Typ gott nytt år alltså..

Jag borde ha skrivit en "Årets lista" till Happy MTB... men både motivationen och tiden tog slut.
Och jag borde definitivt ha skrivit en årskrönika här på BBB. Men som sagt, det finns inte tid.

Det blir bara en kort sammanfattning: Jag skaffade en landsvägscykel med skivbromsar. Jag hade inte tid med mina vänner. Jag cyklade i Alperna. Jag fick lunginflammation. Jag hade inte tid med mina vänner. Tour de France var värdelöst. Jag köpte en jävla massa grejer. Jag byggde om (lät bygga om) min MTB till en fivespeed. Jag hade inte tid med mina vänner. Min osunda fixering vid handgjorda skor och måttsydda skjortor blev bara värre.

Årets bästa öl var Sierra Nevada Pale Ale, tätt följt av Anchor Brewing Co. Liberty Ale och Oppigårdens Slåtteröl. Signaturen "Nypan" kommer att få en faktura på de merkostnader jag har haft efter alla tips om finöl.

Årets hitlåt var "Pokerkväll i Vårby Gård" med Florence Valentin och på andra platsen kom "Allt som är ditt" med Säkert.

Årets utmärkelse för "waste of time" går till Fejsbok, och årets "Auld lang syne" går till Sånger från nedre botten. Årets "jag borde träffat dig oftare" går till Tobbe Arnesson.

Utmärkelsen för årets "Jernmann" delas mellan Jonas Larsson och Johan Mölleborn, men hade inte Mölle haft en bebis hade Larsson fått andraplatsen.

Årets julklapp var Antons Trikefixie som dök upp två veckor innan julafton.

Årets utmärkelse för "Loyal services far beyond the call of duty " går till Phil McNaughton.

Årets cykel borde ha blivit Surlys Big Dummy, men den får vänta till nästa år. Så Antons Fixietrike får den utmärkelsen också.

Årets uppförsbacke blir återigen vägen från Waidbruck till Ortisei. Den är fruktansvärd trots att det var tredje gången jag cyklade samma sträcka. Jag hatar den vägen och fattar inte att jag envisas.

Årets singletrack var en fin stig mellan Passo Sella och Val Gardena som jag hamnade på när jag insåg att jag var uttråkad på att cykla landsväg. Ganska spännande att köra med bockstyre och stel gaffel när andra cyklister körde heldämpat. Jag var dock glad för skivbromsarna, det var inte mycket kvar av klossarna när jag kom ner till dalen.

Årets Hamlet får väl bli Rasmussen. Det är länge sedan en dansk prins sörjde så mycket över att förlora sitt kungarike.

Titeln "Årets hycklare" får väl gå till alla som känner sig kränkta över att det förkommer doping inom cykling... Bespara mig er moralpanik. Ni ville inte veta, erkänn det istället för att stå och vara indignerade. Till alla som skriker om doping vill jag bara fråga: Hade du gjort annorlunda i samma situation?

Årets "Missbruk av varumärke" går traditionsenligt till Gore Bikewear för handskar som bara håller en halv säsong innan dom faller i bitar. Utmärkelsen "Årets godtrogna dumhuvud" går till mig själv som tror att Gore Bikewear har bättrat sig sedan förra året.

Utmärkelsen "Årets vänner" går ju naturligtivis till alla er som har brytt sig om att läsa här under året... tack!

Babylon by bike önskar god jul!

God jul till er alla! Babylon by bike hoppas att ni alla får en lycklig jul och ett gott nytt år. Och kom ihåg, även om det enbart är ni själva som bär ansvaret för om era liv blir lyckliga så ska ni älska och uppskatta de få vänner ni hittar och hata era fiender oresonligt intill fjärde led.

Anton och jag sitter nu och tänker på nästa års mest spännande cykelsemester. En tur som helt klart kommer att överträffa mina alpresor, trots att den blir kort i kilometer räknat.
Vi sätter igång träningen direkt efter julen och ska vara i form till försommaren. Hoppas att vi kommer att klara dom 44 kilometer ToR som det är till Prinsvillan i Tyresö på Antons Fixietrike.



Vem vill vara med? Minst två domestiques krävs på denna tur, och det måste vara folk som klarar av att bromsa både sin egen cykel och ytterligare en och hålla sig kvar på vägen. En jävla massa bagage ska tas med också, för det krävs ju en flaska bubbel eller två vid etappmålet...

