Rapport från Kometgirot

Världsnyhet, Babylon by bike har fått en gästskribent!

Dom flesta vet att jag gör allt för att undvika att meka mina cyklar själv. Nu tänkte jag gå ett steg längre och prova att inte heller skriva den här bloggen själv.

(faktum är att Kometgirot i Göteborg lät så intressant, så jag frågade min vän Sebastian om inte han kunde skriva en rapport. Och det ville han gärna. Tack!)

Kometrallyt. Alley Cat i Göteborg, 8 april 2006
Efter att ha legat låångt efter huvudstaden när det gäller dödligt seriösa, hårda och framför allt fristående cykelarrangemang har Göteborg äntligen (tack vare stål-, ull- och läderentusiasterna på Veloform) ryckt upp sig och jagat ikapp.

Naturligtvis valdes en dag med regn, motvind hur man än körde och nästan minusgrader. Ändå var vi ett tjugotal som mötte upp vid fågelhuset i Slottsskogen med hyperstylade fixies, Skeppshultscyklar, ratbikes, liggcyklar och enhjulingar. Precis som det ska vara.
Vi får höra att ett av cykelbuden inte kan ställa upp på grund av att han på vägen dit fått sitt framhjul sönderslaget av en med yxa beväpnad bilist. Läskigt, men tyvärr passar det väl in i arrangemanget.

Tanken var nog att man skulle börja med att cykla upp mot Guldheden och räkna valvbågar i vattentornet, för att sedan rulla ner till Götaplatsen och ta reda på när konstmuseets nya entré invigdes. Det gjorde naturligtvis inte jag. Jag är nämligen lite dum. Istället tog jag mig snabbt och smidigt ner mot den blivande vårklassikerns första och enda pavé-avsnitt i Göteborgs mysstadsdel Haga. Där i myllret av barnvagnar, krimskrams-stånd och fikomaner känns det lite som att cykla på någon marknad i Indien eller Marocko.
Väl framme vid Jacobs Café, där man ska notera tillverkarnamnet på espressomaskinen som står i fönstret, är såklart det senare helt immigt. Jag står och kisar i en halv minut innan jag lyckas tyda mig till vad där står. Dessutom visar det sig senare att det som stod med snirkliga bokstäver på emblemet på maskinens ovansida i själva verket var namnet på importören. Markus får ge mig en snabbkurs i kaffe innan nästa upplaga.

Nästa uppgift är att räkna antalet ventiler på Masthuggskyrkans torn. Jag drar vidare förbi Järntorget och Masthuggstorget, möter en kille som trevlig ut och frågar om bästa vägen. Han pekar upp för en liten gångväg som visar sig ta slut i sådär 6-7 små trappor. Jag får senare höra att jag inte var den enda som tvingades släpa upp cykeln där.
Utsikten uppe vid kyrkan är helt fantastisk. Det är längesen jag var där sist så jag passar på att vila lite, ta några bilder och njuta av vyn innan jag rullar ner mot Stigbergstorget.

Vägen ut mot Älvsborgs gamla fästning, vars fornlämningsnummer nog aldrig har uppmärksammats så mycket som idag, bjuder på rejält med motvind och små konstiga spikar som borrar sig in i ansiktet. Av olika anledningar som vi inte behöver gå in på närmare bestämmer jag mig för att ge upp efter den kontrollen.
I målet, som är på Veloform Kustgatan, bjuds det på kaffe och bulle. Alla är jäkligt blöta och leriga men ändå så där fånigt lyckliga och berättar om allt som har hänt under racet.
Sedan öppnar baren fylld med lådvin och mörkt öl, och prisutdelningen sätter igång. Nej, jag är inte resultatfixerad, men jag är ganska säker på att jag kom allra sist.

Banan (eller det jag såg av den) var perfekt lagd. Mycket backar, blandad stadsmiljö och roliga kontroller. Det här är utlovat att vara ett årligen återkommande race, och jag hoppas verkligen att det kommer sätta fart på underground-cykelkulturen här på framsidan. Vågar man hoppas på en stadsrace med ölprovning till hösten? Eller kanske en crosstävling i Vasaparken? (stor risk för punktering om man råkar köra på en punkare). Eller kanske någon egen idé som bara fungerar i Göteborg?
Jag antar att det är upp till mig.

Sebastian
Här är tråden på Happy om Kometgirot

(lite bilder kommer senare när Sebastian har fått loss dom ur kameran)

Aftonbladet är ute och cyklar. Eller?

Aftonbladet fortsätter sin kvalitetsjournalistik. Bland artiklar om diverse popstjärnor och såpakändisar och om hur man bränner tusen kronor på krogen (behöver man verkligen en vägledning till det?) så har dom lyckats slänga in en text om hur man vårrustar cykeln.
OK, jag vet att den inte är avsedd för mig. Den är avsedd för någon som vanligtvis skiter i sin cykel, och jag har väl inget problem med att man talar om för folk hur dom sköter sina prylar. Nä, mitt problem är snarare kvalitén på texten. Så här skriver Miranda Sigander:
-Om däcken är lösa eller skeva och du saknar ekrar är det läge att byta däck.

Öhh.. Va? OK, jag kräver inte att en journalist ska vara expert. Snarare tvärtom. När man skriver så ska man kunna ta reda på fakta och förmedla dessa fakta. Och det bör väl finnas någon redaktör eller korrekturläsare tillgänglig innan man publicerar? Som konsumentupplysning är det värdelöst.

