lördag, december 27, 2008

Nya tag.

(bilden togs 2004 vid Brenner Grenzkamm. Några kilometer senare blev jag tvungen att vända, det var för mycket snö trots att det var slutet av juni. Efter att ha släpat cykeln genom 300 meter med smältande sorbet vågade jag inte göra det en gång till när nästa snöfält dök upp, risken att hela snödrivan som låg över vägen skulle börja kana ner i dalen var för stor... Behöver jag säga att det inte var ett dugg kul att göra om proceduren, jag var livrädd redan första gången. Hoppas på något liknande 2009)


Det blev ingen alpcykling i somras. Däremot hade jag två drömsemestrar, först med min yngste son Anton i Rimini i juni och sen i september med min mor och syster i Val Gardena. Både bad i Adriatiska havet och alpvandring, och jag fick en chans att ta med dom jag älskar till Italien. Inget kan slå det.
Men det betyder ju inte att jag har slutat att längta efter att cykla i bergen. Tvärtom så börjar begäret stiga i kroppen. Mina luftrörsproblem brukar ge med sig vid nyår, och så verkar även vara fallet i år. I nästa vecka kan jag nog ta min första Hellastur på några månader, och jag börjar fundera på att åka till Tyrolen och cykla. En sak är säker den här gången: Det blir MTB.
Eventuell snabbhet på asfalt spelar ingen roll, för det är på stigen jag trivs. Då går det lätt att stå ut med att snitthastigheten sänks med några km/h för att däcken är feta. Jag har testat alpcykling med ett flertal olika hojar nu, och det är ingen tvekan om vad jag föredrar. Lätt packning, lätta växlar, ett par 2.1 däck och en dämpad framgaffel med låsning är den kombination som ger mest njutning. Och jag har en liten plan... Tanken är att åka tåg mellan alla roliga ställen. Karwendelgebirge, Tuxerjoch, Brenner Grenzkamm, bakvägen till Val Gardena genom Puez Odle nationalpark och sen Passo Duron ner till Val di Fassa... Ungefär.
Jag har fått lite bra idéer på mullig singletrack.
Fy fan vad skönt. Varje vinter sedan 2003* har jag suttit hemma och stirrat på kartor och gymmat för att få upp konditionen (undantaget var 2008, då jag hade andra planer för mina Italienresor) och det känns väldigt skönt att suget finns kvar även denna säsong. Sålunda är det dags att gå till gymmet, och börja fundera på hur cykeln ska specas. Kanske ett Rohloffnav vore perfekt på min gamla stålram?

*2003: Touring med min Cannondale T800. Sporadiska utflykter på singletrack och grusväg
2004: Mini-Transalp med en Kona Caldera.
2005: Light touring på en Kona Jake för att titta på Giro d´Italia. Transalptur på MTB senare under sommaren.
2006: Ingen cykelresa, var tvungen att jobba.
2007: Två veckor i alperna med en fulcross och lätt bagage.
2008: Som sagt, annat fokus.
2009: Here we go again.

söndag, november 16, 2008

BBB tar timeout


“If there ever comes a day when we can't be together keep me in your heart, I'll stay there forever”

A.A. Milne, Nalle Puh.


Ja, ni undrar säkert varför det har varit så lite aktivitet här på BBB senaste månaden. Sanningen är helt enkelt att jag inte har haft lust att skriva. Det är lite konstigt, för jag har inte tappat lusten att cykla (visserligen har jag haft en segdragen förkylning i tre veckor som hindrat mig från att sticka ut, men det har jag varje höst. Jag brukar vara i form igen i januari). Glädjen att rulla en heldag i Hellas eller att ta sig upp på en Alptopp* eller vara på upptäcksfärd längs Sörmlands grusvägar finns kvar.

Nä, cykling är fortfarande kul. Det är cykelkollektivet jag har tappat lust för. Jag har inte varit inne på HappyMTB på flera veckor.

Missförstå mig inte, jag älskar alla som läser här. Det är bara det att jag inte känner någon lust att vara med på ett tag. Kanske för alltid, vem vet. Jag kan inte längre dela med mig av den glädje jag känner.
Jag är fortfarande intresserad av Mollos bedrifter, och Åsa och Henrik är mina hjältar.
Jag värderar dessutom högt alla vänner jag fått genom cyklingen.

Jag var tvungen att fundera några månader på vad det var för fel, och till sist kom jag fram att det var strulet med min Big Dummy i vintras/våras som fick gnistan att slockna. Först beställa en cykel, göra upp specifikationen, betala och sen vänta för att få beskedet att det inte blir någon cykel och att dessutom inte få tillbaka pengarna gjorde mig riktigt sur. Jag är bitter, och det är en känsla jag inte alls gillar, för det spiller över på alla dom saker som jag tidigare tyckte om med cyklistgemenskapen. Jag har inget att tillföra, för jag är besviken.

Visserligen får jag tillbaka mina pengar i småportioner då och då, men för tillfället så är jag nöjd med dom två cyklar jag har kvar. Inget behöver förändras på dom, och all extrautrustning eller alla kläder jag kan tänka mig behöva finns redan i mina förråd och skåp**.

Så det finns inget att skriva om. Ni som väntar på era tröjor, ha tålamod. Jag tänker inte strunta i det jag har lovat även om energin är låg för närvarande.
Om Pass & Stow får arslet ur vagnen och bygger ihop några porteur-racks så blir det naturligtvis en rapport, men dom verkar ha somnat. Tur att jag inte förhandsbetalade.
Och om jag rycker upp mig och går till en duktig skomakare och modifierar ett på chukkaboots till SPD kommer jag att redovisa det här, var så säkra.
Men det kommer förmodligen att dröja. Tills vidare tar BBB en timeout.

Kram,
M.F.


*Tyrolresan med syrran och morsan i September gav mig massvis med idéer på kul stigar. När man vandrar eller åker kabinbana ser man alla local trails som inte finns utmärkta på MTB-kartorna eller i guideböckerna.

** Jag köpte en Telecaster istället för ny framgaffel. Stefan och Birgitta, jag kan nog behöva låna er cykelkärra snart. En 100-watts Fenderförstärkare är på väg från ful-Tyskland till posten på Årstafältet.

lördag, november 01, 2008

Gary Fisher och jag



OK, det visar sig alltså att jag har haft rätt hela tiden. Man ska cykla i Tweed. Londonföretaget Dashing Tweeds har börjat producera kläder i materialet Lumatwill, ett tweedvävt ullmaterial med reflekterande trådar. Plaggen dom erbjuder är baserade på traditionella brittiska modeller och skärningar, och vävmönstren lämnar inget att önska för den som har förläst sig på Evelyn Waugh. Och nu har Gary Fisher varit över i London och fått en svid uppsydd av Dashing Tweeds. Även om jag inte var direkt 100% entusiastisk över Gary Fishers samarbeten med Paul Smith ( men det beror mer på att jag inte gillar smalrandigt) så kan ingen säga annat än att snubben har stil och att kombinationen cykling och kläder alltid har varit något han gillat. Så nu vet ni. Gary må ha uppfunnit MTB, men nu är det han som härmar mig.
Vid en närmare titt så blir jag faktist rätt extatisk över kollektionen.
Snyggt som fan, och flera praktiska detaljer för den som vill anlända välklädd till sin destination.


Jag visste att jag inte var ensam. Snart är lycran förpassad till historiens bakgård, och vi slipper se den på gator, vägar och i skogar. Och ta en titt på Dashing Tweeds cykelcape. Ett underbart alternativ till alla vidriga reflexvästar!


lördag, oktober 04, 2008

Gamla skor

Eftersom jag fruktade att det kunde bli blött* på Sörmlandsleden idag plockade jag fram mina gamla vinterskor ur klädkammaren. Och när jag säger gamla, då är det så. Ett par Shimano D100. Jag försöker komma ihåg när jag köpte dom. Troligtvis hösten 2000, på rea på Cykloteket (butiken låg fortfarande på Torsgatan). Det här är bland dom bästa cykelskor som nånsin har tillverkats. Ursprungligen en DH-modell med bra grepp, neoprendamask som går högt upp, ankelskydd och så är dom hårda som attan. Man känner sig både vattensäker, varm och bepansrad samtidigt. Det var ett bra tag sedan jag använde dom här, men idag åkte dom på. Och det var ett kärt återseende. Trots att dom är slitna, med trådar som hänger, revor i neoprenen som har lagats med Liquisole, sömmar som har tätats med silikon och rostiga SPD-klossar med grus inkilat i insexhålen så vill jag inte vara av med dom här skorna för allt i världen. För det här är skor som gör mig till en bättre cyklist. Ja, många kan säkert argumentera för att just deras skor gör dom till bättre cyklist för att dom är lätta, styva, bra passform, välventilerade osv.
Dom här skorna är bra på annat:
Dom värmer. Tjockt material som isolerar betyder att foten håller värmen.
Dom skyddar. Ja, det är ju egentligen en DH-sko. Men det är ingen nackdel vid knepig stigcykling. Bara att kunna sätta ner foten på ett knasigt ställe och få bra stöd, eller att smälla i en sten i en nerförsbacke utan konsekvenser är sånt som kan rädda en hel cykeldag i skogen.
Dom är vattentäta. Att utan problem cykla i blöt natur länge är också sånt som gör en mtb-cyklist glad.
Jag gillar dom stenhårt, och dom har som sagt hunnit vara med ett tag. På 08XC 2002 (när det var lerfestival efter Domarudden) satt dom på, och på Sömnlös i Rudan premiäråret 2003 var dom med. Och alla tokiga vinterlångturer som tillbringades på Södertörn med Mattias H, och dagen efter orkanen Gudrun när Hellas fortfarande svajade och ett flertal stigar var täckta av nerfallna träd var det dom här skorna jag använde. Trots det har dom hållit väl. Velcron greppar ordentligt, och det brukar ju ju vara en av dom saker som ger upp först. Och eftersom det inte finns någon fodring och stoppning (förutom den ullinnersula som jag lade in redan första vintern) så har dom hållit sig luktfria i alla år.
Tyvärr lade Shimano ner modellen nån gång kring 2001-2002 och ersatte den med MW100, som var apful. Sen kom W101, och den var tydligen ingen höjdare, för nu finns MW02 som ska vara en förbättring. Men jag behöver ingen förbättring. Jag har mina D100, och chansen är stor att dom kommer att hålla ytterligare några vintrar. Och när dom slutligen ger upp, då har jag en reservplan. Jag köpte nämligen ett par knappt använda D100 på en Yardsale, och dom står bara och väntar. Mitt skobehov för den närmaste 10 vintrarna är således täckt, och det är jag glad för. För jag avskyr nymodigheter.

