Ännu en dag i bergen

1000 höjdmeter på förmiddagen får väl anses vara bra eller hur?
Först brant grusväg i serpentiner upp mot Rescieza (min utväxling räcker inte riktigt till för grusklättring. På asfalt går det bra, men på grus blir det för tungt) och sedan en milslång stig på skrå på tvåtusenmetersnivån..



Nåväl, jag var tvungen att hetsa ner i dalen efteråt, jag hade blivit inbokad på ett besök på det lokala mejeriet. Mejeriet, Gherdeina Lat, var toppmodernt ioch inriktad på paketering och distribution av lokal mjölk och smör och ostproduktion. 10 anställda, 46 anslutna mjölkbönder, småskalig lokalproduktion och naturligtvis ekologiskt. Korna betar gräset på alpängarna och på vintern käkar dom hö från alpängarna.. Då behövs det inga KRAV-märken. Dom hade satt ihop ett sortiment med egna ostar där dom utgått från traditionella recept och gett ostarna nya namn. Några sorter låg helt på internationell nivå. Jag fick en rundvandring och provsmakning, och vi avslutade med att jag köpte på mig ett gäng prover för grossistpris för vidare befordran till jobbet (jag får köpa en ryggsäck så jag får hem ostarna). Det var skitkul att se mejeriet, dom jobbar på en nivå som får svenska gårdsbutiker att framstå som klantiga amatörer.


Förövrigt är mitt snus fortfarande på villovägar. Jag tänker ta ett allvarligt snack med Mollo och Tobias om Posten när jag kommer hem.

Tvaa bra cykeldagar

Jepp. Två bra cykeldagar, med alla former av väg/stig under hjulen. Men det tänker jag inte skriva om ikväll. Nej, jag tänkte skriva om rockhistorien än en gång.

För jag befinner mig på historisk mark. Här i Ortisei dräller det av folk som heter Moroder, och mycket rikigt så är det så att den Oscarsbelönade musikproducenten Giorgio Moroder växte upp här i Ortisei. Och det var här, på Café Demetz mitt i byn som den unge Giorgio gjorde sina första framträdanden som Elvis-imitatör. Efter några års turnerande Italien, Österrike och Tyskland slog sig Giorgio ner i München som låtskrivare och producent (bland annat Agnetha Fältskog) och det var 1974 påbörjades samarbetet med Donna Summer som resulterade i den 17 minuter långa stönorgien "Love to love you baby" och den banbrytande " I feel love", världens första synthdiscolåt. En genomlyssning av "I feel love" idag visar att låten fortfarande håller måttet.
Det är fräscht, det är dansbart och det låter bra. Tidlöst. Efter succéerna med Donna Summer stod alla dörrar öppna för Giorgio Moroder och han vann en Oscar för soundtracket till filmerna Midnight Express, Flashdance och Top Gun. I Musicland studion i München stod artister som David Bowie, Human League, Sparks, Freddie Mercury, Blondie och Janet Jackson på kö.
Giorgio Moroder är inte mitt förstahandsval när jag väljer skivor att spela. Men rockmusiken hade låtit väldigt annorlunda idag om inte Giorgio hade gjort "I feel love" till Donna Summer i 1976. Och håll med om att det är spännande att den här gången ändrades fokus från Memphis, San Francisco eller London. Den nya rocken kom under några år från München, Düsseldorf och Berlin.

(själva låten "I feel love" är inte särskilt nyskapande. Lägg på en funkrytm så kunde det lika gärna ha varit James Brown & the JB´s som låg bakom. Nä, det är produktionen och sången som är genialisk. Samt synthljudet.)

Gherdeina 22/6

Så. Nu är jag i Urtijeï i Gherdeina (eller Ortisei i Val Gardena eller St Ulrich i Grödnertal). Lite jobbigt när orterna har tre olika namn. Gårdagen var omväxlande. Först var det pissväder under klättringen mot Brennerpasset, blåsigt och regnigt. Men när jag kom över på italienska sidan så upphörde regnet och det blev varmare. Fortfarande motvind dock. Färden genom Eisacktal gick förhållandevis snabbt, men motvinden gjorde att jag var tvungen att trampa i nerförsbackarna. Det var svårt att hålla högre rullsnitt än 22 km/h trots att det var nerför. På flera ställen stod det poliser som dirigerade trafiken på grund av vägarbeten. Ovädret dagen innan hade satt sina spår även på andra sidan gränsen, det var underminerade vägar och grus, lera och slam som behövde schaktas bort från vägarna innan dom kunde bli framkomliga.