Babylon by bike älskar sina vänner och önskar en riktigt god jul till alla!

CP-cykel

Månge av er som läser här har träffat min yngste son Anton. Anton är CP, så det har varit lite bök med att hitta en cykel som funkar för honom. När han var liten så hade jag barnsits, och en gång i tiden hade jag till och med en tandem med barnsits bak och storebror Calle som stoker. Vi hade helmysigt, men Anton har växt och hans trehjuling med 8-tumshjul var inte bara för liten, den var trasig. En bra arbetsterapeut på Barnhabiliteringen förstod att det skulle vara viktigt för Anton med en fungerande cykel. och skrev ut en Skeppshult-trike åt Anton.



Lyckan var stor på testfärden. Vi hade skitkul! Men Anton var helt slutkörd efteråt. Han har aldrig färdats så snabbt tidigare för egen maskin. Tänk dig själv, hur kul tycker du att det är att cykla? Tänk om du fick uppleva den känslan för första gången igen!

Leftside drive. Ja, det är en fixie. Arbetsterapeuten ville att det skulle vara rullbroms bak, men jag argumenterade emot. Jag vill inte att cykeln ska stoppa om Anton råkar trampa åt fel håll. Nu driver pedalerna Antons fötter i rätt rörelse istället, och det går att backa denna väldigt stora cykel. (jag har tidigare märkt hur rullbromsnav ställer till problem för spastiska ben)
Så nu vet ni. Fixies är alltså handikapphjälpmedel.
Anton hade inga problem med att hålla emot när det behövdes.



Tyskt touringstyre för att få många ställen att hålla händerna på. Bakåtriktat dessutom för bästa "fixiweirdo" stuket. Går väl dessutom att ställa in på tusen olika sätt.
Frambromsen har parkeringsläge, vilket är väldigt bra vid av och påstigning. Sadeln är en "Bananlimpa" av värsta modell... hindrar från att glida framåt, men vi ska i allafall testa med att sätta dit en Brooks för att se om det funkar.

Klädsnobberi igen. Chukkaboots den här gången.

Okej, det ska erkännas. Jag är en klädsnobb. Men jag är fullständigt ointresserad av mode och jag bryr mig inte om att det ska vara några speciella märken. Däremot bestämde jag mig för cirka 25 år sedan hur jag ville gå klädd, och jag har avvikit väldigt lite från det sen dess. Hittar jag kläder som passar in på min specifikation köper jag dom. Rätt snitt och rätt material regerar. Clarks ökenkängor är ett bra exempel. En designklassiker som har hållit ställningarna i 50 år. Fast dom dojorna har ett allvarligt fel. En mjuk rågummisula kanske är bra i öknen, men den är omöjlig att byta ut när den blir sliten och dessutom har Clarks den dåliga smaken att ibland använda syntetinnerfoder. Nä, bättre att gå tillbaka till originalet före originalet, som precis som många andra bra produkter härstammar från den brittiska militären. Chukka boots är nämligen ridkängor (chukka är en 7 minutersperiod i hästpolomatcher). Och det finns ett flertal företag som tillhandahåller klassiska brittiska skor på nätet. Shipton & Heneaghe till exempel. Precis vad jag ville ha.
Så det var med en viss upphetsning jag inväntade mitt paket, men resultatet är väldigt över förväntan. Så här ska skor vara. Riktiga herrkängor. Handsydda utan barnarbete.
Så jävla fina skor...
Och dom klarar ju alla punkterna på min kravlista. Om svaret är ja på en av punkterna köper jag. Om alla punkter är OK så har det funnits på min inköpslista i flera år. Så här ser listan ut:
* har det här plagget burits av brittisk militär?
* är det här plagget av naturmaterial?
* skulle Suggs i Madness ha köpt det här plagget?
* är designen minst 40 år gammal och still going strong?

Så jag må vara konservativ. Men jag är snygg. Och det finns ingen som helst anledning att leta efter herrmodetips på manolo.se, Babylon by bike täcker även in det området. Nu vet ni det.


(Edit: en annan bra referens är ju alltid Michael Caine.. Om du kan tänka dig Michael Caine i dom skor du vill ha är dom godkända, se "Get Carter" om du är tveksam)

Numera med växlar!