* Jo, inte var det ett dugg blött. En av dom stora poängerna med att cykla på Södertörn är ju att nästan hela halvön är en rullstensås. Bättre dränering än 100 meter djupt morängrus under däcken finns inte. Och av ren tacksamhet till att ha så fina stigar att cykla på så ansökte jag om medlemsskap i föreningen Sörmlandsleden direkt när jag kom hem.
Förresten kan ni få en stämningsbild från dagens tur också.

tisdag, september 30, 2008

And the winner is...




Ojj... 60 000 besök. Och så nära inpå fyraårsjubileumet. Så kul. Jag är glad, rörd och inspirerad av att det är så många som läser här. Jag bugar.
Men jag har fått ett litet problem. Det är nämligen tre personer som övertygande kan styrka att dom var den 60 000 besökaren. Det mest troliga är ju att räknaren inte uppdaterar ordentligt, men det spelar ingen roll. Tre personer från den bästa av läsekretsar har fått beskedet att dom är besökare 60 000, och då är det så. Grattis Stefan, Mankan och Fredrik!
(ja, Fredrik kunde ju inte motstå att gå tillbaka och kolla en gång till efter ha fått beskedet att han var 59 998 så nu torskar jag ju på att fixa en tröja i hampfiber).
Tack för att ni finns. Och nu över till det roliga: Vinnartröjan.
Mankan och Stefan får ju tröjor från Portland Cyclewear med texten Babylon By Bike och det ska det ju stå på Fredriks också. Men vad ska det stå mer? Falun? Åby? Bergshamra? 60 000?
Hangaround? XC-Svetto? Krängkt? Stolt?
Förslag tack. Kom bara ihåg att jag är enväldig domare.

60 000 besök!

Så där ja. Nu gick räknaren över till 60 000 besök här på bloggen. Tack alla ni!
Jag är fan i mig rörd. Nu måste jag ge mig in i statistiken för att ta reda på vem som vann. Kram, puss, kärlek!

Och om ingen ger sig till känna så går priset till Fredrik W som kom två platser i från. Även om det innebär att jag måste skaffa fram en tröja i hampfiber...

torsdag, september 11, 2008

Semester

Hej!
BBB tar någon veckas semester. Ortisei lockar. Men det blir inget cyklande den här gången, för jag och mina syskon har gett min mor en resa till Dolomiterna i 70-årspresent. Det får bli promenader, vin och god mat. Det känns lite oartigt att släpa med cykeln på en sån resa.
Vi hörs om så där tio dagar, då är jag tillbaka, stinn av alla knödel som ska ätas.

söndag, september 07, 2008

Åka vilse.

Förmiddagen tillbringades i skogen. Jag blev lite inspirerad av Tobias rapport från södra delarna av Hellas, så jag tog Sörmlandsleden från Björkhagens golf och gav mig av mot syd.
Vissa delar av den stigen borde döpas om till "slippery when wet", för det är mördarrötter på sina ställen. Till slut lyckades jag med det jag hade föresatt mig, nämligen tappa bort mig. En mysig stig genom mestadels lövskog gjorde att jag inte hade en aning om var jag var. Till slut hamnade jag vid Ältasjön, och körde snabbt tillbaka mot Tenntorp där jag tog blåa skråstigen tillbaka till tennisbanorna, en stig jag inte kört på flera år. Det finns faktiskt väldigt mycket skog som inte är färdigcyklad ännu. Framtiden ser ljus ut.

fredag, september 05, 2008

Sadelen

Som den uppmärksamme kanske minns så skaffade jag en SelleAnAtomica Titanico sadel i vintras, eftersom Brooks kändes lite för lite tålig för MTB och att det det dessutom är kul att prova nya prylar så länge dom stämmer med ens egna förutfattade meningar. Så nu tänkte jag delge er mina erfarenheter när jag har provcyklat ordentligt.
Först och främst så kan jag ju säga att det är en bra MTB-sadel. Den är lång, viket jag gillar. När jag cyklar stig sitter jag på väldigt många ställen på sadeln, och jag gillar att flytta vikten utan problem. Dessutom hatar jag känslan av att ramla av sadeln bakåt. Vill jag vara bakom sadeln ska det vara mitt eget val. Att den har lång räls gör dessutom att den går att positionera på många sätt. Sen så är den bekväm. Passade på en gång, och jag har aldrig lidit av sadeln. Bra.

Den är snygg och stilrent designad, och har en stor fördel som den som har spänt upp en Brooks-sadel kommer att uppskatta: sadeln spänns med en sexkantsnyckel och inte med något dumt brittiskt specialverktyg. Nyckeln sticks in i bulten under fronten på sadeln, och så vrider man till. Men här har vi dom två stora nackdelarna: sadeln behöver mycket spänning. Jag har inte många varv kvar till max. Lädret töjde sig snabbt, men verkar nu ha stabiliserat sig. Nackdel nummer två syns på bilden här nedanför:

Lädret i froten på sadeln har ett litet hål stansat i sig för att sticka in insexnyckeln för justeringen, och det är helt enkelt för lite material kvar för att behålla formen. Vad dom borde ha gjort är ju helt enkelt att låta lädret gå ner över fronten så att hela spännskruven täcktes och sen placerat hålet i mitten. Överhuvudtaget så är finishen lite si och så. Jag fick gå över sadeln med skalpell på sina ställen för att snygga till kanterna. Men det är en i grunden bra sadel, och den blir förmodligen ännu bättre framöver när dom fått jobba bort barnsjukdomarna. Tacka mig sen som var tidigt på plan och köpte första modellen.
Ofta när jag har tagit ut min MTB för att cykla i Hellas har jag reagerat med ett "javisst ja, jag har ju en sån där sadel" och sen glömt bort allting. Att man inte tänker på vilken sadel man har är ett gott tecken.
Och till sist, låt mig klargöra att den inte klämmer på ballen. Inte ens när man cyklar utan blöja stör det.

torsdag, augusti 28, 2008

North Shore




När jag var ute i Sicklaskiftet i söndags märkte jag att Anders Jacobssons North Shorebyggen börjar förfalla. Plankor har lossnat, spikar sticker upp eftersom virket har torkat , stöttor har ramlat... Det vilar en atmosfär av bortglömt kojbygge över det hela. Och det är inte mig emot, jag var ganska förbannad på byggena när dom dök upp första gången. North Shorebyggen är en väldigt korkad idé överhuvudtaget. Det hela går mest ut på att det kommer att göra jävligt ont om du inte klara av att cykla på vedtraven. Det är Jackass överfört till cykling. Hårddrar man det hela så kan man lika gärna ha hungriga krokodiler i en vallgrav som käkar upp den som gör fel. Och så kan några tatuerade fåntrattar med metall instucket genom tungan öppna en Red Bull, visa hårdrocksfingrar och vråla när den som är klantigast ramlar ner till krokodilerna.
För det är väl det som freeride har förvandlats till. En freakshow som är till för att sälja läskeblask. Gör vad som helst på din cykel bara det är spektakulärt och farligt.
Som den där clownen i Wales som försökte sig på världens längsta hopp med cykel. Han trampade inte ens. Han blev bogserad... " Kolla, jag är en mänsklig kanonkula".
Sorgligt. Och det är lika illa med andra så kallade extremsporter. Snowboard, freeskiing, kiteboard osv. Åk snowboard nerför nordsidan av Eiger och hamna i Guinness rekordbok, bredvid världens fetaste katt.

lördag, augusti 16, 2008

Snart 60 000 besökare!


Ja, under dom snart fyra år som BBB har funnits så har det snart varit 60 000 besök.
I bloggvärlden är det väldigt lite. Jag antar att Blondinbella har fler besök på en förmiddag.
I den värld jag dock gillar att leva i är det däremot jävligt mycket. BBB har ingenting gemensamt med Bella och Schulman förutom publiceringsformen. Faktum är att jag inte vill ha många läsare. Hade BBB många läsare skulle det betyda att det jag skrev var för allmängiltigt. Nåväl, det här har jag ju redan skrivit i den lilla Välkommenrutan här till höger. "We few, we happy few!" . Devisen för den här bloggen har alltid varit "bugger off" och så ska det fortsätta att vara. Men jag känner alltså att jag vill tacka för uppmärksamheten på något vis. Först och främst så skulle jag vilja ge något till alla, men det har tagit mer tid att lösa än jag trodde från början. Men det kommer att bli en present till alla, var så säkra.