Jag stannade för lunch i Brixen (spenatknödel med brynt smör och Parmigiano). Sen fortsatte jag på småvägarna längs floden, genom äppelplantager och vinodlingar. Vid Waidbruck vände vägen uppåt igen. Den vidriga uppförsbacken väntade på mig, och nu var det het eftermiddagssol. Inte ett dugg kul faktiskt. Jag hade missat att fylla på vatten i Brixen, så jag hade för lite vatten med mig också. Halvvägs på vägen låg Gasthof Stern, och där hade jag rastat tidigare gånger. Men nu hade dom semesterstängt.. Inget vatten alls..
Det sista vatten jag hade använde jag till att blöta huvudet och kläderna, jag utgick från att det gjorde mera nytta på det viset. Rent fysiskt så var det ju ingen risk att jag skulle bli dehydrerad, jag visste att jag hade druckit ordentligt hela dagen. Hellre använda vattnet till nerkylning. Lite då och då stannade jag när jag såg en skuggig plats och lät vinden kyla ner mig.
Till slut dök i allafall Gherdeina och Hotel Arnaria upp. Mat, käk och öl. Totalt blev det 93 km cykling idag, och jag är helt nöjd. Vägen från Waidbruck till Gherdeina har på sina ställen 16% lutning, och det är inte ett dugg kul. Att det var midsommarafton tänkte jag inte en sekund på.

Oväder

Ovädret kom igår. När jag var tillbaka på hotellet så meddelade Thomas att åska och hagel var på väg söderöver från Salzburg och att jag nog inte borde ta någon kvällstur på cykeln, så jag satte mig i trädgården och tog en öl. Snart nog dök ovädret upp och jag satt på första parkett med utsikten mot bergen där blixtarna utförde en spektakulär ljusshow. Ganska snart kom haglet, och det var rejäla isbitar som ramlade ner. En av dom som jag plockade upp var 15 mm i diameter. Thomas kom ut med två glas aprikosbrännvin och vi använde haglet som is till drinkarna..
Ovädret forsatte hela natten, men jag sov gott med öppen balkongdörr mot åskvädret. Följande morgon var det regnigt och kallt och en blick ner mot bäcken Sill visade att det vanligtvis kristallklara vattnet nu var gråbrunt efter att vattnet hade sköljt med sig jord från alpängarna. När jag tittade upp mot Sattelberg såg jag dimma på berget, men bestämde mig för att vänta tills vädret stabiliserat sig. Efter en slö förmiddag med långfrukost och bokläsande i sängen hoppades jag på en eftermiddagstur på Grenzkammsstrasse när åskan hade upphört, men så blev det inte alls. Vid lunchtid brakade helvetet löst. Alla hagelstormars moder störtade ner över Brenner ( det var ännu större hagel än dagen innan). Bäcken som i normala fall porlar ganska höglutt var nu en riktig fors, och morgonens grå vatten var bajsbrunt och såg trögflytande ut. Träd, bildäck och allsköns braate forsade i bäcken, och sirener och kyrkklockor började ljuda genom den lilla alpbyn.



Brandkåren ryckte ut och hela byn var på fötter för att pumpa, skotta och rensa skräp.
För det är ju så att dom har tre lokala vatttenkraftverk på en sträcka av lika många kilometer , och bäcken går rakt genom byn. Mest liv var det mittemot hotellet. Dammluckorna hade korkat igen av allt skit som hade förts ner från bergen, så det gick inte att låta vattnet rinna fritt. På flera ställen fanns det grävskopor som rensade bäcken. Dramatiken fortfor, och jag kände mig ganska dum som bara kunde stå och titta på. Jag hade inte ens lust att fotografera. Men jag gick ut och kollade på upprensningsarbetet i allfall. Bäcken hade stigit med minst 150 cm på några korta ögonblick, och från att ha varit ett mysigt ställe där jag dagen innan velat kyla ner ett par varma cyklistfötter så var det nu en brun elak vattenmassa som var livsfarlig. Hela lokala brandkåren satt på hotellet och tog en öl eller fika när jag kom tillbaka efter promenaden, så dom lyckades väl i allafall få bukt med översvämmandet snabbt.