Klicka på bilderna så ser du bättre!
Så där. Skogscykeln har fått växlar igen. Det är den femte ombyggnaden av drivpaketet på den här ramen. XC, SS med spännare, XC, SS med magic gear och nu då femväxlat. Jag bad Phil om ett par nya hjul och en gaffelservice på samma gång. Styret var gammalt och slitet, så det byttes ut mot ett 685mm EA50 för en spottstyver.
Jag har inte hunnit prova cykeln i skogen ännu, men den känns mycket trevlig att cykla på.



32/32,24,21,18,och 15. Borde räcka till för det mesta. Funkar både i rotiga branta backar och på vägen till skogen. Sparar knän. Bra kedjelinje, men en styrare sitter där för säkerhets skull. Gammal XTR får sköta paddlandet i sidled.

Skönt med lite hävstång i styret. Ingenting fancy. Gaffeln är från 2004 men den behöver inte bytas än på ett tag, och 105 mm räcker för East Coast-cykling. Bromsarna är fullt tillräckliga dom också, rea på Chainreaction samma sommar. Styrlagret är ett PRO som Oskar satte dit förra sommaren för Happy´s styrlagertest. Yeti Lock-Ons som är urgamla.

Naven är XT Centerlock, samma som på mina andra cyklar. Nu kan jag byta hjul nästan hur jag vill mellan hojarna. Kan bli kul att slänga på 559-hjul på cyklocrossen. UST-fälgar om jag skulle vilja köra slanglöst. Mitt fjärde par hjul från Dr Spoke . Nej förresten, femte. Åttonde om jag räknar in dom cyklar som jag har lånat för att testcykla...

(när jag räknar efter så har jag ägt 11 cyklar sedan 2004 och jag har testat tre stycken lånecyklar under längre perioder. Åtta av dessa har alltså haft hjul byggda av Phil. Tur att jag inte läser tyska tester)

Julklappstips

Ja, ni behöver ju något att skriva upp på önskelistan, eller hur? Gör vänner och familj en tjänst och lämna fram en ordentlig önskelista så får dom lättare att välja vad dom ska stoppa i strumpan eller lägga under granen. Själv hatar jag att stå på Åhléns fyra dagar innan julafton och fundera på vad jag ska köpa eftersom folk har sagt diffusa saker som "nja, jag behöver inget" , "assietter" eller "nån bra bok". Inte heller litar jag på att mina nära och kära klarar av att göra ett bra val om jag inte hjälper dom på traven. Önskelistor är bra. Du kan ju göra familjen ytterligare en tjänst genom att tala om var på nätet dom ska köpa så slipper dom trängas i överfulla varuhus utan kan sitta hemma och dricka årets Beaujolais Noveau vid datorn. Det är i allafall ingen som kommer att ge dig en Magurabroms.
Varsågod, Farbror Maskros listar upp några fina julklappstips som även normala människor fattar.

Först ut på listan är en bok som jag tycker är oumbärlig. The Rider av Tim Krabbé.
Varför? Ja, för det första är det en roman om cykling. Bara det gör den ju värd att läsa.De flesta andra cykelböcker är fakta, reportage, färdbeskrivningar och så vidare. Och den är förbannat bra skriven. Hela boken är skriven på en rytmisk prosa som känns precis som om man själv skulle sitta på sadeln. Det är så här tankarna kan gå i huvudet när man sitter länge i sadeln.
Läs det här till exempel:
"Kilometer 75-78. The fields are a dry yellow and light green. Endless fences lean crookedly across the landscape. To keep something out of the wind? The road is narrow and rolling. Uphill or down, you can’t sort it out, it drives you crazy. We shift, we stand on the pedals when we get too lazy to shift again. The sky up ahead is black. No one is watching us. More than two hours to go...
... Road racing imitates life, the way it would be without the corruptive influence of civilisation. When you see an enemy lying on the ground, what’s your first reaction? To help him to his feet. In road racing, you kick him to death.’
Berättelsen handlar om ett fiktivt lopp, Tour de Mount Aigoual i sydvästra Frankrike och utspelar sig nån gång i mitten på 1970-talet.
Vill man inte köpa den från Amazon går det bra att köpa den från Rapha


