lördag, september 21, 2002

Tur att jag inte tävlar

Det är tur att jag inte tävlar. Bara några motionslopp. För det slår aldrig fel, dagarna innan tävlingsdags så är alltid cykeln nermonterad och jag står med svettig panna och lovar mig själv att börja med golf eller stavgång där man inte har en massa rörliga metalldelar som kan krångla. Den här gången var det en vecka kvar till 08XC, och jag hade storstädat cykeln ordentligt. Efter tvätten (och den följande skurningen av badrummet) åkte cykeln upp på mekstället. Jag konstaterade nöjd att kassetten och kedjan fortfarande såg ut som nya . Stora klingan fram verkade inte ha gillat att jag hade använt den som såg på några trädstockar i skogen men det var inte värre än att några tag med en metallfil gjorde att den kunde få förnyat förtroende. I varje fall tills vårsäsongen. Inget problem med framgaffeln, bara att pumpa i lite mer luft så kunde man använt den till en Hästsäng. Nya snabba däck åkte på, och och jag bytte olja och luftade bromsarna för en månad sedan så dom hade bäddat in sig precis lagom.
Växlarna gick fint. Vilket passar mig utmärkt, för jag hatar att ställa in växlar.
Nu återstod bara det som jag oroade mig mest för. Styrlagret. Det har alltid glappat lite, trots att det är ett välrenommerat märke med namn av en av mountainbike pionjärerna i Kalifornien. Jag klagade på det första, och fick byta till ett nytt som skulle vara bättre (dyrare också, konstaterade jag till min glädje).
Men inte heller det höll måttet , jag kände ett tydligt glapp i styret. Det var ett distinkt ”klonk” varje gång jag bromsade häftigt eller när framhjulet slog i marken. Jag försökte justera och skruva, och lyckades till slut få det bättre.
Men jag var inte nöjd, och gick till Den Legendariske Cykelmekanikern.
Darrande inför denne guru på cykelreparation ledde jag fram min hoj och stammade fram mitt problem. Han drog och vred i styre och framgaffel, knackade ut gaffeln med en gummiklubba och konstaterade att om det fanns något glapp var det i navet eller bromsen. Eftersom de styrlager som erbjöds i butiken var av samma tillverkning som det jag hade så kände jag inte heller att det var någon idé att byta en gång till utan tackade och bockade med hjälmen i hand. Den närmaste månaden tillbringades på landsvägshojen i det vackra sensommarvädret så jag tänkte inte ens på styrlagret. Men nu var det dags att fixa, jag hade fått tips på Internet, från böcker och duktiga meckare så jag var övertygad att det skulle gå lätt.
Jag kollade att den senaste infettningen fortfarande var intakt, och fick ganska snart bort glappet. Jag fick det verkligen tight. Så tight att styret fastnade. Vred jag styret så stannade det där jag släppte det. Men det var ett mindre problem, förmodligen hade jag bara dragit åt för hårt (det varnades för det i både böcker och på Internet) . När jag lossade på trycket gick det visserligen att vrida styret, och glappet var borta, men i stället hörde jag ett mullrande och raspande ljud från lagret som fortplantade sig ut i ramen. Nånting var helt klart fel. Väldigt fel.
Det blev bara att plocka isär allting igen, och den här gången kunde jag inte nöja mig med att lite slött konstatera att det såg ut att vara infettat utan det blev till att plocka isär hela kullagren (vilket jag borde ha gjort för länge sedan, men jag tyckte att det var för avancerat för mig). Det övre lagret var OK, men det undre var ingen vacker syn. Fettet hade bytt färg och konsistens till något som mer liknade hundskit, och när jag plockade ut kulorna och torkade rent dom kunde jag känna att lagerbanan inte var särskilt slät inuti. Kulorna verkade hyfsat runda, så jag fyllde på med färskt fett, höll tummarna och hoppades. Men tyvärr, min räddningsaktion kom för sent. Det var bara att slänga eländet, och kasta sig på telefon för att ringa till olika cykelaffärer och fråga vad som rekommenderades. Det är inte mycket som finns tillgängligt efter mitten av september, kan jag meddela, men jag hittade till slut ett som bland annat kallades ”Extreme”. Kändes bra. Heter det ”Extreme” så måste det åtminstone hålla för min milda cross-country körning. Vid det här laget började jag känna mig rutinerad så att få dit det nya gick snabbt. Nu skulle bara styret dit.