Nu ska vi emellertid fira att det snart har varit 60 000 besök. Det är 3752 besök kvar till gränsen... Så vad jag hade tänkt är att den som blir besökare 60 000 får en tröja.
Och eftersom det här är BBB så snackar vi inte om en sunkig tisha eller en svettotröja i plast.
Nej, det blir en BBB-tröja från Portland Cyclewear i Merinoull. Nån jävla nivå måste vi ju hålla.
Jag har inte funderat på färg och text, men det ska i varje fall stå Babylon By Bike och sen nåt fyndigt. Vinnaren får väl vara med och tycka till. Storlek bestäms vid beställning.

Så jag har gjort räknaren här nedan synlig. Om du blir besökare 60 000 så tar du en skärmdump och mailar till markus@happymtb.org så kollar jag i besöksloggen att du inte har photoshoppat en fuskbild.

Och om du är väldigt keen att bli nr 60 000 men inte tycker att jag skriver tillräckligt många nya inlägg så kan du alltid läsa igenom allt gammalt. Det är omöjligt att du har läst allting... en hel del av det är ganska bra dessutom. Jag säger som Muminpappan: "vad jag var begåvad som ung"

Kram. Ni är världens bästa publik.

MIn LBS



Johan nere i Bajen skrev om värdet av lokala cykelbutiker , nåt som jag gärna skriver under på.
Framförallt är det bra att kunna gå till en fysisk butik när något knasar.
Men frågan är om det inte är kunskap och kundengagemang som är det viktigaste. I ganska många fall så spelar den geografiska placeringen liten roll för den som i likhet med mig och Johan har ganska bestämda och speciella önskemål för våra cyklar. Och den som kan tillhandahålla specialistkunskap, speciella produkter och upprätthåller en bra kundrelation kan lika gärna vara placerad i Timbuktu (eller åtminstone på ett ställe med ett väl fungerande fraktsystem).
För att ta ett konkret och färskt exempel, så är ju porteurpakethållaren jag skrev om för några veckor sedan utmärkt. Matthew Feeney befinner sig i San Francisco och bygger pakethållare.
Jag mailar honom och frågar vad det kostar, han svarar med att fråga hur min ( och två andras cyklar) ser ut och vill gärna ha bilder för att se hur det ska passa. Kommunikationen är igång.
Förr eller senare kommer jag att ha den frampakethållare jag vill ha.

Men det roliga är att den här processen skiljer sig väldigt lite från hur det brukar gå till när jag köper en komplett cykel. Det är samma diskuterande, samma typ av frågor, samma typ av förslag. Faktum är att alla mina cyklar dom senaste åren har "planerats" via epost, trots att butiken befann sig 10 minuters cykelväg hemifrån. Matt upplever sig förmodligen som en "lokal" hantverkare. En specialistsvetsare som tillverkar nischprodukten porteurpakethållare.
För mig är han också lokal. Den personen som kan svara upp till mina behov är lokal.
Men själva poängen med resonemanget är att Matt´s nischprodukt inte kan klara sig på att enbart tillhandahållas lokalt. Så den lokale hantverkaren/butiksägaren/entreprenören har en kundkrets för sin smala produkt som är internationell, eftersom det finns en produkt eller tjänst som tilltalar många under lång tid men som inte får plats i dom stora aktörernas utbud.
(ni som har läst Chris Anderson vet redan det här. Om inte annat så läs The Long Tail (nej, den handlar inte om packcyklar. Finns med i boksnurran här nedanför).

Visst kommer Deutsche.InterNetRad.de att fortsätta sälja massor. Men även den lokale cykelhandlaren har en chans att nå fram. Det gäller bara för butiken att ändra sitt arbetssätt och koncentrera sig på den specialistkunskap som dom besitter.

Det handlar om att sluta upp med att fylla lagret en gång om året med "säsongens" modeller från Trek, Kona och Specialized utan att i stället ha 10-15 visningsex i butiken, resten beställs efter order och monteras specifikt per kund. Precis som specialiserade cykelhandlare har jobbat i alla år. Kunden som vill gå till butiken och komma ut med en färdig hoj efter en halvtimme hänvisas till Sportex. När specialistbutikerna dessutom hittar ett distributionsnätverk där den förlegade idén med nationella distributörer har slängts på sophögen så finns det bra chanser att tjäna pengar dessutom. Då kan cykelbutiken bli ett showroom, ett säljkontor eller en inrättning som tillhandahåller service på köpta produkter, istället för nu då allt kapital och tid är låst i 100 st Nishiki citybikes som ska monteras, krängas och betalas.

Den lokala cykelbutiken är den butiken jag har en väl fungerande kund/säljarrelation med.
Den kan befinna sig precis var som helst, men ibland är det bra om den ligger i närheten.

onsdag, augusti 13, 2008

En bira i slutspurten

OK, jag har inte hittat det här själv. Jag har snikat på Bobkestrut, där hela storyn dessutom går att läsa.
Men jag tycker det är kanonmysigt. Kolla vad Glen Chadwick (blått/vitt) gör 48 sekunder in i filmen.

lördag, juli 26, 2008

Så där ja. Nu har jag hittat pakethållaren


Som flera av er vet så har jag letat länge efter en passande frampakethållare till min Surly LHT.
Kravet har varit att kunna få med mig en platta öl eller en pizzakartong.
Jag har varit ute efter en "porteur", och det verkar som om Pass & Stow
har åstadkommit exakt det som jag är ute efter. Ahearne kan förmodligen göra en utmärkt frampakethållare, men jag har ingen lust att vänta på en custombyggd (eller för den delen, betala...). CETMA gör några men dom ser fula och klumpiga ut, och ANTbike hinner bara tillverka pakethållare för sina egna cyklar...
Så ett mail är skickat till Pass & Stow. Det kan inte bli fel.


Edit: Rikard undrar varför jag inte sa det tidigare... Enkelt. Jag hittade en liten bild från NAHBS i Bicycle Quarterly med en notis om att den pakethållaren var gjord av Pass & Stow... Det var allt jag visste innan jag googlade fram hemsidan, som inte är sådär jätteinformativ.
Men om någon annan vill vara med så kan jag ju gärna ta hem fler pakethållare på samma gång.

onsdag, juli 23, 2008

Det verkliga värdet på begagnade cykelkomponenter


På ett cykelforum som jag ibland besöker är en vanligt förekommande fråga (och källa till hån!) den som avhandlar vad en cykel och dess komponenter kan vara värda. Oftast överskattas värdet å det grövsta* av den som är säljare (blocket är väl det värsta exemplet).
Och marknadsmässigt så kan man väl på ett enkelt sått säga att en cykeldel är värd exakt så mycket som någon är villig att betala för den vid en given tidpunkt. Sälj CX-cyklar på hösten, dubbdäck i december och räsercyklar på våren är en bra regel.

Men jag skulle vilja introducera en ny parameter för värdet av cykeldelar. För dom som i likhet med mig gärna har ett antal cyklar och tänkbara nya cyklar i åtanke är komponenter något som samlas på hög. När man har fått ihop alla "bra till ha"-prylar kan nästa cykel ha tagit en helt ny utformning. Så man har lite saker på hyllan. Saker som är "bra till ha".
Och dom är verkligen bra till att ha, för rätt som det är kommer din kompis att behöva dom.
Och då är det ursprungliga värdet helt ointressant. Så länge du inte använder sakerna**, tänker sälja dom på e-Bay för fantasisummor eller behöver dom för ett planerat bygge så är det enda verkliga värdet "några öl". Det spelar ingen roll om det är en XTR-växel eller ett paket styrlinda.
Prova. OK, det ger ett minus i plånboken. Men det skulle i allafall ha varit minus i din plånbok, så du kan lika gärna hjälpa en polare och få en pilsner för besväret.
Jag vill gärna slå ett slag för pilsnerregeln. Det är den enda vettiga prissättningen på begagnade cykelkomponenter jag har kunnat komma på ***


* Värde på begagnade cyklar och komponenter (värdet beräknas alltid på lägsta pris i Ful-Tyskland):
Ut från butik/bruten originalförpackning: -50%
Använd vara: -50% (gäller även ifall den bara har varit monterad)
Slitet: -50%
Avgår: bruksvärdessumman som respektive köpare är villig att betala för en produkt som fyller köparens behov.


** saker du använder men planerar att byta ut får du sälja till dina kamrater för marknadspris. Men har du redan bytt ut dom gäller "Pilsnerregeln".

*** Om du är mantalsskriven i Göteborg och inte har något behov av pilsner så blir du tyvärr tvungen att behålla alla dina cyklar i originalskick och förvara dom i klädkammaren.

tisdag, juli 22, 2008

Ska jag inte ha en sån här?


Den är ju så snygg... En Rawland Sogn. Går att få i skivbroms-version också. Och 650B verkar ju få en renässans. Många däck och fälgar att välja mellan (nåja, fler än för några år sedan i allafall).
Bara att flytta över rubbet från min Planet X (förutom hjulen, men dom kränger jag till Johan A för en spottstyver). Läs mer.

(nej, jag är fortfarande riktigt jävla förbannad över att ha blivit blåst. Men jag kan ju inte sluta fundera på nya cykelprojekt. Det är väl bara att ställa sig i Östermalmshallen varje lördag tills tillräckligt mycket pengar finns på kontot. )

lördag, juli 19, 2008

Jag har åtminstone ett Rohloffnav.