(2003 var jag med om en likande hagelstorm just precis här. Nästan samma datum dessutom.. Men då var jag på väg längs Grenzkammstrasse och avbröt när jag insåg att åskan bara var några hundra meter från mig och tog skydd nere i dalen. Men även fast jag bara råkade ut för haglet i 20 minuter och kom i skydd snabbt var jag så nerkyld och mörbultad av hagel att jag blev spastisk.)
Nu på kvällen har det varit fint väder. Det badar gott för morgondagen då jag lämnar Gries am Brenner och ska ta mig till Val Gardena. Jag tror att det var en bra idé att stanna här naagra dagar och coola ner. En slags försemester. Cykeln är inkörd, benen har vant sig vid backarna och hjärnan är rensad. Sista veckorna innan min ledighet var inte kul, jag tror det behövdes naagra dagar för att landa. Gasthof Rose är nog ett av dom bättre ställena att göra det på.

Imorgon blir det en lång dags resa genom Eisacktal innan den avskyvärda uppförsbacken mot Val Gardena tar vid. Jag ser verkligen fram mot det.

Uppförsbacke.. 20/6

Jag bestämde mig för att jag behövde en landsvägstur idag. Inga grusvägar eller stigar, och dessutom ville jag ha något att läsa. Det som finns här på hotellet är Tyrolens Historia och Goethes Italienska resa, och då på tyska. Tyrolens historia gick väl bra, men Goethe var värre. Fast den skulle jag nog gärna läsa på svenska. Att cykla till Innsbruck och köpa böcker var planen, men när jag skulle pumpa däcken så fullständigt avled min Crank Brothers-pump. Jag vissste att den var på gång att ge upp, men eftersom den hade ett bra ramfäste och var 50 gr lättare än min Topeak-pump fick den föja med. Tråkigt nog så stack all luften ur framhjulet när jag försökte pumpa, så jag stod med ett tomt däck och trasig pump. Dessutom hade jag glömt min pumpadapter hemma (så att det går att pumpa racerventiler med bensinmackskompressor. Det var inte bara den jag glömde, reservbromsbeläggen ligger kvar hemma på hyllan också). Lyckligtvis hade min värdshusvärd en bra pump som jag kunde låna, och det fanns ju en cykelaffär i Steinach 6 km från hotellet där jag kunde köpa en pump. Nåväl. En timme försenad cyklade jag mot Innsbruck. Farten var god och vädret vackert. Jag hittade lite slasklitteratur (Patricia Cornwell är läsbar, men det är laangt ifrån min uppfattning om bra Krimi, köpte vykort och frimärken och, lyssna nu: Ett paket Camel! Snuset är på upphällningen, och jag måste gardera mig. Med ett paket cigg så vet jag att jag inte kommer att behöva gå Cold Turkey..
Innsbruck var stekhett, det är varmaste dagen på året. Så efter lunch gav jag mig iväg.
Nu är det ju så att Innsbruck ligger på 523 möh, och Gries am Brenner på 1164 möh..
Däremellan är det 36 kilometer iofs väldigt trevlig och lättcyklad landsväg, och det är många vackra tyrolerbyar och en kul spårvagnslinje från Innsbruck till bergen och vackra vyer och broar och skit.. Men: Det var fortfarande eftermiddagssol, årets varmaste dag och UPPFÖRSBACKE HELA VÄGEN! Det var så varmt att jag gladde mig över att få motvind bara för att den kylde..
Men annars var det ganska behagligt. Bra rull, så det var nog en bra idé att ta det lugnt i början. Jag börjar bli uppvärmd. Det är ju faktiskt så att dom riktiga backarna har jag sparat till nästa vecka. Men det var ju inte riktigt "jag sticker till kiosken och köper cigg och något att läsa".

Sen har jag en fråga: Vad är skillnaden på dimma och moln?