Jag hade spänt fast styret med alla vajrar och slangar vid mekstället för att ha det ur vägen, men när jag lossade det hände något konstigt. När jag tog ett lätt tag vid vid framväxelreglaget så sprack plastkåpan på undersidan i tusen bitar. Eller mera korrekt, fem-sex. Växeln funkade, men att köra med hela mekanismen blottad kändes inte riktigt kul. Jag ville inte ta risken att allting ramlade ur någonstans i Brottby eller att lera kläggade igen allting några mil senare . Så jag tog fram superlimflaskan och satte ihop det tredimensionella pusslet jag hade fått. Jag funderade över vad som hade hänt, jag vet att jag inte hade kört omkull, det fanns inga repor och växeln var så ren att jag inte ens hade behövt tvätta utsidan. När jag hade börjat förstärka min lagning med universalhjälpen nr 1, gaffatejp, så stod det klart för mig vad som hade hänt.
Bromsvätska! Jag hade spillt en hel del när jag fyllde på olja nån månad tidigare, och fast jag varit väldigt noga med att torka rent hela tiden hade det runnit.
Jag var ändå tvungen att prova att nya styrlagret funkade (det gled som en gräddtårta), men när jag provcyklade kom det flera knäppljud från växelhandtaget som signalerade att allt inte stod rätt till. Denna gång brydde jag mig inte om att ringa runt till affärer och fråga priser och sortiment, de handtag som sitter på min hoj är LX och något dyrare hade jag inte råd med efter styrlagret. Det är annars alltid frestande att uppgradera sig vid såna här tillfällen. Trist bara att dom måste säljas i par, men nu kan jag ju spilla bromsvätska på höger sida också om jag skulle känna för det. I instruktionbladet varnar Shimano förresten för att bromsvätska från alla andra bromsar än deras egna är rena anti-materian för plasten. Tack, jag hade precis upptäckt det. Att få av växelhandtag, bromshandtag och gummigrepp samt sätta tillbaka allting minus defekta delar var vid det här laget en baggis, dra wirar inte heller nåt problem, trots Shimanos lakansstora instruktioner på nästan varenda språk förutom Sanskrit.
Men sen stod jag där med hatjobbet: Ställa in växlar. Bland det värsta jag vet. Klart jämförbart med att avinstallera Excel på en dator. En underlig form av svart magi. Jag vet att det finns dom som inte förstår min motvilja, som tycker att det inte är ett dugg svårt.
Grattis till er. Några av er kommer att börja jobba för Microsoft och bli rika som troll. Ni andra kommer att bli betydligt fattigare och tillbringa ert liv med svarta fingrar i en mycket trevligare miljö som luktar gummi och teflonfett. Men jag gjorde som jag brukar i såna här situationer : Gav upp. Insåg att jag och cykeln behövde ta en liten paus i vår relation. Slitet med att hålla allting rullande hade tagit ut sitt pris. Så jag ledde hojen ner till Tores cykel & sport på hörnet och ljög ihop en historia om att jag inte hade tid eftersom jag måste jobba och bad K-G ställa in växlarna. Hundra meter längre bort ligger en utmärkt ölpub, med 5 sorters lokalbryggt fatöl. Det var exakt vad jag behövde.

( Nej, det är inte fel datum på den här texten. Jag skrev faktiskt det här för två år sedan till Velos forum, och nu återanvänder jag den)