Hej!
Det var väldigt länge sen jag skrev något, och det beror på att både tiden och motivationen har tagit slut. Jag älskar fortfarande att cykla, men jag har blivit blåst på en stor summa pengar som jag betalade i förskott för ett cykelbygge.
Så jag är alltså väldigt ledsen, till stor del beroende på att jag betraktade den personen som jag betalade till som en av mina bästa vänner.
Man kan säga att både plånboken och hjärtat svider för tillfället, och det har inte varit läge för kaxiga bloggtexter.
Jag har lyckats återfå en viss del av summan i form av ett Rohloffnav, så en MTB med det växelsystemet lockar.
Och det är väl så man får se det. Om livet ger dig en citron, pressa lemonad av den. Jag har ju åtminstone världens dyraste Rohloffnav. Jag får väl ansöka om återinträde i Fotbollsklubben i Solna för bygghjälp. Jag har för mig att jag räknas som "left in good standing" där.

tisdag, maj 27, 2008

Handskar


För några veckor sedan så skrev jag ju att jag behövde nya cykelhandskar. Efter bara några kilometers cykling fick jag problem med domnade nerver, något som jag inte upplevt på länge. Så vad gör man? Det första var ju att slänga handskarna i soporna, trots att stoppningen var OK så hade dom passerat sitt bästföre-datum på andra håll. Men det måste vara något annat som ställde till det, jag har under hösten och vintern cyklat betydligt längre med vanliga skinnhandskar utan att få domningar. Och det berodde inte på vädret, domningarna inträffade på en mycket varm vårdag. Jag hade samma sittposition som vanligt på cykeln, inget var ändrat där.
Det enda jag hade bytt var däcken...
Nu kommer det intressanta. Och kom ihåg, det är en teori. Jag har inga fakta att bygga det här på.
Förutsättningar: Van cyklist, med en cykel som är väl incyklad utan ändringar av kontaktpunkter( sadel, styre, pedaler). Har sällan upplevt domningar i händerna, men är familjär med fenomenet som stundtals har inträffat efter långa och många dar i sadeln.
Förändring: Däcksbyte.
Min tankegång blir då denna:
Vid färd på velociped uppstår vibrationer på grund av underlagets ojämnhet. Dessa vibrationer fortplantas genom däck och hjul till gaffel, ram, sadel och styre där dom tas upp av cyklistens kropp.
( inga konstigheter, eller hur?)
Men pedalerna vet vi ju är ganska neutrala när det gäller stötar. Och sadeln fördelar ju energin från baktriangeln på ett ganska stort område, så det är inget större problem. Vi brukar ju dessutom ha vett att lyfta på häcken när vi vet att det blir en smäll därbak, så det är lätt parerat (vi lossar också greppet på styret när det är buckligt framtill, men det går ju inte att släppa helt).
Så merparten av det jag för enkelheten kallar kollisionsenergi på en landvägscykel ska tas upp av handflatorna. Ta en titt på din hand och fundera på hur stor kontaktytan är.
Ganska mycket som ska in på ett litet område, eller hur? Och det stora problemet är ju som sagt inte potthål i asfalten, för dom ser vi ju och vet att hantera genom att hålla löst i styret och böja armarna.
Nej, det är alla ojämnheter som vi inte ens märker som ställer till det. En jävla massa många små smällar som kroppen ska parera under lång tid blir jättemycket när det adderas.
Alltså blir vi tvungna att ta till mekaniska lösningar. Det enklaste är ju att skaffa en dämpad framgaffel, som på MTB.
I skogen är det bra, för där överväger fördelarna med bra manövrerbarhet och mindre kroppslig uttröttning mot nackdelarna med effektförlust.
Men på landsväg är det inte ett dugg kul med dämpning. Därför går man en annan väg, med dubbla styrlindor, dämpkuddar under lindorna och vadderade handskar osv...
Ni vet. Ni har testat. Men det är fel.
Dämpningen ska inte vara på styret (eller i handskarna eller i dina armar).
Den dämpade massan ska vara så låg som möjligt. Det är mycket bättre att dämpningen sker innan vikten av hjul, framgaffel, gaffelrör och styre skickas uppåt till handflatorna. Alltså ska däcket vara det som dämpar. Det här är inget konstigt för den som har kört stelbent SS med feta däck. Där är det uppenbart, men samma regler gäller även för små frekventa stötar.
Dom är inte stora, men dom är många.

Och nu är vi tillbaka där vi började: Det är däcken som gör det. Vill du ha dämpning så är det inte gelkuddar som är lösningen. Du ska ha däck som kan absorbera energin istället för att skicka upp den i dina handflator och armar. Det betyder däck med större volym och ett mera följsamt material än vad som är vanligt förekommande på dom flesta landsvägscyklar.
Och du behöver inte oroa dig för att farten ska gå ner. Breda, lättpumpade däck har en bred kontaktyta mot vägen jämfört med smala, hårdpumpade däck som har en lång kontaktyta. Det blir samma vikt som ska fördelas på ett litet utrymme.
Och eftersom varje stöt eller vibration kräver kroppsenergi för att absorberas så innebär det att den som minskar den mekaniska påfrestningen på kroppen kommer att kunna cykla längre, snabbare och gladare.
Och därför tänker jag inte skaffa några vadderade handskar utan nöjer mig med fetare däck.

Det här är min teori. Jag tror den stämmer, men har inga tester som kan bevisa det.

För att utveckla det hela kunde man diskutera framgaffelkonstruktion också, men det är för knepigt. Och framförallt, varför har alla försök med upponervända dämpargafflar för MTB fallerat? Som jag ser det så är MTB-gafflar felvända.

söndag, maj 25, 2008

Tom Simpson sket också ner sig


Det påstås att Tom Simpsons mekaniker varje kväll fick tvätta rent cykeln från diarré under dom sista dagarna av Tom Simpsons deltagande i TdF 1967... sen dog Tom. En kombination av överhettning, vätskebrist och utmattning, förvärrad av alkohol och amfetamin antas vara anledningen till hans död på Mount Ventoux.
Därför blir det extra tråkigt att läsa sånt här:
"Mikael Ekvall slog till med ett riktigt topplopp i Göteborgsvarvet.
Med nytt personligt rekord sprang han i mål på 21:a plats som bästa
junior och som 5:e bästa svenska löpare... ...Trots oerhörda problem med kramp i magen som varade mellan två och tolv kilometer!! lyckades Micke med sin målsättning.

Kramp i magen? Det var en avancerad omskrivning. Snarare tvärtom. Rännskita säger vi andra. Låt oss tala klarspråk: Mikael Ekvall sket ner sig. Och det är absolut inget fel med det. Många har skitit ner sig. Det är dock när han väljer att fortsätta tävlingen han börjar brista i omdöme.
Det är nämligen på det här viset:
-inga av medtävlarna har räknat med att någon som är täckt i bajs ska vara med
-ingen av funktionärerna har räknat med att någon som är täckt i bajs ska deltaga
-ingen idrottsläkare skulle tillråda att han fortsätter

Om vi bortser från dom sociala och konkurrensmässiga skälen så är det väl egentligen läkarnas råd som väger tyngst. Varför skiter Mikael Ekvall ner sig? Bör han inte bryta? Diarré är ofta förenat med vätskebrist, och vätskebristen lär förvärras av att springa ett långt löplopp.

Salmonella är ofta en av bovarna vid plötslig diarré. Är det lämpligt att en person som på rimliga skäl kan antas ha en magsjukdom ska få sprida sin avföring bland tusentals personer?
Är detta beteende mer accepterbart enbart av den anledning att Mikael Ekvall tillhör sverigeeliten inom löpning? Har alla som springer Göteborgsvarvet gått med på att utsättas för den här eventuella smittspridningen bara för att Mikael Ekvall vill prestera bra?
Rent hypotetiskt så riskerar ju ett flertal personer att få sin säsong spolierad om dom blir smittade av magsjuka. Är det att visa respekt för sina sportkamrater?

Svennesvettona på HappyMTB tycker att det är tufft. Jag tycker inte det. Jag tycker att det är äckligt och osunt.

Tom Simpson hade ingen som sade till honom att kliva av i tid, och han hade dessutom fördunklat sitt omdöme med speed. Jag hoppas att förhållandena inte är de samma för Mikael Ekvall. Jag hoppas att någon säger ifrån, istället för att hylla honom som en hjälte.

onsdag, maj 21, 2008

Fransmännen uppfann mountainbiken.

(bildrna är lånade från Bicycle Quarterly)
Ta en titt på den här hojen. En Reyhand från 1936. Det ger en insikt i hur cykelhistorien kunde ha utvecklats i Europa. Groupe Montagnard Parisien hade en årlig tävling om vem som kunde bygga en lätt och användbar cykel för cykling i bergen. Ett av kraven var att cykeln skulle hålla för 460 km cykling under tre dagar i bergen (och kom ihåg, det var inte frågan om asfalt på den tiden!) och det förekom naturligtvis inga team med mekaniker för att serva deltagarna.
En bergsklättrarorganisation! efterlyser alltså cyklar speciellt anpassade för att "tourista" i Alperna och Pyréenerna och Frankrikes bästa cykelbyggare flockas för att visa sina alster försedda med den senaste teknologin. Ringer några klockor?
Alla dom viktiga bitarna fanns på plats.
Hur länge hade det tagit innan någon hade velat ha ett bredare styre för att få lite bättre hävarm på åsnestigarna? Kom också ihåg att 50-60mm däck var väldigt populärt i Frankrike på den tiden och att det fanns ett flertal verkstäder som specialtillverkade cykeldäck... Tanken att man var tvungen att välja att cykla på stig eller väg fanns liksom inte.


