Heroes of the Arena, sammanfattning

Så, Heroes of the Arena gick ju bra. Vi fick det väder vi önskade, snöblandat regn i en park en lördagsförmiddag. Det kunde inte blivit bättre. Vi lyckades till och med att markera banan färdigt innan startdags, och kunde börja registrera deltagare och dela ut nummerlappar med bara några minuters försening. Fast vi hade ju gjort en tabbe med nummerlapparna, vanligt brevpapper var inte lyckat i blåsten och slasket. Nummerlapparna löstes upp redan innan dom var monterade, så jag fick lite snabbt lära mig namnen på dom jag inte kände och stå och ropa ut vilken person som varvade till protokollföraren. Det funkade utan problem och jag blev informell kommentator också.

Dock var det tur att det inte var fler som deltog, då hade jag inte hunnit med.
Loppet hade lockat en härlig mix av cyklister, från old school singelspeeders till Valhallräjsare och XC-svetton. Några fixisar fanns också med och trängdes.
Vi hade med flit valt att undvika att kalla det för ett Cyclocrosslopp, utan hade bestämt att det skulle vara en lättillgänglig men krävande tävling på varvbana i en park, och vi lyckades över förväntan. Banan var inte särskilt lättrampad, och vi inledde med Le Mans-start och en rusning uppför amfiteaterns trappor. Banlängden var cirka 250 meter, och med 20 varv blev det alltså 5000 meter.
När vi markerade banan såg vi att det var gott om kaninhål, och vi hade förhoppningar om att få se marken ge vika på sina ställen och att någon deltagare skulle stå på näsan. Men så skedde inte, och kaninerna höll sig undan. Jag såg en enda kanin som stack iväg i panik när däcken började mullra mot marken.

Redan efter halva tiden började det bli uppenbart att David Marklund skulle ta hem segern, han körde otroligt jämnt, hittade den snabbaste linjen och var lika snabb uppför som nerför. Loppet var för övrigt väldigt spektakulärt, formen med en kort rundbana gjorde att överblicken blev bra, och hade det funnits någon publik att tala om hade dom blivit rejält nöjda. Men huvudsaken med en cykeltävling är inte att locka publik, huvudsaken är att få deltagarna nöjda. Jag tror vi lyckades där, jag fick glada kommentarer efteråt trots kylan och blöta. Eller kanske inte trots, troligtvis var det väl till viss del på grund av vädret. Det ger ju en speciell känsla efteråt att ha gjort något sånt här vid en tid då dom flesta andra precis har avslutat sin lördagsfrukost och funderar på om dom överhuvudtaget ska ge sig ut i slasket.

Skitvädret hade en annan fördel också, vi var skrämmande nära lekplatsen i Rålis och den är i normala fall välbesökt på lördagsförmiddagar. Nu var det inte en jävel som gick ut i parken med sina ungar.

Överhuvudtaget är jag jättenöjd, och det här arret gav mersmak. Vi hittade helt rätt, och tar med oss erfarenheter till senare. Next stop Årstaskogen i vinter.

Jo, förresten. Bilderna här är ju tagna av Patrik Skolling-Möller, och vill du se mer finns det en länk till fixed.se här i menyn till höger.

Dags för bus. Och för att handla julklappar.

Nu är det dags för ett busrace igen. Tillsammans med vännerna från fixed.se arrangerar Babylon by bike en tävling i Rålambshovsparken 26/11 klockan 10:00. Det kommer att bli en intensiv och hård tävling, men troligtvis hur kul som helst. Läs hela inbjudan här: fixed.se

Efter racet flyttar vi oss upp till Marieberg där Richard på Cykelspecialisten har tagit initiativet till en Yardsale mellan klockan 12-15:00 i samlinglokalen på baksidan av dragspelshuset vid Västerbroplan, adress Fyrverkarbacken. Vi är många som ser en chans att bli av med vårt gamla jox, och att rota i Richards högar med vintage Bontragerprylar känns väldigt lockande.
Räkna med en salig röra av både gammalt och nytt, och du kanske hittar den där omöjliga komponenten som du behöver.
Jag kommer att försöka bli av med en hel del, och har även åtagit mig att sälja åt några vänner som är förhindrade att närvara.
Dessutom blir det glögg och pepparkakor.