Varmt 19/6

Hallå! I dag har jag varit i Valsertal, jag hade tänkt mig en lugn förmiddagsrunda och ville kolla på en vacker dal. Valsertal är ett naturskyddsområde, befintliga lantbruk får ha sin verksamhet men inget nybygge är tillåtet.
Efter en inledande vidrigt brant klättring (surprise)öppnade sig en otroligt vacker dal framför mig. Bara lantbruk och pyttebyar, och på ängarna var höskörden i full gaang. Här slår man fortfarande med lie, för varenda höstrå är viktigt och ängarna tas tillvara hur små dom än är. På ängarna fanns det minimala hölador i friggebodsstorlek överallt, och jag fick senare förklarat för mig att rättigheterna att skörda hö tillhörde så många olika gårdar att varje jordägare sparade sitt hö direkt på varje äng.
Vägen var förhållande vis platt och totalt bilfri. Dom enda människor som syntes till var bönder. Det var lika fullt med kor som vanligt. Jag cyklade lugnt och stilla tills dalen tog slut, och bestämde mig sen för att leta reda på en skogsväg som jag hade skymtat på andra sidan dalen. Jag fick cykla tillbaka några kilometer tills jag hittade en bro över bäcken och kom in på skogsvägen. Men den upphörde efter några hundra meter och blev istället en stig över ängsmark. Det gjorde ju inte så mycket, för nu blev det kul. Jag insåg att det var fel skogväg jag hade hamnat på, men har man kul saa har man. Jag visste ju var jag var. Någonstans i Tirol.
Stigen vände uppåt, och det var några kreatursgrindar. På ett ställe var det 6-7 sällskapssjuka kor som ville umgås, men jag tog mig snabbt förbi. Helt plötsligt började stigen gå i serpentiner uppåt, och med hjälp av kartan förstod jag var jag var. Framför mig hade jag en rejäl klättring, för stigen vände snart nästan rakt upp och det var inte ens möjligt att leda cykeln.
Jag kände inte för att ta cykeln på axeln och bära och klättra samtidigt, så jag bestämde mig för att bryta för lunch. Nerför gick det snabbt, men korna stod kvar. Och dom var ännu mer intresserade av mig den här gången. Dom flyttade inte på sig, utan några av dom lade sig istället ner mitt på stigen. Nu vet jag ju att kor är snälla djur, men dom är stora också. Om jag hade försökt faa dom att flytta paa sig kanske dom hade blivit sura. Och som sagt, dom tyckte jag var intressant. Jag slängde upp cykeln på axeln och började gå vis sidan av stigen. Det var brant, och slänten var full av skogsavverkningsbråte.Korna ställde sig och tittade intresserat ner på mig och undrade vad jag höll på med. Jag rev och slet och kånkade och tog mig förbi och kunde fortsätta nerfarten. Stigen var ganska lerig efter föregående kvälls regn, så det slirade om bakhjulet. Jag hade gärna haft lite kraftigare däck. Dessutom var det stenigt och trångt, men underhållande. Till slut kom jag ut under järnvägsbron i St Jodok.
När jag var tillbaka på mitt hotell hetsåt jag en stor portion potatissallad, surkål och skinka och sköljde ner med 1,5 liter Coke och kollapsade på sängen. Nu ska jag gaa en kvällspromenad.
För övrigt, hotellet har varit stängt söndag-måndag, så jag har varit helt ensam i huset. Klart spooky. Det är inget jag rekommenderar. Miljön här i Tirol har lite för mycket skräckfilmsrekvista över sig.. Uråldrig skog och jättegamla hus. Dalen är väldigt smal just här också, det är inte mer än 50-60 meter innan berget reser sig brant.

Ännu en misslyckad dag 18/6

Ja, med tanke på min avsky för uppförsbackar alltså. 799 höjdmeter blev det totalt igår. Bara 35 kilometer färdade, men riktigt bra cykling. Jag inledde med gamla romarvägen saa att det blev lite svid i benen, och sen tog jag av in på skogsvägen efter radiumkällan. Sjukt brant på sina ställen. Jag var på väg till Berger Alm, för höjdkurvan på kartan hade avslöjat en väg som gick tvärs över berget. Det visade sig vara rätt val, i över fem kilometer följde jag en slingrande lummig skogsväg som höll sig inom 1600 meterskurvan (det var förvövrigt en rekommenderad MTB-väg såg jag på skyltar). Snabbt, lättåkt och roligt. Strax innan Gerichtsherrnalm blev det brant, men sen dök det upp en skylt med "MTB-Weg. Schiebenstrecke" (led cykeln).
Jag förstod inte om det var en uppmaning eller ett påbud, för det var en väldigt trevlig singletrack som dök upp. Några smala träbroar över bäckar och smal stig. Eftersom jag inte cyklade på en MTB så ansåg jag att jag inte var tvungen att leda cykeln. När vägen började gå uppaat så insåg jag att jag inte behövde fler höjdmeter, så jag tog av på en omarkerad skogsväg neråt. Nu blev det hur mulligt som helst. Smal skogsväg som sjönk långsamt. Som gröna milspåret i Hellas fast med den skillnaden att det var en fallhöjd på 300 meter. Jag nästan skrattade mig ner. Dessutom så dök det upp en bäckövergång mitt på spåret, men jag hade så bra fart att jag körde rätt ut utan att kolla hör djupt det var.. Navdjupt, men jag kom över utan fotnedsättning. Bromsarna fick dessutom en åthutning, efter doppet skrek dom högt men slutade upp med att ligga och gnissla så det var förmodligen en kallsup som krävdes.. När jag slutligen kom ner i Gschnitztal så hittade jag ännu en skogsväg som ledde ner till Steinach, där jag hoppade in på en restaurang och käkade wienerschnitzel samtidigt som det kom en regnskur.

