Slussen

Morsan var här på söndagsmiddag och jag visade henne den här bilden från Slussen på 1950-talet. Den omedelbara kommentaren blev "nämen, det kunde ju ha ha varit pappa" .
Hon avsåg förstås min morfar, fondmäklaren, som varje dag cyklade från Kärrtorp till Enskilda Bankens kontor på Stureplan och från Stureplan till Stockholms Fondbörs i Gamla stan och sen tillbaka igen.
Morfar, som var fullt tillfreds med att ta spårvagnen till Vaxholmsbåten när det var dags att flytta ut bohaget till sommarstället på Harö. Jag tror vi kan lära oss nånting av morfar.
Eller för den delen, av min mammas barndomsväns Karins familj. En läkarfamilj från samma gata i Enskede. När dom skulle ta sig till sitt sommarställe på Lisö (västra Södertörn) satte sig hela familjen på cyklarna.
Dom här personerna var inte fattiga. Dom var välbärgade. Den stora skillnaden mellan dessa människor och nutidens övre medelklass är väl att dom hade vett att hålla i pengarna och inte slänga ut ett öre på skräp och att dom aldrig skulle drömma om att skuldsätta sig för konsumtion. Dom var resurssnåla 50 år innan miljöpartiet bildades.
Jag tror att vi kan lära oss en hel av deras sätt att förhålla sig till omvärlden.

En söndag i landet lagom

Första vårdagen... Eller rättare sagt: Andra vårdagen. I går hattade jag omkring som mullvaden i "Det susar i säven" och vårstädade, idag stod jag på gården i morgonsolen och bytte däck när Picko ringde och undrade om jag ville ut på en runda. Visst ville jag det. Den röda cykeln har fått på sig Soma 26-622 däck, vilket är det smalaste jag kan tänka mig att använda. Jag tänkte att det skulle bli en jätteskillnad mot Fast Fred 35-622 som har suttit på sen cykeln var ny, men jag märkte inte ett skit. Lite stötigare förstås. Jag har alltid hävdat att den detalj som gör störst skillnad på en cykels egenskaper är däcken... tji fick jag. Cykeln kändes precis som förut så länge det inte skulle hoppas. Eller så är det SOMA´s däck som är kanonbra för att vara så pass anorektiska, eller slitna Fast Fred som är jättesnabba.
Picko och jag gav oss ut mot Nacka i syfte att hitta "quiet country lanes"* men allt vi fick var posha hoods och villaelände. En kul förmiddagstur dock, och väl på Södermalm satte vi oss i solen på Hammarbykajen och vaccinerade oss mot ormbett med hjälp av en plunta Laphroaig. När vi kom hem till Årsta hade Anton med assistent bakat kanelbullar.

*(både Picko och jag hade ju dessutom gärna haft ett sällskap som var mer i likheten av personen till höger på illustrationen här ovan, men vad fan, man kan ju inte få allt.)

Cykelbanor?

Ja, eftersom ett av dom ämnena som är on-topic för den här bloggen är trafikplanering och pendlarcykling så får jag väl ta upp det här med cykelbanor i Stockholm. Stockholms Stad har uppenbarligen slutat upp med att planera fler cykelbanor i Storstaden.
Rätt så, enligt min åsikt. Jag kan inte på rak arm komma på ett enda ställe i innerstaden som skulle vinna på att mer gatuutrymme uppläts specifikt för cyklar (i ytterstaden, och i alla bilbetongmoderatförorter som omger Tjockhult är det dock en annan sak) .
Nej, jag tror inte att fler cykelbanor är lösningen. Det finns tillräckligt många (och bra) på dom platser där dom behövs mest. Massor av medborgare i vår huvudstad cyklar. Och det blir bara fler*(1).
Det bästa är att ta bort cykelbanorna. Vi blir ändå snart tvungna till det, eftersom cykelbanorna inte kommer att räcka till. Vi har inte mer plats, och eftersom tio personer på cykel tar upp lika mycket plats som en och en halv bil blir vi tvungna att prioritera.
Hellre att tio trafikanter kommer i tid till jobbet än att 1,5 pers hinner dit i tid.
Det går inte att bredda Skeppsbron. Det går inte att bredda Götgatan. Eller Slussen..
Den enda lösningen som är hållbar på lång sikt är att vi börjar trafikplanera i hela innerstaden för blandad trafik. Cyklar, bilar, spårvagnar och bussar med en maxhastighet av 30/kmh.

Framförallt bör vi sluta upp med att se privatbilism som norm för persontransport i stadsmiljö. Det är gammalt. Det var ett snedspår. Det är ett tänkande från 1960-talet som vi gör bäst i att glömma.

Vi kommer fortfarande att ha det trångt. Det går liksom inte att komma ifrån det när ens hemstad är byggd i mitten av en skärgård, där sundet blev smalast och det var lättast att dominera Mälardalen (tack för det Birger Magnusson, det är ett tänkande från 1250-talet som vi tyvärr inte kan komma ifrån).

Men nu bor vi här idag och ingen person med hjärnan i behåll kan göra något annat än att se att personbilarna måste minska i Stockholms innerstad. Det är fullt, och den här regionen ska fortsätta att växa. Alltså är trafiklösningar som bygger på personbilar dödfödda. Det kommer också snart att bli för dyrt att enskilda personer åker bil. Inte nu, men vänta några år.
Även om vi ersätter petroleum med träsprit och metan är det för dyrt.
Och som sagt, vi har ont om utrymme. Vi kommer inte att ha plats för lika många bilar om tio år. Gatorna behövs för transporter av gods, inte för personbilar. Vi har heller inte råd med att värdefull tomtmark upptas av parkeringshus. Den som vill parkera i stan kommer att få betala dyrt . Det enda sättet för Stockholm att växa är att göra sig av med bilfixeringen, för som det är nu är det en hämsko på utvecklingen.

Cykelbanornas tid är också över. Att sluta bygga cykelbanor kan vara den mest framsynta åtgärd som Stockholms trafikplanerare har gjort på femtio år (det är på tiden!).


*1. Att bilisterna minskar ja.... Jag har sedan januari handlagt över 100 anställningsansökningar av personer som har varit i snitt 18-25 år och bosatta i Stockholm. Mindre än 10% har körkort.
Vilken trafikpolitik bör vi ha när ingen som är född på 1980-talet inte ens är intresserad av att lära sig att köra bil?

April April.

Ja alltså. Det var bara idag som jag stängde bloggen. Ganska misslyckat aprilskämt eftersom bara en person hörde av sig och klagade.