Merde! Grodätarna uppfann MTB 30 år innan hippiesarna i Marin County.

Men sen så bröt WW2 ut. André Reiss (constructeur av de avbildade cyklarna) var en av dom första som dog. Frankrike frös och svalt, och när kriget väl var över var det ingen som hade råd med en dyr specialbyggd cykel. Dom få som hade pengar köpte en CV2,
och dom som cykelsemestrade ville inte lida och plågas under sina 14 lediga dagar om året.
Cykeltillverkarnas fokus förflyttade till tävlingsscenen, och amatör-routiern fick ge plats åt tusentals hungriga unga män som såg sin chans att slippa från stålverk och vitkålsfarmer genom att vara starka i benen och stå ut med smärta.
André Reiss hann bygga cirka 300 cyklar under sin korta bana. Vad hade hänt om Peugueot eller Motobecane hade hunnit börja massproducera cyklar efter dom här specifikationerna?
Nu dröjde det ytterligare 30 år innan några personer i världens rikaste land tog upp idén med feta däck och cykla i berg. Och vi ser ju vad det ställde till med: Cykling blev extremsport och lycrasvetto. Vitargo eller Red Bull, bara att välja.
(att sen MTB´s genombrott inträffade i slutet av 80/början på 90-talet som var ett lågvattenmärke rent stilmässigt och i attityd till friluftsliv kunde ingen rå för)
Men hur hade cykeleuropa sett ut idag om tusentals fransmän, britter och tyskar hade fått tillfälle att trampa på en fetdäckad och korrekt utväxlad Stumpjumper redan 1939?
Vi blev ju tvungna att vänta till 1989 och Andi Heckmair för att någon återigen skulle visa hur en cykel egentligen ska användas...

Med stort tack till Claes Axäng som dirigerade mig till Bicycle Quarterly där jag hittade alla dessa fakta.

söndag, maj 11, 2008

Södertörn

Södertörn var helmulligt idag. Jag var ute med Picko så det fick bli asfalt. Mina chokladfärgade moccabrogues visade sig vara utmärkta cykelskor. Röven mår också jättebra, jag börjar mer och mer tro att det där med blöjbrallor är en lösning på ett problem som uppstår på grund av fel form och material på sadel och byxor. Vad som däremot knasade är att jag redan efter några kilometer fick domningar i vänster lill och ringfinger. Jättekonstigt, eftersom jag har haft handskarna ganska länge och inte märkt det förut. Men det var första turen i år med kortfingrat och jag har kört utan stoppning sedan förra sommaren... Är det alltså dags att skippa vadderade handskar också?
Nåja, handskarna var rejält slutkörda och hamnade i soporna direkt när jag kom hem.

Det här börjar likna mythbusters. Få se nu, vad har vi rett ut de senaste åren?
- Brookssadlar är fruktansvärt obekväma innan dom är inkörda.
Falskt!

- Sadlar måste vara specialdesignade för att inte pitten ska domna bort och behöva amputeras. Falskt!
-Cykelbyxor ska vara stoppade.
Falskt!
-SPD är mycket bättre än korgpedaler.
-Falskt!
Syntetiska funktionsmaterial är jättebra.
-Falskt!
Smala däck är snabbare.
-Falskt!
Cykelskor ska vara jättehårda och gjorda i plast.
-Falskt!

Nästa myt skulle då vara det där med att handskar måste ha vaddering... Just idag så är jag ganska övertygad om att det var vadderingen som gjorde att min Ulnarnerv blev klämd.
Alltså börjar jakten på ett par anständiga handskar.

För övrigt var det kul att cykla i motsatt riktning mot CykelCity Gran Fondo. Vi fick många förvirrade blicker från folk som trodde att dom hade cyklat fel... OK, jag erkänner: Jag ropade till några att dom åkte åt fel håll. Hoppas ingen trodde på mig.

fredag, maj 09, 2008

Need for tweed


Har man knäbyxor behöver man knästrumpor. Och inte bara ordinära strumpor, nej, dom bör gärna ha en längd som aningen kortare än en DIM Stay-Up för att inte glida ner (kanske lite queeer för några, men med tanke på vilka konstiga kläder en del folk har på sig när dom cyklar ska väl inte långstrumpor vara ett problem?). Men såna strumpor finns inte överallt. Tvärtom, dom finns nästan ingenstans. Men med en halvtimme att fördriva innan ett kundbesök befann jag mig utanför jaktbutiken Widforss. Jag hade haft etablissemanget i åtanke tidigare, så det var bara att stiga in, morsa på dom gulliga hundar som vaktade kassan (en vovve på undervåningen och en på övervåningen) och välja mellan ett antal brittiska svindyra långstrumpor i 20 olika nyaner av brunt och grönt. Klart trevligt med en butik som förstår vad man menar när man frågar efter knästrumpor (över knäet, inte under!).
Men sen föll min blick åt höger i butiken... till tweedkavajerna. Eller ännu hellre, shooting jackets... Vad gör man? Bälg i ryggen för ökat utrymme när man sträcker på sig. Stora påsydda fickor med plats för hur mycket som helst.
Vädertålig tweed (ull för den som inte är insatt). Långa ärmar med öppningsbar manschett. Ett tyg som känns som ett mellanting av rustning och andra hud. Och så förbannat stilfullt.
Mina vänner, farbror Maskros steg ut från den Kungliga Hovleverantörens butik ett stort antal tusenlappar fattigare. Men jävligt snyggt klädd. Och om man ska döma av expeditens ord:
-Du behöver inte vara orolig, den där håller ett bra tag.
-Ja, jag tänkte inte köpa en ny på 10 år.
-Det beror ju på hur mycket du sliter, men jag skulle säga 20.

..så blir kostnaden utslaget på antalet användardagar väldigt blygsam. Bra cykelkläder är svårt att hitta. Lika bra att slå till. Jag medverkade dessutom vid en tillställning på kvällen där jag förväntades vara representativt klädd.



(för övrigt vill jag bara påpeka att det är förbaskat trevligt med hundar i butiker. Mer sånt)



torsdag, maj 01, 2008

På spaning efter den grusväg som flytt

Ibland, med facit i hand undrar hur man egentligen tänkte. Det finns många viktiga saker som behöver redas ut, men idag var den primära frågan: Varför satte jag på 26-622 däck på cykeln?*
Det går inte snabbare. Det är inte mer lättrampat. Dom hekto jag sparde i vikt hade varit väl använda när asfalten försvann. För det var ju även denna dag som det alltid är: Jag såg en avstickare, till exempel en lång allékantad grusväg och svängde naturligtvis av på den istället för att fortsätta på den landsvägsrunda som var syftet från början. Idag gav det rejält resultat. över en timmes grusvägstramp genom kulturlandskap, och hade jag inte haft wimpdäck hade jag kunnat ge mig in på ett flertal intressanta stigar (jo, jag körde så långt på stigarna jag kunde förstås..). Men däcken... Helt fel. Inte ett dugg bra.
Nä, nu får det vara nog. Ett par Schwalbe Marathon 30-622 är beställda. Ska man njuta av grusvägar ska det göras på rätt sätt. Finns inget värre än taskig utrustning, och smala däck är urkass. Borde förbjudas.

(ja jo, den som är inställd på en svettorunda på Södertörns landsvägar (helst då välsopade) har andra krav. Jag vet det, så det finns inget behov av att påpeka det. Men jag är fortfarande tveksam om det är smala däck som gör att man blir snabb)


* Hur jag tänkte när jag köpte däcken? Jo, det var ju någon konstig idé om att cykeln skulle bli lättrampad på asfalt.
Fan, jag hatar ju asfalt. Jag borde verkligen ha vetat bättre. Troligtvis var jag full.

söndag, april 27, 2008

Slussen


Morsan var här på söndagsmiddag och jag visade henne den här bilden från Slussen på 1950-talet. Den omedelbara kommentaren blev "nämen, det kunde ju ha ha varit pappa" .
Hon avsåg förstås min morfar, fondmäklaren, som varje dag cyklade från Kärrtorp till Enskilda Bankens kontor på Stureplan och från Stureplan till Stockholms Fondbörs i Gamla stan och sen tillbaka igen.
Morfar, som var fullt tillfreds med att ta spårvagnen till Vaxholmsbåten när det var dags att flytta ut bohaget till sommarstället på Harö. Jag tror vi kan lära oss nånting av morfar.
Eller för den delen, av min mammas barndomsväns Karins familj. En läkarfamilj från samma gata i Enskede. När dom skulle ta sig till sitt sommarställe på Lisö (västra Södertörn) satte sig hela familjen på cyklarna.
Dom här personerna var inte fattiga. Dom var välbärgade. Den stora skillnaden mellan dessa människor och nutidens övre medelklass är väl att dom hade vett att hålla i pengarna och inte slänga ut ett öre på skräp och att dom aldrig skulle drömma om att skuldsätta sig för konsumtion. Dom var resurssnåla 50 år innan miljöpartiet bildades.
Jag tror att vi kan lära oss en hel av deras sätt att förhålla sig till omvärlden.

söndag, april 20, 2008

En söndag i landet lagom


Första vårdagen... Eller rättare sagt: Andra vårdagen. I går hattade jag omkring som mullvaden i "Det susar i säven" och vårstädade, idag stod jag på gården i morgonsolen och bytte däck när Picko ringde och undrade om jag ville ut på en runda. Visst ville jag det. Den röda cykeln har fått på sig Soma 26-622 däck, vilket är det smalaste jag kan tänka mig att använda. Jag tänkte att det skulle bli en jätteskillnad mot Fast Fred 35-622 som har suttit på sen cykeln var ny, men jag märkte inte ett skit. Lite stötigare förstås. Jag har alltid hävdat att den detalj som gör störst skillnad på en cykels egenskaper är däcken... tji fick jag. Cykeln kändes precis som förut så länge det inte skulle hoppas. Eller så är det SOMA´s däck som är kanonbra för att vara så pass anorektiska, eller slitna Fast Fred som är jättesnabba.
Picko och jag gav oss ut mot Nacka i syfte att hitta "quiet country lanes"* men allt vi fick var posha hoods och villaelände. En kul förmiddagstur dock, och väl på Södermalm satte vi oss i solen på Hammarbykajen och vaccinerade oss mot ormbett med hjälp av en plunta Laphroaig. När vi kom hem till Årsta hade Anton med assistent bakat kanelbullar.