För den som inte har följt Tour de France så länge så uppstår många frågor. Hur känns det i kroppen? Varför tävlar man inte i landslag? Varför är ledartröjan gul och vad betyder begreppet "bergströja"? När började touren? Varför har man hjälpryttare? Hur gör dom när dom pissar? Varför vinner inte den som kommer i mål först, och varför bryr sig ledaren inte om att köra ikapp? Varför är Le Tour större än OS och VM för cyklister? Hur kommer det sig att vissa etappsegrar kan ges bort till en förutbestämd vinnare utan att det ses som fusk? När jag själv började bli intresserad av TdF i slutet av 90-talet så visste jag väldigt lite om hur tävlingar för cykelproffs fungerar, och framför allt så framstod TdF som ett evenemang med sin egen mytologi. Nu vet jag lite mer, men jag hade fått reda på fakta mycket tidigare om jag hade läst de här böckerna. Så varsågod, några bra boktips om Tour de France och det hårda livet i de professionella cykelteamen.

Paul Howard är en engelsk journalist som inte är specifikt inriktad på att skriva om cykling, men han är cyklingfan på samma sätt som britter kan vara de mest hängivna fotbollsfansen. Med "Riding High, shadowcycling the tour de France" har han skrivit en bok som handlar om en sak som ganska många av oss skulle vilja göra, nämligen följa Le Tour varje dag på cykel. Men i hans fall blir det snarare frågan om att föråka banan för att vara säker på att hinna fram innan vägarna stängs av. Det innebär att han blir tvungen att gå upp mitt i natten och tigga till sig lite hett vatten från hotellreceptionen för att göra te och att de första milen varje dag måste cyklas i mörker med långtradare som enda sällskap på vägarna. Böket med att få tillräckligt med mat och vila, hitta hotell och att lösa logistikproblem är underhållande beskrivet på det återhållsamma brittiska sättet. För oss tifosi så är det både roligt och informativt, framförallt när han beskriver hur ont det gör i kroppen och hur magen knasar till det när han kommit halvvägs.

Le Tour är en tävling som innehåller många mytomspunna ögonblick. Ett av de mest kända är den brittiska cyklisten Tom Simpsons död på Mount Ventoux 1967. I William Fotheringhams bok "Put me back on my bike" får vi följa Tom Simpsons karriär fram till den dag då han utmattad av vätskebrist och droger dog av solsting på en av TdF:s hårdaste etapper. I berättelsen framträder en bild av en sympatisk och utåtriktad idrottsman som kämpade hårt och gjorde vad som krävdes för att vinna, i en värld där amfetamin ännu knappt hade blivit betraktat som doping. Tom Simpson var en del av "the swingin sixties", inte en fuskare.


Doping har en lång historia inom cykelvärlden. Les Woodlands "The crooked path to victory" tar sin början redan på 1800-talet med de första cykeltävlingarna, i en tid då enbart män som inte behövde arbeta för sin försörjning ansågs vara äkta sportsmen och murare eller bonddrängar stängdes ute från tävlandet. Det illustreras tydligt hur fusk och prestationshöjande medel har varit med i sporten ända från början. Många klassiska situationer beskrivs och en hel del bortglömda kullerstenskungar återupplivas. Tyvärr slutar boken lite fegt en bit in på 1990-talet. Jag antar att författaren skulle ha kunnat skriva om flera mer närliggande händelser, men som sportjournalist har Les Woodland ganska många tår som han inte vill trampa på. Men det är spännande läsning hela tiden och nödvändig cykelhistoria.

En annan mörk historia är "Breaking the chain" av Willy Voet, berättelsen om hans tid som soigneur för Festinateamet som tog slut när han åkte fast i tullen för dopingsmuggling . Trots att boken i mycket är ett försvarstal av den anklagade så är den spännande. Bilden av hur dopingen var systematiskt organiserad av tränare och cyklister känns trovärdig, framförallt eftersom flera andra av de inblandade i efterhand har bekräftat att W.V:s berättelse är sann. Boken ger också en förståelse av anledningen till att idrottsmän dopar sig, och om hur drogbruket även har spridit sig till tränare, massörer och mekaniker som även de behöver få i sig piller för att orka med livet på vägen.

