisterna kom farande genom Mårten Trotzigs Gränd på väg till etappmålet vid Järntorget och Skeppsbar.


Foto: Bruse Persson
Massor med cyklar. Alla sorter förekom, men singlespeeds och fixies dominerade.
Helt enkelt skitkul, och alla verkade nöjda efteråt när vi hade prisutdelning på Moldau/Embargo.

Foto: Stefan Lindquist

Prisutdelning. Magnus kom etta och fick en vacker pokal och ett gammalt Campagnolonav. Viktor hade nog kunnat vinna om inte ramen hade gått av, så han kom bara tvåa. Oskar blev trea, och Martin vann precis som förra året pris för snyggaste cykel för sin Moulton hopfällbara (den perfekta barcykeln, för den går att ta med in på krogen. Anton som kom först i motionsklassen (ingen öl ingick) står och ser nöjd ut för den 60-tänders framklinga som var priset.

fredag, mars 31, 2006

Sommarcykel















Hopmonterandet av sommarcykeln är en vecka försenat, men den kommer troligtvis att vara körbar till DBP imorgon. Som vanligt gör jag det inte själv, utan vänder mig till experter. Dessutom är det Phil McNaughton som har föreslagit komponenterna, och eftersom det är snudd på museiföremål så tillät han inte mig att göra jobbet. Men bara att hänga nere i verkstaden ger en hel del. Brotscha och gänga verkar inte särskilt svårt, så länge man gör rätt från början så är det bara hårt slit som återstår. Det borde jag klara av nästa gång.



















Dom gamla Tiogadäcken är jättemulliga, men tyvärr så tror jag inte att dom håller. Gummit knastrar betänkligt. Jag har köpt ett par Conti GP 3000 på rea som får bli slitdäck.



















Överhuvudtaget så blir det en väldigt snygg cykel, men inget man tar ut i regnväder, och således fullständigt olämplig för svenskt klimat. Frågan är när den överhuvudtaget ska användas. Det är väl bara att hoppas på en torr sommar.

tisdag, mars 28, 2006

Spring is here and the time is right for fighting in the streets



Det regnade här i Årsta igår kväll. Jag gick ut på balkongen och lyssnade på ljudet, och upptäckte att jag hade saknat regn, och jag blev tvungen att fundera på när jag överhuvudtaget var med om att det regnade senast. Stockholm har varit snötäckt sedan i december och det är något jag inte har varit med om på många år. Visst har det det funnits vintrar som har varit kallare, och att det blir några snöoväder varje vinter är vi vana vid. Snön brukar komma och gå i den här staden, det börjar i november, smälter, kommer tillbaka kring lucia, smälter, snöchock och kyla vid nyår,smälter, kallt i februari osv. Kontinuerligt snötäcke i fyra månader har inte inträffat sedan jag var barn, om ens då. Så dubbdäcken har få slita i vinter. Och jag har uppskattat den här vintern, inte tal om något annat. Cykeln är för det första ren (nyfallen snö sliter inte alls på samma sätt som vägslask på drivpaketet), och för det andra har det varit ljust. All det vita har reflekterat ljuset på ett både trafiksäkert och humörhöjande sätt. Men tack, nu behöver jag inte mer vinter. Så fort jag går utomhus är det en ständigt sorl av vatten som droppar och rinner, och jag börjar känna mig som jag är i landet Narnia när Vita häxans släde kör fast i tövädret. Aslan är på väg. Nästa tisdag börjar bollen.

måndag, mars 27, 2006

På lördag.