Radium?

Hallå! För att vara en som hatar uppförsbackar så går det ganska bra i allafall. Jag tog det lugnt idag och försökte hitta en så platt rundtur som möjligt.. det gick ju inte. Bara på dom första tre kilomterarna sa var det 200 höjdmeters klättring. Totalt 56 kilomter idag och 784 höjdmeter uppför.. troligtvis lika många höjdmeter tappade. Jag har nu fatt höra att det var den gamla romarvägen som jag tog, det är den äldsta vägen över Brenner. När nerfarten mot Steinach tog vid (sjukt brant) såg jag en skylt om en hälsokälla, så jag styrde in på en stig in i skogen för att fylla på vatten. Väl framme vid källan såg jag en skylt om att vattnet hade "högsta halten av Radium i hela Tyrolen", vilket tydligen var jättebra. Jag undrar om det räknas som doping?
Efter söndagsfirande Steinach (folkdräkter, blåsorkester, kyrklockor, helgonbilder i processioner.. All the works) fortsatte jag till till Gschnitztal, jag fick ett tips om att det skulle vara ett trevligt utflyktsmål. Det var det, Lapones Alm som restaurangen hette låg i slutet av dalen och var dramatiskt omgiven av branta gröna berg på tre sidor. Vattenfall och kor med bjällror osv.. Restaurangen var fullsatt och när jag hade druckit en halvliter mineralvatten och två öl(bra bira, Kaiser heter den) så orkade jag inte vänta på mitt käk som dom tydligen hade glömt bort utan cyklade hemåt. Nu var det paybacktime för all klättring på förmiddagen. 10 kilometer nerförsbacke på skogsväg. Jag kom upp i 54 km/h innan jag besinnade mig och tänkte på att det var proppat med barn, gamla och hundar på skogssvägen och bromsade in så att jag höll cirka 30 km/h resten av vägen.

När jag kom tillbaka till min lägenhet i det stängda hotellet så stod det en burk med köttfärssås och ett paket spaghetti på köksbaanken. I kylskåpet fanns det en 2,5 liters Coke och det hade dykt upp några ägg också..

(jo, kylen var ju laddad när jag kom igår. Öl, skinka, salami, bröd, sylt, jos, kaffe, mjölk... Men Thomas hade kommit på tanken att jag kanske skulle vara hungrig när jag kom hem. Han dök upp precis, han har tillbringat sin lediga söndag med att cykla på Grenzkammstrasse. Underligt folk här. Hela familjer cyklar MTB till en restaurang i bergen.. och jag menar HELA familjer, fraan 10 till 70 års ålder..

Njuta?

Jocke hoppades att jag skulle njuta av varenda tramptag på min resa. Nja, jag tror inte det. Jag hatar uppförsbackar.
Det går inte att njuta av något som är så vidrigt som att cykla uppför dom här bergen. Lägg till brännande sol, ösregn och nerkylning på nerfarterna också så blir bilden komplett. Men man mår förbannat bra av det.
I bergen finns det bara en enda sak som gäller och det är uppför. Vatten och energi är nödvändiga drivmedel, resten räknas inte. Inget annat finns än pedalerna, smärta och en fantastisk miljö. Sen på kvällen kan man ju alltid njuta av mat, dryck och säng. Men om det bara var myset man ville ha så hade ju Danmark varit lämpligare.