*(både Picko och jag hade ju dessutom gärna haft ett sällskap som var mer i likheten av personen till höger på illustrationen här ovan, men vad fan, man kan ju inte få allt.)

onsdag, april 16, 2008

Cykelbanor?

Ja, eftersom ett av dom ämnena som är on-topic för den här bloggen är trafikplanering och pendlarcykling så får jag väl ta upp det här med cykelbanor i Stockholm. Stockholms Stad har uppenbarligen slutat upp med att planera fler cykelbanor i Storstaden.
Rätt så, enligt min åsikt. Jag kan inte på rak arm komma på ett enda ställe i innerstaden som skulle vinna på att mer gatuutrymme uppläts specifikt för cyklar (i ytterstaden, och i alla bilbetongmoderatförorter som omger Tjockhult är det dock en annan sak) .
Nej, jag tror inte att fler cykelbanor är lösningen. Det finns tillräckligt många (och bra) på dom platser där dom behövs mest. Massor av medborgare i vår huvudstad cyklar. Och det blir bara fler*(1).
Det bästa är att ta bort cykelbanorna. Vi blir ändå snart tvungna till det, eftersom cykelbanorna inte kommer att räcka till. Vi har inte mer plats, och eftersom tio personer på cykel tar upp lika mycket plats som en och en halv bil blir vi tvungna att prioritera.
Hellre att tio trafikanter kommer i tid till jobbet än att 1,5 pers hinner dit i tid.
Det går inte att bredda Skeppsbron. Det går inte att bredda Götgatan. Eller Slussen..
Den enda lösningen som är hållbar på lång sikt är att vi börjar trafikplanera i hela innerstaden för blandad trafik. Cyklar, bilar, spårvagnar och bussar med en maxhastighet av 30/kmh.

Framförallt bör vi sluta upp med att se privatbilism som norm för persontransport i stadsmiljö. Det är gammalt. Det var ett snedspår. Det är ett tänkande från 1960-talet som vi gör bäst i att glömma.

Vi kommer fortfarande att ha det trångt. Det går liksom inte att komma ifrån det när ens hemstad är byggd i mitten av en skärgård, där sundet blev smalast och det var lättast att dominera Mälardalen (tack för det Birger Magnusson, det är ett tänkande från 1250-talet som vi tyvärr inte kan komma ifrån).

Men nu bor vi här idag och ingen person med hjärnan i behåll kan göra något annat än att se att personbilarna måste minska i Stockholms innerstad. Det är fullt, och den här regionen ska fortsätta att växa. Alltså är trafiklösningar som bygger på personbilar dödfödda. Det kommer också snart att bli för dyrt att enskilda personer åker bil. Inte nu, men vänta några år.
Även om vi ersätter petroleum med träsprit och metan är det för dyrt.
Och som sagt, vi har ont om utrymme. Vi kommer inte att ha plats för lika många bilar om tio år. Gatorna behövs för transporter av gods, inte för personbilar. Vi har heller inte råd med att värdefull tomtmark upptas av parkeringshus. Den som vill parkera i stan kommer att få betala dyrt . Det enda sättet för Stockholm att växa är att göra sig av med bilfixeringen, för som det är nu är det en hämsko på utvecklingen.

Cykelbanornas tid är också över. Att sluta bygga cykelbanor kan vara den mest framsynta åtgärd som Stockholms trafikplanerare har gjort på femtio år (det är på tiden!).


*1. Att bilisterna minskar ja.... Jag har sedan januari handlagt över 100 anställningsansökningar av personer som har varit i snitt 18-25 år och bosatta i Stockholm. Mindre än 10% har körkort.
Vilken trafikpolitik bör vi ha när ingen som är född på 1980-talet inte ens är intresserad av att lära sig att köra bil?

tisdag, april 01, 2008

April April.

Ja alltså. Det var bara idag som jag stängde bloggen. Ganska misslyckat aprilskämt eftersom bara en person hörde av sig och klagade.

måndag, mars 31, 2008

Frihet


Söndagen tillbringades på grusväg på Planet X-cykeln. Mycket nytt måste testas. Väskhållare, culottes och korgpedaler.
Överhuvudtaget en väldigt trevlig upplevelse. Brallorna uppförde sig perfekt. Vindtäta, bekväma och snygga. Lerstänk togs lätt bort med klädborste efteråt. Avsaknaden av dämpande blöja var inget jag märkte, men Brookssadlar är ju faktiskt kända för att vara cykelbara även utan att man har nåt som påminner om Libresse Maxi insytt under arslet. Så jag avvaktar med åsikt tills jag har hunnit cykla några rundor till.

Väskhållaren var ... bra. Ett problem är dock att sadelväskor (med tillbehör) nästan uteslutande är gjorda för fullvuxna cyklister. Storleken hob verkar inte existera. Så sadelväskor hänger fult på 52cm ramar. Jag får fundera där.

Dagens största överraskning var dock korgpedalerna. Jag har lite från och till använt korgar, men mitt cykelintresse startade på allvar först när SPD var ordentligt introducerat så jag har alltid använt SPD så fort det blir allvar. Men attans vad bra! Först och främst kunde jag ju ha ett par riktiga skor på fötterna, och korgen gav stöd när det behövdes och var klart lättare att kliva i och ur än SPD.
Men den stora kicken kom när jag insåg att det gick att flytta på fötterna!
Prova. Det är faktiskt svårt att förklara hur bra det är att kunna röra foten gentemot pedalen och hur mycket det påverkar cyklingen.
Men en sak är säker: om jag nånsin får för mig att cykla en 200 eller 300km-tur kommer jag aldrig mer att låsa fast fötterna i ett enda läge. Jag är väldigt övertygad om att en ergonom skulle hålla med.
Att kunna använda ett par bekväma läderskor som andas och som går att göra rent med en borste och underhållas med bivaxbaserad skokräm får ju ses som bonus i sammanhanget.

Jag hade alltså rätt. Än en gång. Jag har faktiskt nästan alltid rätt. Men för att sammanfatta var det frihet från blöja under röven och frihet från en hård metallkloss under foten. Freeride, om uttrycket ursäktas.
(sen finns det ju nackdelar med korgpedaler också. Låt oss gå in på det en annan gång. Just igår övervägde dock fördelarna)

fredag, mars 28, 2008

Praktiska råd angående klädsel för velociped (f.d. "Vårmodet")

Nu har cykelbrallorna anlänt. Gråsvart gabardine... Utmärkt passform. Är man 45 år bör man tänka på att klä sig som en herre. Jag kunde inte motstå att delge er en liten vårmodeshow.
Modellen bär på samtliga bilder cashmeresockor från Falke, randsydda läderskor från Shipton & Heneage samt grafitfärgade (charcoal) breeks från Bicycle Fixation.
(jag vet att kläderna är mycket snyggare än den som är avfotograferad, så det behöver inte nämnas. Vid min ålder får kläderna kompensera skönheten. Och det blir inga länkar. Ni får leta själva den här gången)





Tröja i skotsk vädertålig ull i Queens Royal Hussars färger. Surlymössa. Ray-Ban Clubmaster. Getskinnshandskar.



Mjuk lammullströja från Smart Turnout, Glasgow Celtic-scarf i cashmere från Savile Rouge,båda made in the UK. Cykelkeps från City Cycles, NY NY med mönster av Keith Haring. Pintglas från SSWC. Däck från WTB.

Gammal tweedkavaj. Skjorta från Tailorstore. Trädgårdshandskar.



Disclaimer: Detta blogginlägg föreställer kläder gjorda på förnyelsebara råvaror. Mycket få barn eller slavarbetare har bidragit till framställandet av dessa kläder, garanterat färre än dom som tillverkar normala gymnastikskor eller cykeltröjor. Ingen australiensisk merinoull förkommer på bilderna. Det enda syntetmaterial som förekommer är plasten i glasögonbågarna och knappar i plaggen.

måndag, mars 17, 2008

En annan sadel.. med väska


Bara för att illustrera Bruses kommentar om att jag är jättegammal kommer här ytterligare en bild på en sadel... med väska och en Nitto väskhållare med QR!