Nu är det dags!
På lördag den 1 april 17:00 kommer alltså De Brouwerij Pokaal 2006 att gå av stapeln, och i år kommer arrangemanget att ha undertiteln "Alpe du Sud". Räkna alltså med att det blir dom jävligaste backar vi känner till i Stockholm. Bansträckningen är inte riktigt klar ännu, vi behöver få positivt svar från en ytterligare krog om dom vill ta emot 20 svettiga cyklister på en snabb pilsner. När vi vet det så kommer vi också att spika vad det blir för anmälningsavgift, men räkna med runt 400:-. Vi tar rast ungefär mitt i loppet för en "Schnell-Imbiss" av traditionell Sydtysk typ. Reglerna blir ungefär som förra året. Om du undrar hur du anmäler dig så läs mer här.
Och häng inte upp dig på regler eller att du måste ha en speciell cykel. Regler är väldigt uncool, så om du vill vara med så välkommen. Den enda regeln vi har är väl att om du känner till att DBP finns så har du kvalificerat dig.

torsdag, mars 23, 2006

Freeroading


Freeroading låter som ett skämt. Första gången jag stötte på ordet var när jag läste om Specialized Tri Cross, och det lät som vilken dum reklamklyscha som helst. Som något Red Bull-jippo.
Men häromdagen dök ordet upp igen då jag pratade med marknadsansvarige på en av Sveriges största detaljister inom cyklar och cykelutrustning, och han kunde inte hitta ett bättre ord för att beskriva den utveckling han ser inom deras försäljning. Kraftiga men ändå moderna och roliga landsvägscyklar vars syfte inte är tävling. Mildare geometri med tåligare hjul och större däck. Hans teori var att när fler och fler MTB-cyklister köper landsvägscyklar så vill dom inte ut på vägarna för att tävla, utan det är mer för att få en upplevelse, och dom är dessutom vana vid att misshandla sitt material mer och kör i alla väder och på alla underlag. Det fanns enligt hans mening en klar jämförelse med hur Freeride förändrade MTB-världen för tio år sedan. I och för sig så har jag själv alltid tänkt i dom banorna, men det känns underligt höra det från en företrädare för cykelbranschen som backar upp sina argument med försäljningssiffror.
(det företag som XX representerar är dock väldigt otypiska efter svenska förhållanden)

Så, freeroad kanske blir ett ord som stannar kvar. Men jag hoppas inte det, det måste finnas något bättre sätt att beskriva det på. Audax och Randonné är ju vedertagna begrepp, men dom känns på tok för konservativa och belastade med protokoll och regler om stämplar och maxhastigheter och klungkaptener. Det är väl bara att konstatera att än en gång så är det Nordamerikanerna som har blåst nytt liv i en gammal europeisk företeelse på samma sätt som har skett med cyklocross. För där cyklocross i Europa utövas av proffsatleter till massornas jubel så är det totalt omvända förhållandet i USA. Där är det massorna som deltar på CX-tävlingarna med noll i publik.

Och även om vi i Europa har en lång tradition av Tifosi som gör regelrätta pilgrimsfärder på klassiska sträckor från vårklassikerna, Girot eller Le Tour (gärna i fullt replicaställ), så känns den här respektlösheten och nytänkandet väldigt amerikanskt. Det är lite "Fuck you, i dont care if Fausto Coppi wore white socks" attityd. Sånt behövs alltid.

Vårklassikerna förresten: När jag hade mitt snack med XX på XX så snackade vi även om sponsring. Enligt hans sätt att resonera så skulle kostnaden för att subventionera en hyrbuss och fylla den med amatörcyklister som fick åka iväg för att cykla kullersten i Flandern en weekend ge mycket bättre marknadsföringsutfall än att sponsra ett antal elitcyklister en hel säsong. Vi kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Och Specialized Tri Cross, kan jag meddela, är en mycket trevlig cykel. För dyr för mig, och framgaffeln beskrivs bäst med orden "Ugly is the new black" men har gott om utrymme för vinterns dubbdäck och skärmar. Väldigt genomtänkt, men den skulle behöva något större framklinga för lätta vägar. Jag hade den högt på listan över hojar som skulle kollas på GBG-mässan, och även om jag bara hann prova den 45 minuter så var det en angenäm upplevelse. Jag hoppas bara att klistret från BMX-banan gick bort från däcken. Förlåt Grahns.