Förresten, bilden är tagen av Carsten Clasohm. Se länk här till höger.

16 juni

Snart. Om ni sitter klistrade vid den här webkameran så kanske ni får se mig cykla förbi. Stressnivån är hög just nu, med tusen saker att fixa innan jag åker. Det enda som är färdigt är min packning. Cykeln är nerplockad, väskorna packade. Det enda som behövs nu är att tömma plånbok och nyckelknippa samt växla pengar. Det är mycket irriterande att Sverige nobbade Euron.
Visserligen finns det gott om bankomater även i Tyrolen, men det är få restauranger och Gasthof som godtar plastkort. Lite underligt med tanke på att dom är rejält uppkopplade annars.. Troligtvis är det på grund av vikten att hålla den lokala informella ekonomin i gång.

Jo, en sak till: Det finns en väderrapport från Tyrolen här till höger på sidan. Mulligt, och det blir som vanligt åska. Jag hade inte räknat med något annat, det är inte förrän i juli som vädret har stabiliserat sig.

Hey Ho, lets go!

Freeroadercykeln* har fått dom sista tillbehören för Alpresan och väger nu ett ton.
Jag blev tvungen att sticka och köpa en styrväska, jag lyckas inte hitta min gamla. Fan vet var den är. Jag har letat skiten ur mig i förrådet, klädkammaren och i alla skåp här hemma. Totalt bortblåst. Visserligen verkar den jag köpte vara bättre än min gamla Ortlieb, men jag hade hellre använt 950:- spänn till något roligt på resan. Sen blev jag tvungen att skaffa en cykeldator också. Jag har åtminstone tre stycken som ligger och skräpar i skåpen, men det saknas givare, kablar är av, fästen är borta osv.. Jag skulle säga att en cykeldator har en livslängd på tre veckor i mina händer. Jag brukar köpa en billig för att kunna hålla koll på kilometrarna när jag är utomlands, annars är dom fullständigt ointressanta för mig. Jag cyklar snabbt eller sakta och har inget behov att få reda på hastighet. Egentligen borde man skippa cykeldatorn och skaffa en Suunto GPS-klocka istället, för det blir trångt på styret. Ringklocka, lyse, cykeldator och väska tar plats (det är inte bara för att jag gillar att ha bra hävstång när det är svårkört som jag har ett 54 cm styre. Man måste ha plats med allt jox också. STI-reglage och styrväskor måste kunna samsas om utrymmet).
Den här cykeln är en Overlander. En Ûberquerer. En Duppy Conqueror. Fast den känns inte längre överbyggd. Det är nu, när den börjar tyngas ner med en massa jox som cykeln känns helt rätt. Förut var den tung. Nu är den up to the task. Det perfekta fordonet för Gentleman Touring.

* Freeroader var ett fånigt uttryck som Specialized försökte lansera för nåt år sedan. Själv funderar jag på att införa termen RUB, road utility bike.

(detta inlägg skrevs medan jag lyssnade på Tough Alliance nya "A new chance" vilket är den bästa musiken från Göteborg sen Sillstryparn.

Needle in a haystack.

En gång förrförra sommaren som fick jag The Velvelettes låt "Needle in a haystack" i skallen när jag var ute och cyklade landsväg på Mälaröarna. Låtens rytm funkade skitbra för att trampa långmil, men det var en sak som var annorlunda. Låten som snurrade i mitt huvud hade inte det vanliga Motown/Girlgroupsoundet, utan istället var det en Merseybeatversion. Jämför Beatles och Marvelettes inspelningar av "Please Mr Postman" så förstår ni vad jag menar. Hela låten var komplett med ettrigt gitarrsolo, körer, Lennonskrik och pumpande Mc Cartneybas.. Tänk "I wanna hold your hand", "I saw her standing there" eller "Twist & Shout".
Jag kom hem från min cykeltur fullständigt övertygad om att jag egentligen borde varit skivproducent.

Nåväl. Jag vet inte om låten finns på riktigt eller om jag har hittat på den versionen själv.
Ingen Beatles-diskografi nämner den , även om det inte känns särskilt omöjligt att Beatles skulle kunnat ha framfört den live. Den dyker upp i min skalle ibland när jag cyklar.
Jag har i allafall hittat en annan cover i riktigt bra stompig Mod-version från 1966.
på You Tube.