Vi ses på lördag.

Om cykling i Hellasgården.

Jag har funderat lite på sista tiden varför just Hellas är så viktigt för mig. Det eventuella cykelförbudet i reservatet får mig att bli riktigt arg. Den främsta anledningen är ju naturligtvis att det är den närmaste skogen för mig, men jag har bara cyklat i skogen i sex-sju år, och bindningen går längre tillbaks än så.

Min morfar och hans bröder var med i idrottföreningen Hellas redan i början av 1900-talet, och brödraskaran var aktiva i klubben i över 90år. Det var dom som byggde Hellasgården. När morfar flyttade från Folkungagatan till Kärrtorp 1938 var det bara en enorm skog utanför huset, där dom röjde sina löpstigar.

På SF-journalfilmerna från Hellasgårdens invigning finns min mor med som liten flicka, och på gamla super8-filmer som nu är överförda till video ligger jag i barnvagn där mitt i vintern medans mina äldre kusiner käkar apelsiner och dricker choklad ur termos.

När jag gick i skolan så hade vi orientering där på friluftsdagarna, och jag har badat i Söderbysjön och druckit folköl vid Källtorpsjön massvis av sommarkvällar. Jag har badat och cyklat med mina barn i dom här skogarna. Att jag upplever det här som min skog är ju inte så konstigt. Det har ju i hela mitt liv varit platsen för friluftsliv. När jag började cykla MTB kände jag inte till några cykelforum, och inte heller hade jag några kompisar att fråga om lämpliga stigar. Men det var ändå självklart för mig att cykla i Hellasgården. Jag reflekterade aldrig över att någon skulle kunna ha invändningar. Första gången jag hörde talas om konflikter i Hellas tyckte jag det var löjligt, herregud, det var ju min skog och den var ju till för friluftsliv och motion!

Om någon hade kommit på 1930-talet och sagt till min morfar och hans bröder att folk femtio år senare skulle börja cykla på stigarna hade dom förmodligen tyckt det var en jättebra idé, undrat varför inte dom kommit på det tidigare och sen så hade dom arrangerat klubbmästerskap.

Så, jag tänker inte sluta cykla i Hellas/Nackaskogarna vid ett eventuellt förbud.
Jag kommer inte att gömma mig längre bort i skogen, eller cykla tidiga morgnar.
Jag fortsätter som vanligt. Troligtvis kommer jag att råka på några människor som har synpunkter på mitt uppförande, men då tar jag gärna en diskussion. Jag kommer att berätta om varför jag inte respekterar förbudet, fråga varför dom inte vill ha mig i skogen, om dom verkligen tycker förbudet är rimligt, och vidhåller dom att jag ska bort kommer jag att hänvisa dom till att ringa Nackapolisen.

För det eventuella förbudet är orättfärdigt, och dessutom går det emot reservatets idé om att vara ett rekreationsområde. Vi som cyklar har rätt att vara i skogen. Att hänvisa till några få påstådda konflikter som inte ens är styrkta är inte tillräckligt för att neka alla cyklister tillträde. Ingen annan användargrupp skulle acceptera en sån behandlig, och den här typen av förbud skulle inte komma på fråga mot andra användare som omfattas av allemansrätten.

Det finns några (och jag hoppas det är en minoritet) som inte vill ha oss i skogen.
Men dom får faktiskt finna sig i att dela med sig, på samma sätt som jag är beredd att dela med mig till dom.

Jag hatar retro. Jag är Modernist.

Nu när det bara är 45 dagar kvar på året så kommer det snart att börja dyka upp årskrönikor, listor och summeringar om 2005 (jodå, min är nästan färdigskriven..) och jag kan sätta en bra slant på att ett nyckelord för ganska många kommer att vara "retro"
Det kommer att vara formuleringar som "Årets trend: Retro!" och det kommer att nämnas ulltröjor, fixed, stelgafflar, renoverade 70-talare, old school MTB osv som bevis.

Mina vänner, glöm retro. Det finns inte. Ordet som söks är "tidlöst"
En snygg grafisk design, rätt sorts material och bra tekniska lösningar är alltid rätt, och dom produkterna var troligtvis bland det absolut hetaste och modernaste när dom var nya.