(jag tycker väskhållaren är otroligt snygg. Tung förvisso. Men vikt brukar sällan bekymra mig)

Sadelen

Sådär ja. Nu är sadelen premiärkörd några timmar i Hellas. Hur det kändes? Som en sadel. Faktiskt ganska exakt som en cykelsadel brukar kännas. Det var liksom "jag har en cykelsadel under röven". Lädret blev lite lätt bananformat efteråt, men jag har läst att det ska bli så och att den behöver betydligt mera uppspänning än en Brooks, så det var ju inte konstigt.
Facit än så länge: Jag har en sadel. Den är bekväm och står emot skit hyfsat. En sadel liksom. Hur komplicerat behöver det vara?

Annat:
Jag håller på att få gallfeber på svennesvettona på HappyMTB. Tur att jag hann sluta som redaktör där i tid. Jag tycker att dom flesta är idioter och kan inte avhålla mig från att bråka med nästan alla. Idag var det en fjant som påpekade att han inte fick se på cykelfilm om han inte pippade sin sambo (jag förmodar kvinnliga) och sen var det en riktig idiot som jublade över att en vägbit på Södertörn hade blivit asfalterad... så extremt korkat.
Vad hände med HappyMTB? Har det varit så hela tiden utan att jag har märkt det?

måndag, mars 03, 2008

Ny sadel


I höstas blev vännen Nypan rädd om klockspelet och skaffade ny sadel.
Själv tror jag dock att problem med domningar i genitalregionen mer beror på fel sittställning, för smala sadlar och dåliga blöjbyxor än att det ska skäras ut hål på speciella ställen , men det är ju jag. Dock tipsade Dane om Selle AnAtomica, och jag blev nyfiken. Inte för att jag tycker att det behöver vara en massa hål i en sadel, men Selle AnAtomica har faktiskt lyckats med lite produktutveckling som sorgligen har saknats hos Brooks. Dom hävdar nämligen att lädret är vattenskyddat, och undersidan är laminerad med vattenavstötande material. Perfekt på en MTB och jag behöver dessutom en sadel till. Så jag beställde och nu har den dykt upp. Första intrycket är att den är väldigt "rå" i finishen. Läderkanterna är inte polerade, mässingsnitarna är repiga (dom lär nog bli slipade tids nog) och lite slipskägg sitter kvar på metallstommen (som för övrigt är en kopia från Brooks). En bra sak är att justeringsskruven har insex-hål och är lätt att komma åt.
Nåja. Snygg är den i allafall. Rapport kommer.

måndag, februari 18, 2008

Longbike


Picko tyckte jag borde kolla upp Kona UTE eftersom jag ville ha en Longbike. Visst är den underbar. Priset är rätt också. Rekommenderat utpris är 799 euro, vilket är en löjligt låg summa i sammanhanget. Jag förstår inte hur dom har burit sig åt för att lyckas hålla priset på den nivån. Den enda förklaringen jag kommer på är väl att dom verkligen har bestämt sig för att det är viktigt med longbikes och struntar i utvecklingskostnaderna. Värmdöpappan som köper en Stinky till sonen får betala...

Kona gör generellt sett bra cyklar med vettiga specifikationer, och jag skulle förmodligen ha stuckit iväg till närmaste Konahandlare och lagt en handpenning för länge sedan om jag inte hade nånting ännu bättre på gång.
Och förövrigt är det BBB som ni läser. Nu börjar gnället:

Först och främst är det bromsarna. Avid SD5 är väl så bra som en V-broms kan bli, och en Hayes mekanisk skivbroms fram får stopp på det mesta. Så det är bakbromsen som oroar mig mest. Alla vana cyklister använder frambromsen till att stanna, bakbromsen får bara reglera farten. Vi vet att det nyper ordentligt framtill. Men på den här cykeln måste man bromsa annorlunda. Alla som har cyklat med tung last bak (vilket den här cykeln är gjord för) vet att det inte går att bromsa på vanligt vis. Man måste stoppa med båda bromsarna, annars får man den väldigt otrevliga känslan av att cykeln antingen lyfter bak och man går över styret eller så vrider sig bakänden och kastar åt sidan. I det här fallet borde den kraftigare bromsen ha suttit bak, för det är där vikten kommer att finnas. Dessutom är jag tveksam till hur det blir med så lång bromswire. Svampig känsla är ett ord som dyker upp i skallen.

Nästa invändning är hjulstorleken. 622-hjul på den här typen av cykel har fördelen att vevpartiet kommer högre upp vilket är bra, men lasten kommer också högre upp vilket är dåligt. Med stora hjul blir hjulbasen längre, vilket kommer att göra cykeln svårmanövrerad där det är trångt och det blir jobbigare att starta och det är större hjul som roterar som måste bromsas. Med mindre hjul hade bakhjulet kunnat flyttas lite längre bak för att få lastvikten mer centrerad.
Däcksvalet är liksom fälgarna vettigt (men varför dom anger det till 700x47 istället för 42-622 begriper jag inte). Lasten verkar vara tänkt att placeras högt, dom fina specialväskorna hänger åtskilliga centimeter ovanför hjulnavet. Överhuvudtaget är jag tveksam till väskorna, dom begränsar för mycket. Ska man ha packväskor finns det gott om vanliga cyklar att välja mellan.

En bättre lösning hade varit att låta några metallrör sticka ut från ramen och bara ha två stora nylonkassar fastspända från lasthållaren vilande mot rören. Den som köper cykeln hade då själv kunnat välja hur stora prylar som skulle fraktas. Tyvärr gör aluminiumramen att hemmasvetsare får svårt att slänga på sina egna lasthållarkonstruktioner, och Kona valde att inte förbereda ramen för Xtracycles lasthållare vilket jag tycker är en miss.

En bakstänkskärm saknas, vilket är en dödssynd på den här typen av cykel. Troligtvis blev det knepigt med wiredragningen till bromsen, v-bromsar och breda stänkskärmar har svårt att samsas.
Desto större anledning att sätta den kraftigare bromsen bak då... Men mekanisk skivbroms och långa wirear låter inte som en bra idé. Inte heller finns det någon möjlighet för den som råkar ha ett par hydrauliska skivbromsar liggande på hyllan att sätta på en vettig bakbroms, för det finns inget skivfäste bak... Va? 2008?

Men ändå. Det är en väldigt fin cykel. Och priset är kanon, jag är som sagt imponerad av att dom lyckades hålla det så lågt.
Synd att det blev på bekostnad av bakstänkskärm.

Bikehugger gillar den dock. Läs mer där från en som faktiskt har testat cykeln istället för att bara sitta vid tangentbordet och klaga.
(och ja, jag skrev faktiskt det här innan jag läste kommentarerna)

söndag, februari 17, 2008

Lance börjar cykelpendla



Det låter löjligt att säga att man gillar Lance Armstrong. Jag menar, hur kan man vara säker på att det som skrivs i böcker och tidningar verkligen stämmer? Jag har ju bara tyckt att han var en jävel på cykling. Men när man har sorterat bort skitsnacket så har det alltid verkat som om han var en reko typ längst inne i allafall. Ultrasvetto och så förstås, men ändå.
Och nu ska snubben öppna cykelbutik i Austin, Texas. Med fokus på pendling! Alltså, killen har förmodligen så mycket pengar att han aldrig mer behöver göra ett handtag i hela sitt liv så det är knappast som om han behöver en cykelaffär för att dryga ut pensionen (för övrigt, den som tänker försörja sig som ägare till en cykelbutik lär få jobba hårt). Trek lär väl förresten vilja använda hans namn i 20 år till till att marknadsföra cyklar dessutom...
Nä, han öppnar inte en butik för exklusiva tävlingshojar. Han bygger ett pendlarcykelcenter.
Även om namnet L.A. kommer att dra kunder, så är det ju åratal innan det blir breakeven för ett sånt projekt.
Läs det här:
-This city is exploding downtown. Are all these people in high rises going to drive everywhere? We have to promote (bike) commuting," Armstrong said Wednesday

Eller det här:
-Armstrong said he'd like to see Austin evolve into a place like Portland, Ore., where biking is part of the culture and people pedal to work, to restaurants and to run errands

Heder och ära till en sån snubbe. Babylon by Bike bugar och bockar och konstaterar att Lance Armstrong tagit ett kliv som nästan plockar ner Eddy Merckx från tronen som den störste nånsin.

Läs mer här

lördag, februari 16, 2008

Adjö SPD

Hej då hårda, obekväma och stinkande plastskor. Hej då till idén att sitta fast med skon i ett enda läge och att trampa med framdelen av foten hela tiden. Hej då till att ha en metallklump under foten som leder bort kroppsvärmen och som gör att man går som en skadskjuten anka när man kliver av cykeln. Dom här ska få sitta på långturscykeln. På pendlarhojen sitter det redan korgpedaler, och på MTB´n ska jag testa med plattisar och mjuka sulor.
(fast där ska det erkännas att jag gillar dom pedaler jag använder, SH 647. Där är det clownskorna jag vill bli av med. Jag är fortfarande inne på att modda ett par riktiga skor med SPD-klossar)

fredag, februari 15, 2008

Skeva hjul





Det var efter Vätternrundan 2003 jag bestämde mig. Jag har aldrig någonsin varit i så bra form, och jag tyckte allting var skitkul. Jag hade en snabb racercykel med 16-ekrade superlätta hjul och höll god fart i den tidiga morgonen. Strax efter Vadstena hörde jag en skarp smäll och cykeln tvärstannade.
En eker hade brustit i bakhjulet, och hjulet hade blivit så skevt att det inte kunde röra sig i den trånga ramen. Jag kunde inte ens leda cykeln, utan fick ta den på axeln och bära, till alla andra cyklisters nöje när jag gick över på vänstersidan av vägen och började gå mot nästa depå. Lyckligtvis hade jag MTB-skor. Efter några kilometer vevade jag in en servicebil som undrade om jag tänkte bryta, men det ville jag ju inte. Jag ville bara ha lift till reparation. Om jag betalar 1000 spänn för något så lägger jag inte av efter två timmar.