Och kan ingen tala om för journalister att det inte är ett accepterat sätt att försörja sig på att gå till en cykelaffär i en halvtimme och fråga korkade frågor, och sen redigera ihop svaren på ytterligare en halvtimme och ändå få faktafel.
Kanske inte. Jag har inte läst kvällstidningar på många år, och inte blir jag sugen heller efter att ha läst detta. Förmodligen blandar jag ihop detta med journalism.

Och egentligen handlar det ju om att jag är sne på att dessa clowner faktiskt får betalt för såna här låtsasjobb och att det finns dom som köper tidningar med ett sånt innehåll. Det du läser nu är gratis. Jag stannar dessutom i cykelaffären en hel eftermiddag, rotar runt i deras källare för att hitta bortglömda skatter och äter lunchen där..

(No innocent trees were sacrificed during the writing and distribution of this text)

Tack gympamajjen!

På Junivallen hade Malena Johansson tagit in Evelina Kokko som gästskribent med en text om hur fel det kan bli i skolans idrottsundervisning, och det fick mig att tänka tillbaka på hur gymnastiklektionerna gick till på det onda 70-talet. Och det slog mig jag faktiskt minns en av mina gymnastiklärare med glädje. Det fanns nämligen en av alla dom lärare som passerade genom mina mellan- och högstadieår som gjorde intryck på mig. Anders var alltid mån om att se till hela gruppen, och fanns alltid längst bak hos dom som låg sist eller fastnade på bocken istället för att applådera dom som presterade bäst, saker som är ganska självklara för en idrottsledare numera, men detta var det mörka 70-talet, glöm inte det.

Kunde man inte hantera en boll eller puck eller var jävligt bra på att hoppa och springa var man inte vatten värd. Själv hade jag redan gett upp det där med idrott, jag var nämligen "rädd för bollen" och hade bestämt mig för att rock´n´roll var mer passande för mitt liv och att sport skulle man titta på, inte delta i. Men det fanns en sak jag var bra på. Terränglöpning. Och dessutom gillade jag orientering. Att få en karta i handen och på egen hand ge mig ut och leta i skogen, att få känna variationen mellan sten, grus och mossa i fötterna, att ena stunden lunka uppför och nästa sekund slira ner för en blöt brant passade mig perfekt. Och dessutom ingen jävla boll eller någon som kallade en för sopa när man missade att passa. Anders visste detta, och han visste att den enda man verkligen tävlar mot är sig själv. Så han blev nöjd när den som var mest anti-gympa av killarna i klassen med glädje tog emot karta och kompass, och medans fotbollsfånarna i klassen höglutt deklarerade att dom tänkte maska så gav jag mig ut i skogen, styrkt av Anders gillande blick. Det var den enda gången en gymnastiklärare hade visat någon som helst ärlig uppskattning för vad jag gjorde.

Jag tror inte att Anders Gärderud minns särskilt mycket av den tiden han tillbringade som vikarierande lärare på en skola på Södertörn, han var nog ganska fokuserad på annat.
Till exempel på att träna för att vinna OS-guld i hinderlöpning i Montreal, eller att ta fyra världsrekord. Att vara lärare var bara ett sätt att försörja sig. Men för mig gjorde det skillnad. Och när jag långt senare började cykla MTB så tog jag med mig samma känsla. Skogen, att läsa terrängen, att hitta spåret. Att slå sig och att bli blöt. Och att det bara var min egen prestation som räknades. Hade jag gjort mitt bästa hade jag vunnit, sen spelade det ingen roll var i resultatlistan jag hamnade. Tack Anders.

DBP, efteråt.

Först och främst, tack till alla som var med. Vi blev 27 personer totalt som körde detta trevliga stadsrace. Själv fuskade jag dock, eftersom jag var arrangör gav jag mig själv rätt att ta några genvägar för att kunna vara på plats vid etappmålen. Och det räckte för mig, helt klart är att den gångna vinterns öl har satt sina spår för kvällsluften gav rejäl blodsmak i munnen. Att jag sen hade en helt nybyggd cykel som jag inte var ett dugg van vid gjorde att jag inte skämdes för att ta det lugnt.

Foto: Markus F

Uppfarten på Västerbron. Eftersom det är en ganska mild stigning från Kungsholmsidan så hade banchefen valt att ta med backen upp från Rålambshovsparken.

Foto: Bruse Persson

Nattlig stämningsbild från Järntorget. Det blev publikjubel när cyklisterna kom farande genom Mårten Trotzigs Gränd på väg till etappmålet vid Järntorget och Skeppsbar.

Foto: Bruse Persson

Massor med cyklar. Alla sorter förekom, men singlespeeds och fixies dominerade.
Helt enkelt skitkul, och alla verkade nöjda efteråt när vi hade prisutdelning på Moldau/Embargo.

Foto: Stefan Lindquist

Prisutdelning. Magnus kom etta och fick en vacker pokal och ett gammalt Campagnolonav. Viktor hade nog kunnat vinna om inte ramen hade gått av, så han kom bara tvåa. Oskar blev trea, och Martin vann precis som förra året pris för snyggaste cykel för sin Moulton hopfällbara (den perfekta barcykeln, för den går att ta med in på krogen. Anton som kom först i motionsklassen (ingen öl ingick) står och ser nöjd ut för den 60-tänders framklinga som var priset.