Annat: Jag har inte publicerat något på tio dagar, och det känns pinigt. Så mycket nya läsare har tillkommit, men jag har varit fullt upptagen med att läsa böcker, söka jobb, koka Choucrôute Garni och fixa med Happy (ja, inte fixa tekniskt med Happy. sånt begriper jag mig inte på. Men AJ och PJ ska köra Transalp Challenge, jag har intervjuat folk om Nationaldagsspelen, det ska testas styrlager och sportdatorer som ska hämtas osv.)
Jag begriper inte hur jag ska hinna med ett jobb.

lördag, mars 11, 2006

Bra detaljer

Jag har alltid gillat detaljer. Små små saker som i slutändan gör mycket för helheten, och som gör hela cyklingen bättre. När det dessutom kombineras med klok företagsamhet blir det dessutom ännu bättre. Ta en titt på dagens bild, som härstammar från Velonews. Den föreställer ett nytt styrlager från FSA som visades på cykelbranschmässan i Taipei för några dagar sedan. Att FSA gör styrlager (och bra sådana) är ingen nyhet. Den stora skillnaden är väl att just på det här styrlagret har FSA integrerat ett wajerstopp med lagertoppen. Lite extra programmering på fräsmaskinen så är det avklarat. Och det mina vänner, det är riktigt riktigt bra. Alla som sprungit runt bland stadens cykelbutiker och letat i skrotlådorna eller köpt från Tyskland och fått en fraktkostnad som överstiger ordervärdet för att hitta en hållare för cantileverbromswajrar vet vad jag snackar om. Dessutom så slipper man att bygga nästan 2mm mer höjd på styrrörret, och det kommer att ge ett väldigt snyggt och rent intryck när styrlagret är monterat. Så ja, jag är spekulant.

Men jag betyder ju inte särskilt mycket för FSA´s försäljning. Den stora kioskvältaren är ju det här styrlagret som OEM-komponent. Cyklar med Cantileverbromsar är ett kraftigt växande segment av marknaden, vare sig dom är avsedda för CX, Touring eller allmän vägcykling. Framförallt är det en CX-boom i USA med racing på amatörnivå som slukar produkter. Det här styrlagret är perfekt för en Product Manager som ska speca säsongens cyklar. Alla cyklar behöver ett styrlager, men om det här monteras så slipper fabriken ett arbetsmoment och wajerhållaren blir en produkt som kan strykas från listan på saker som ska köpas. Sånt uppskattas när det gäller att komma så nära den magiska prisgränsen som möjligt, vare sig det handlar om 999 dollar eller euro.

Och även i den andra änden av skalan har den här produkten en stor potential. Rambyggare och cykelbutiker kan sätta ihop förslag till komponentgrupper och få en bättre totalrabatt ju mer prylar som det står FSA på när cykeln väl är komplett. Och när växlarna och bromsarna kommer blir det ännu större pott för FSA.

Aftermarketsales bör ju bli lysande. Styrlager till CX-cyklar får en hel del stryk, och varför inte köpa nästa med integrerad wajerhållare? Blingfaktorn är inte hög, men skrytfaktorn är desto bättre.

Och bara tanken på att slippa måla om en lilaanodiserad wajerhängare med svart spritpenna nästa gång det blir dags att bygga hoj gör att jag gärna skriver upp mig på väntelistan.