Väl i depån var det lång kö till mekanikerna men jag mumsade bullar och drack sportdryck under tiden och försökte få upp värmen. Tillslut blev min cykel färdig med en provisorisk "normal" eker istället för den specialgjorda platta och breda eker som suttit där tidigare. Reparatören var tveksam till att det skulle hålla runt sjön men jag envisades.
Ekern höll hela vägen tillbaka till Motala, men väl hemma i Stockholm igen gick jag till Den Stora Cykelbutiken där jag köpt cykeln och reklamerade felet, jag hade speciellt frågat om hjulen skulle orka med mina 70 kg (som sagt, jag var i bättre form då än nu) och dom försökte smita från ansvaret med att säga att cykelmärket inte längre såldes i Sverige och därför inte ingick i butikens sortiment. Jag påpekade då att garantin gällde för mig som köpare gentemot säljaren, och efter en dryg månad hade jag fått en ersättningseker. Jag fick några mysiga turer i det varma augustivädret, men i september var det dags att betala en kvarskatt och jag hade ingen lust att ha en cykel hängandes på oanvänd på väggen fram tills i april nästa år så det blev en annons på blocket.

Dessutom hade jag som sagt bestämt mig. Jag tänker aldrig mer riskera att bli blåst på en stor cykelupplevelse eller se en massa pengar rinna bort på grund av en hoj som är för klent byggd eller som har konstiga delar. Så min fäbless för handbyggda hjul med standardekring och lättillgängliga komponenter grundlades här. Jag har ingen servicebil som byter hjul åt mig och jag vore mjuk i hjärnan om jag använde utrustning som inte håller. Eller för den delen, utrustningen ska fungera även om den pajar. Hade hjulet varit ekrat med fler ekrar hade det inte blivit lika skevt, och hade ramen haft bättre toleranser hade det gått att cykla med ett skevt hjul.

Visst, cykeln var lätt. Jag var jävligt glad för det när jag gick längs landsvägen med cykeln på axeln. Men jag köper aldrig mer en cykel med för litet utrymme i ramen eller skaffar specialhjul.

tisdag, februari 05, 2008

Reflexväst vart man än ser... Vad fan är det med folk egentligen?

Jag har ju i över ett år varit förskonad från att behöva cykla till City, men nu skulle jag ju på kurs* i två dagar så det var väl bara att trampa upp på Skanstullsbron och in till stan. Och det var en sak som förvånade mig ordentligt: Reflexvästar! Först trodde jag att jag var omgiven av massvis av cyklande snutar och vägarbetare, men insåg efter ett tag att dom var ordinära pendelcyklister allesammans. Var har dom kommit ifrån? Alltså, klockan 0815, i fullt dagsljus, på några av världens bästa cykelbanor och cykelfält i en stad där trafiken sker i en låg hastighet och där bilisterna är uppmärksamma så är det uppenbarligen hundratals personer som känner sig så otrygga att dom tar på sig ett plagg som är till för att varna!
Vad är det för fel på människor?
Alltså, om jag var så rädd varje gång jag gav mig ut och cyklade så skulle jag ställa till ett jävla liv. Jag skulle ta med en hillebard för att kunna hugga upp plåten på den bil som närmade sig, eller arrangera sittstrejker mitt på Götgatan.
Men det är ju inte särskilt farligt att cykla i Stockholm. Tvärtom upplever jag det som rogivande. En perfekt start på dagen.
Vad är folk så rädda för? Har alla dessa människor startat sin pendelcykling fyra timmar tidigare från Nynäshamn och cyklat riksväg 73? Jag tror inte det. Visa mig det ställe i Stockholmregionen som inte har bra markerade och upplysta cykelvägar utan tvingar folk att klä ut sig till varningsmärken...
När jag letade efter en bra bild för att illustrera det här hamnade jag på Trygg-Hansas hemsida.
TH gör ju som alla försäkringsbolag, dom låtsas vara snälla för att sen kunna strunta i att betala för att allt ändå var ditt eget fel... så dom skänker bort reflexvästar till förskolebarn.
Så här skriver dom:
"Förutom att göra barnen synliga i mörkret så fungerar västarna som en tydlig identifikation även under dagtid och därför kommer de att komma till användning dygnet runt, året runt."


Tack, men jag tror nog att barn klarar sig även i vanliga kläder. Jag vill inte ha ett samhälle där en reflexväst är ett sätt att överleva. "Synd att Pelle, 5 år, blev överkörd. Men skulden får till viss del läggas på hans föräldrar som inte såg till att han hade reflexväst".

Jag tror inte att trafikmiljön i Stockholm är sådan att dagisklasser måste ha reflexvästar för att inte mejas mer vid övergångställena.

Ju fler varningsignaler vi slänger ut i trafiken, ju mer flyttar vi trafikanternas uppmärksamhet till varningssignalerna istället för det som verkligen händer.
Jag är för att människor själva tar ansvar för sin egen säkerhet, men jag är rädd för den utveckling som kan bli när skulden för en olycka flyttas från den som orsaker den till den som utsätts men inte har skyddat sig.

Den största trafikfaran för alla Stockholms pendlarsvetton är fortfarande att dom går över styret för att dom tvärbromsar i 35 km/h när en fotgängare har oförskämdheten att gå på cykelbanan.
Och då spelar det ingen som helst roll om man har reflexväst.**

* kurs: Ja, jag var på Excelkurs.
Jag kände mig som en Sumerisk präst för så där 4500 år sedan: " Ja, jag har ju klarat mig bra med att deklamera Gilgamesh, och planeternas kurs på stjärnhimlen kan jag utantill så det är inga problem att förutsäga månförmörkelser. Jag kan ju hålla reda på när det är dags att offra en get och vem som är skyldig två duvor och en gås till templet, men nu får jag ju lertavlor inte bara från översteprästen utan även från grabbarna som tar emot offergåvorna, så jag tyckte det kunde vara en bra idé det där med kilskrift. Jag såg att dom lär ut det inne i Babylon och det kostar bara tre lamm och en kruka olivolja"

**Jag hade sällskap med R över Götgatsbacken Han cyklade på sin titan-Gary Fisher, med gummistövlar, utan reflexväst och hjälm. Säker, trygg och glad i stockholmsmorgonen.
Om jag skulle ut på vinternattsrandonnée runt Mälaren skulle jag absolut sätta på mig en reflexväst, och jag skulle kräva att alla som var med hade samma utrustning. Men det är liksom en helt annan sak än jobbpendling över Södermalm från Söderort.



lördag, februari 02, 2008

Allroundcykel?


Ja, vi tar väl en bild från i somras för att illustrera dom tankar jag har om allroundcyklar.
Först och främst så är det ju så att det inte finns någon cykel som kan vara bra på allt. Det är en omöjlighet. Cyklar är antingen kompromisser eller superspecialiserade. Dom cyklar som är bäst på det dom är gjorda för är usla så fort det kommer till någon annan form av användning. Som exempel kan vi ju ta trackfixies eller DH-slädar. Men jag har under några år försökt hitta en "allrounder" som ska fungera till allt, med olika resultat (och kul resultat också. Även om cykeln inte är perfekt betyder det inte att den är oduglig. Det är tvärtom väldigt intressant att dra lärdomar typ " om jag hade kunnat ha större däck i min ram hade den här stigen varit fantastisk" ,"cantibromsar suger verkligen hästballe i tre timmars ösregn , " om man byter riserstyret mot ett rakt får man plats med en styrväska", eller
"dämpade framgafflar ska ha lockout om man ska cykla 30 km asfalt med konstant stigning").
Det är liksom vägen som är målet på nåt vis. Det är flera hojar som har fått vara kandidater i min "allrounder"-tävling.
Cannondale T800 till exempel. Jag älskade den cykeln och skulle gladeligen köpt en ny istället för den som vart stulen 2004 om inte Cannondale hade förfuskat modellen så enormt numera. Kona Jake var mycket rolig att cykla på men hade risiga komponenter och tåöverlapp som störde och inte ordentlig plats för stänkor.
Surly Longhaul Trucker fortsätter att vara en älsklingscykel, och 559-hjulen gör att den klarar skog och stig och är lätthanterlig trots sin långa hjulbas . Men den är snigelseg i uppförsbackar.
Planet X Kaffenback hade varit utmärkt om den hade klarat bredare däck.
En vackertväder-cykel .
Förra året trodde jag att jag nått fram efter bygget av Uncle John-cykeln. En cykel för kreditkortstouring på grus och stig.
Men det hade jag inte. Jag nådde bara nästan fram.
Det är inget tåöverlapp trots att det är 622-hjul, men den är svårstyrd på stig. Och den har inte plats för feta däck och stänkskärmar. Kompaktvevparti och vid kassett räcker inte heller till. Fast skivbromsar fick jag till.

Så specifikationen är numera:
559-hjul
Plats för feta däck
Lödda öron för stänkor och pakethållare
Skivbromsar
MTB-utväxling
Brett bockstyre med flare
Långt topprör men låg standover
Långa kedjestag men gärna sadeln långt bak

Jag fortsätter att leta.