På samma vis kommer det alltid att finnas massor med gamla saker som en gång i tiden varit trendiga som med rätta har förpassats till sophögen för att dom var dåliga redan då eller där man har konstruerat en modernare och bättre lösning. Gammalt är inte alls lika med bra. Men att se sig om och blicka bakåt är ett utmärkt sätt att lära sig att sålla agnarna från vetet, och det är sunt att renovera och använda gamla väl fungerande delar istället för att köpa nytt. Man ser också dom godbitar som tiden sprang ifrån, och tillsammans med modernare handtag, wirematerial och gummi kan en broms som tidigare bara fungerade helt plötsligt bli en tiopoängare. För utvecklingen går framåt, och saker blir både billigare och bättre.

Det har aldrig funnits någon gyllene era då cyklar var som bäst och heller aldrig någon period då cyklingen har varit mera äkta och genuin än nu. Människor som är osäkra på sig själva (och jag tänker här främst på alla journalister som gör mässreportage) kommer att försöka slänga en retrotrend på det här året och spekulera i om den kommer att fortsätta nästa år och ifall kolfibertrenden minskar och om det är en fluga att cykla fixie när det egentligen bara handlar om cyklister som har jävligt roligt och som känner till den grundläggande skillnaden mellan mode och stil.

Santa Cruz har inga årsmodeller på sina cyklar och bryr sig inte om att ändra färgsättningen och placeringen av loggorna för varje säsong.Dom ändrar när det finns anledning istället. Rapha gör cykelkläder i bekväma material med färger och skärningar som gör att dom kommer att se moderna ut många år till. Det enda som kommer att vara retro på en Raphatröja om 20 år är det lilla hålet för I-podsladden som går från en av ryggfickorna. Thorncyklarna från SJSC lackas i färger som överenstämmer med Humbrols modellfärger för att ägaren lätt ska kunna hitta bättringsfärg när det kommer att behövas.

Retro, bah!

Om cykelkomposition

Ta en titt på bilden här ovan. Det är en av dom cyklar som imponerat mest på mig under året. Inte för att det är en Niner, för jag är inte helt övertygad om att 622-hjul är optimala för alla skogscyklister. Och det är inte för att det är en singlespeed, att den är snygg, har en stel titangaffel eller har ett underligt styre. Jag är nämligen inte heller övertygad om att alla dom förutsättningarna är vägen till sann lycka.
Nä, vad jag gillar med den cykeln är att det är en hoj för XC-tävling. Edicviz som äger cykeln har tagit sig en rejäl fundering på vad det är han vill få ut av sin tävlingshoj, och gått utanför de vanliga resonemangen. Det normala hade ju annars varit att han hade köpt en Specialized, Focus, Giant osv, eventuellt bytt gaffel eller pedaler osv.


Men den här cykel är optimerad för hur ägaren vill cykla.
Jag skulle nog säga att mindre än 5% av alla cyklister tänker på det här viset. Visserligen är det vedertaget att köpa en lös ram och speca den efter eget tycke och smak, men dom flesta går ändå efter trygga formler vid inköpen av komponenter och tror dessutom att deras sätt att speca en cykel är det enda rätta.
Men det finns ingen allmängiltig specifikation på ett cykelbygge. Det enda som är viktigt är att man analyserar sina behov och utgår från dom.

Ta min Surly Long Haul Trucker som ett exempel (ja, jag vet att jag är tjatig)

Jag ville ha en ram för 559-hjul, med långa kedjestag, fästen för pakethållare och stänkskärmar och att den skulle vara kapabel att lastas tungt.
Och eftersom den skulle klara långa turer med full packning på taskig väg och i branta uppförsbackar så valde jag traditonell MTB-utväxling och 36-ekrade XT-nav och Mavic X618-fälgar.

Jag hade kunnat göra cykeln mycket lättare och snabbare, men det hade inneburit att den cykeln inte hade varit lika användbar. Utväxlingen är på tok för snäll för mina färder till och från ölpuben (där hade ju en SS varit optimal), men med 15kg i packväskorna så briljerar den hojen.