tisdag, mars 07, 2006

North American Handmade Bicycle Show





Min synnerligen gode vän Martin H tyckte att jag skulle ta en titt på Cyclingnews bilder från Handmade Bicycleshow och skriva något om det. Jag sade genast nej (det är alltid mycket lättare att börja med att säga nej och ändra sig senare än tvärtom) men tog ändå en titt på bilderna. Det mesta är ju väldigt förutsägbart. Snygga muffade stålramar, otroliga lackjobb, överarbetade droputs med byggarens initialer, variationer på mustaschstyren osv osv. Allt jättesnyggt och med en enorm drömfaktor. (det är som att titta på Orange County Choppers, fast utan att någon i familjen Teutul säger fuck och utan äckliga motorer) Custom är ordet. Och eftersom jag inte var där på plats tyckte jag att det inte var något att skriva om på den här bloggen. Men det var faktiskt en sak som verkligen fångade min uppmärksamhet. Se på bilden här ovanför. Det är en bit rostfritt stålrör som är trätt på toppröret på en Vanillacykel. Det är så kreativt och användbart så att jag blir knäsvag, och det visar på att byggaren cyklar en hel del själv och har funderat ut en enkel och bra lösning på ett problem. Nämligen att när man ställer ifrån sig en cykel, så funkar det oftast bäst att luta den med toppröret mot en gatstolpe, stupränna, hörn, staket eller vad som helst som sticker ut. Ofta hamnar låset där också. Och det oundvikliga är att just på det stället kommer lacken att få repor, och till slut bli skavd. Men den här rostfria rörbiten kommer bara att se snygg ut med lite repor. Få material blir så snyggt patinerade. Själv brukar jag skydda just den här biten av ramen med att sätta dit ett klistermärke, och när det börjar bli slitet byter jag bara. Det här är tio gånger finare. Jag går i golvet..
Jag påmindes också om något jag såg som Solitude Cycles hade gjort, nämligen att lägga in en bit rak ståltråd vertikalt längs styrröret för att hindra wajrarna att skava av lacken. Och det är också sånt jag går igång på. Så enkelt, så bra.


Den som köper en Trek Madone efter att ha sett det här har förmodligen hål i huvet.


Annars: Jag höll på att frysa av mig näsan när jag cyklade ikväll. Jag hade varit och simmat, så varenda por i ansiktet var så där mysigt bastuöppen och fuktmättad. Jag var tvungen att cykla sakta men ändå på en tung växel för att hålla värmen. När jag kom hem upptäckte jag att det var -10 på balkongen, så förmodligen var det 12-13 grader under nollan när jag cyklade. Lägg på köldfaktorn så är jag glad att det inte var längre.

söndag, mars 05, 2006

Paris-Nice. Äntligen TV.


Äntligen. Idag är det prologen i Paris-Nice, så det är Eurosport som gäller under eftermiddagen. I vissa ögon startade visserligen vårsäsongen förra helgen med Het Volk och Ghent-Vewelgem, men jag är så indoktrinerad av Amaury Sports Organisation så att jag tycker att det är Paris-Nice som är den verkliga starten (ASO är företaget som organiserar TdF, Paris-Nice, Paris-Roubaix och flera andra av dom välkända loppen).

Egentligen hade jag tänkt mig att vara ute och cykla i skogen idag, men jag gick över styret på hårdpackad snö inatt och är lite blåslagen. Så det blir TV. Kul att använda den apparaten, den står mest och tar plats annars. Jag hoppas på CSC överhuvudtaget i år. Det är något speciellt med ett lag där sportdirektören får lika mycket uppmärksamhet som de enskilda atleterna. Bjarne Riis får min röst i nästa danska kungaval.

Annat: Jag har ändrat kommentarsfunktionen på den här siten. Nu måste inte kommentarer godkännas av mig innan dom publiceras, vilket leder till att dom visas snabbare. Kanske leder det till att det blir mer intressant att kommentera mina inlägg? Jag hoppas i allafall på mer gensvar, för besöksstatistiken är uppmuntrande.
Eller så kan man ju göra som Rikard, som skrev en lång replik till mig på sin egen blogg.
Även Kaijan har fått fart. Jag gillar det verkligen och skulle uppskatta om andra cykelbloggare ville höra av sig.

Och till alla som undrar om DBP: Den första April klockan 17:00 går starten utanför Lion Bar, Fridhemsplan, Stockholm. Ytterligare info kommer här, på Happy och fixed.se när vi har bestämt allting. Men Mange Knäskål har filat på en elak bana som framförallt är längre än förra årets, och eftersom det är lördag kan vi börja en timme tidigare. Jag har börjat jaga troféer för pristagarna, och än så länge har jag fått ett löfte från Mr X på Cykelspecialisten om något från skrotlådan. Helt OK. Livet leker.