Och om vi tar ett annat exempel, Cyclocrosscyklar:
I grunden är ju CX en tävlingsform, och cyklarna ser ut som dom gör beroende på hur tävlingarna är utformade. Tillverkarna har helt enkelt strävat efter att göra ramar och välja komponenter som ska funka för proffs i 60 minuter på en racer i en nordeuropeisk park på vintern.

Sen har ju många cyklister attraherats av den typen av hybrid och kommit på att lite kraftigare däck, fälgar och bromsar inte är så dumt på en cykel som ska ridas i ur och skur för träning och transport, och valt att bygga hojar baserade på CX-ramar. Vissa tillverkare har förstått detta och gör CX-ramar med flaskställ och öron för skärmar, och till och med skivbromsfästen för den som gillar att ha kvar lite bromskraft i leran och slasket.

Naturligtvis är det bra för den som i likhet med mig inte har någon mekaniker eller dryckeslangning, men den är inte längre en CX-cykel.
Det går förmodligen utmärkt att ställa sig på startlinjen på en tävling, för det är ju sällan det är några få extra gram som avgör vem som vinner eller inte.

Men flaskställ, skivbromsfästen, skärmfästena, längre kedjestag, större däcksfrigång osv som gör cykeln mer allround är fullständigt onödigt om det är prispallen man vill upp på. Den tillverkare som förser en tävlingscykel med dom tillbehören slösar ju dessutom bort sin tid och fördyrar produkten med finesser som inte behövs.

Behovsanalys. Det enda som är viktigt när man ska sätta ihop en hoj.

Jag måste sluta nu, fortsättning följer. Faktum är att det här kan jag nog tjata om i evighet.
Kram.

Omstart

Så. Jag börjar om igen. Det senaste halvåret har varit ganska tufft, först blev min yngste son allvarligt sjuk och sen fick jag sparken från jobbet. Men jag kan inte hålla tyst, det finns för mycket saker jag har åsikter om så det är väl bara att skriva på.
Jag har dock inte varit helt sysslolös, jag har lagt upp en ganska tafflig hemsida med många bilder på mac.com där det går att se vad jag hållit på med.

Men låt os börja med idag. Jag vaknade ganska sent, så jag kände att det inte var läge för MTB utan bestämde mig för att ta en tur på grusvägar till Erstavik på Surlyn. Men jag hann inte mer än 200 meter in på grusvägen innan jag råkade befinna mig på en stig samtidigt som det började skymma. Att jag inte hade någon framdämpning och att jag bara hade 1´ slicks var inget som jag brydde mig om. Och Surlyn funkade jättebra, det apkul på stigarna. Min belysning var däremot ganska usel, Sigma Mirage EVO X är bra men taffligt tillverkad. Efter någon timme ramlade strömbrytaren bort från den ena strålkastaren och i den andra var det glapp (jag har märkt glappet tidigare, men inte brytt mig så mycket efterom jag inte cyklat stig på länge). Men det är annorlunda när man plötsligt måste köra "Jedi" på smala skogsstigar jämfört med parkvägar och stadsgator.. Jag får skicka hela kittet på reklamation i morgon. Men det jävliga är att jag inte har råd att skaffa något annat för tillfället, och jag kan egentligen inte vänta på att få prylarna tillbaka. Nåja, får se vad Cyclecomponents säger.

På vägen ut till skogen kunde jag se att bävrarna i Sicklasjön hade varit flitiga, dom hade fällt ett träd över vägen och sågspånet var alldeles färskt. Jag blir alltid glad att se bäverspår, det får mig att tänka på Kalle Anka.

Hellasskogarna var mäktiga i mörkret, och jag höll mig till dom lätta stigarna kring Älta Mosse och milspåret. Ja, milspåret. Jag vet att det inte anses korrekt att cykla där men det skiter jag i. Ibland vill man ha lättare stigar, och jag kan inte förstå varför det ska vara tillåtet att springa snabbt i en skog men inte att cykla där. Dessutom mötte jag knappt några människor alls. Nån smart person kan gärna få förklara för mig varför det är olämpligt av mig att cykla på ett ställe där jag är fullständigt ensam.

I allafall är jag supernöjd med Surlyn. Det verkar som om jag har lyckats bygga en riktig allrounder.