(något är skumt. Paris-Nice skulle börjat 15:30, men det är bara backhoppning på TV. Jag fattar inget. )

onsdag, mars 01, 2006

Cykla för att det är kul?


Jag har hört eller läst dom orden jättemånga gånger. Oftast är det någon som vill poängtera att dom inte syftar till bra tävlingsresultat med sin cykling, men själv har jag väldigt sällan kul när jag cyklar. Dom få gånger jag har haft roligt när jag suttit i sadeln är lätträknade. Däremot kan jag ju skriva under på att det många gånger är mer behagligt att cykla än att göra tråkigare saker. Som ren transport är cykling klart trevligare än att åka buss, tunnelbana eller pendeltåg till exempel (och vi ska inte tala om hur trist det är att åka b*l). Men det är alltså cykling i relation till något värre.

Men kul? Nä, det stämmer inte på mig. Cykling är däremot krävande. Kallt, tungt, skitigt, svettigt, blött, smärtande, utvecklande, skrämmande och svårt. Och jag ser ingen anledning till att det skulle vara annorlunda. Visst har jag många saker på mina cyklar som gör själva turen mer uthärdlig. Framdämpare, växlar, sadlar som passar mitt arsle, stänkskärmar, rätt sorts däck osv. Jag är inte intresserad av att gå sönder, men själva glädjen i cyklandet kommer inte av att det är lätt. Eller för den delen, kul. Jag kan nog ärligt säga att jag har hatat nästan alla av dom cykelturer som jag verkligen har varit nöjd med, från långlopp på MTB till långa episka skogsturer i en varm sommarskog till högaltituds landsvägspass till intensiva singletracks.
Det är svårt. Jag är rädd, arg, kall, varm, ansträngd, trött, blåslagen och otroligt koncentrerad hela tiden. Men jag är inte särskilt glad.

Låt mig berätta om den bästa cykelturen jag hade under 2005. Nå, det började ganska lagom, med cirka 30km nerförsbacke i duggregn i norra Italien. Absolut inget att klaga på, och vädret blev bättre efter lunch. Den fina nerförsbacken hade dock erssatts av mera kuperad väg, men totalt sett gick det ändå neråt. Framåt eftermiddagen stannade jag för en mineralvatten och Capuccino innan det blev dags att klättra. 576 höjdmeter på 13 kilometer, och en maxstigning på 16% låg framför mig. Vägen var förbättrad mot förra gången jag cyklade samma sträcka, flera kurvor hade blivit breddade och det hade tillkommit några tunnlar. Vädret blev sämre, och regnet kom tillbaka med rejäl kraft innan jag kommit en tredjedel av min sträcka. Snart öste det ner, och när jag hade passerat det brantaste partiet var åskan ett faktum. Jag var inte speciellt orolig, efterom vägen låg omgiven av branta berg och hög skog så var risken att träffas av blixten minimal, och om jag hade stannat för att söka skydd så hade jag bara blivt nerkyld. Värre var att sikten blev usel, framförallt när regnet övergick till hagel. Dom lysen jag hade räckte garanterat inte till.
Den enda glädje jag hade var att det åtminstone var uppförsbacke så att jag kunde hålla värmen uppe och slapp bry mig om att bromsa. Behöver jag tillägga att det gjorde ont?
När jag till slut kom fram till min destination så var det en stunds förvirring inna jag lyckats lokalisera mitt hotell, och det var dessutom en återstående klättring på 76 höjdmeter inne i själva byn. Vattnet rann om mig när jag klev in på hotellet och letade rätt på innehavaren så att han kunde ge mig ett rum och en öl. Var jag glad? Hade jag haft kul?
Svaret är, (som ni redan har fattat) nej, det var inte en kul cykeltur. Men jag var väldigt nöjd.
Jag är inte ute efter att ha kul.

Kul, det är att sätta sig i soffan med Fawlty Towers-boxen på DVD´n och en godispåse.

Edit: Min gode vän Rikard håller inte riktigt med mig: Roligt