En författare som vet hur en underhållande berättelse ska framföras är Graeme Fife, och det märks påtagligt att han är dramatiker till yrket. Hans böcker "Tour de France - the history, the legend, the riders" och "Inside the peloton" är fullproppade med spännande anekdoter. En är om hur Alphonse Steinès rekognoscerade Tourmalet 1906 och pulsade genom snö 12 kilometer ner till Barèges för att kunna skicka ett telegram om att passet var "passande för fordon" och "snöfritt". "Inside the peloton" är skriven med en presentation av olika legendariska cyklister som till exempel Eddy Merkcx, Sean Yates och Raymond Poulidor och olika händelser i deras karriärer i varje kapitel, medan "TdF - the history, the legend, the riders" har en klassisk klättring som utgångspunkt i varje kapitel. Båda böckerna överlappar varann lite, men jag föredrar nog TdF-boken eftersom den innehåller målande beskrivningar om hur Graeme Fife själv cyklar upp för dessa berg.

Ascent-The mountains of the Tour de France av Richard Yates handlar om precis det som beskrivs i undertiteln. Col de Galibier, Mount Ventoux, Alpe d´ Huez och Tourmalet. Alla dom klassiska topparna, vem som kämpade, vem som klappade igenom, när just det berget förekom i TdF första gången... Massor med fina svartvita bilder.


Jag hyser en hatkärlek till Cycling´s Golden Age-Heroes of the postwar era 1946-1967
med text av Owen Mulholland och förord av Eddy Merckx. Det är väldigt bra texter, och bildmaterialet (som kommer från Brett och Shelly Hortons enorma samling) är fantastiskt.
Om du går igång på Hugo Koblets tröja från 1953 års Rom-Napoli-Rom, Gianni Mottas gröna Tour de Romandie tröja från 1966, affischen från Vuelta a Espana 1959 eller Breitlings Giro d´Italiaklocka så är det definitivt en bok för dig. Du har aldrig sett maken till fina saker, och även de dokumentära bilderna är utstående. Men boken bör njutas i små doser, annars blir det lätt för mycket. En normal cyklisthjärna är inte bortskämd med så pass mycket skönhet och kultur. När du ser bilden på den repiga leksaksbilen som är en TdF -kvastbil är det lätt att gå i spinn. Varning alltså. Det kan bli dyrt att läsa den här boken.

Men det är ju inte alltid man vill läsa. En film passar bra också. Bromley Video är ett bra ställe att handla. Den som inte har Jörgen Leths "A sunday in hell" bör genast skriva upp den på julönskelistan. Jag tänker inte ödsla ett enda ord på varför denna film bör finnas i ditt hem. Säg bara att du aldrig mer kommer att bli glad om du inte får den. Ingen kan tillåtas vara ignorant om denna kulturskatt. Och får du inte nog av Eddy Merkcx i den filmen (jag får inte nog) så rekommenderar jag "La Course en Tête" och "The greatest show on earth" som trevligt nog finns på en dubbel-DVD. Helt obetalbara scener från Giro d´Italia 1974.

Men mjuka paket då? Det måste ju finnas några mjuka paket under granen, annars blir det ingen riktig jul..
Visst. Du ska önska dig ett par sockor. Ull så klart. Inget trepack från Dressman, du måste vara koncis i dina önskemål. Ett par Sock Guy är så mysiga så att du kommer att köpa fler par för att använda även när du inte cyklar.

Och skulle det vara så att du har någon person i din närhet med en extremt välutrustad plånbok så tycker jag att du ska önska dig ett par Rapha Grand Tour Gloves
för den fina summan av 116 Euro. Glöm inte att berätta för mig hur dom känns när du fått dom. Skinn från "African Hair Sheep"? Hårfår? Dom är snygga som attan, men för det priset borde dom levereras inslagna i guldpapper
och hålla i fem år.. Om du får ett par vill jag testa.



Och för guds skull, se till att dina tokiga familjemedlemmar som ger dig kalsonger får blicken åt rätt håll!
Tipsa om Howies. Ekologiskt korrekta kläder från ett företag med samvete och stil, och du får kanske ett par kalsingar i Merinoull.
Överhuvudtaget fina och funktionella kläder.
Edit: Eftersom det åtminstone finns en teoretisk chans att någon kvinna skulle läsa detta så vill jag bara påpeka att Howies gör tjejtrosor i Merinoull också. Skriv upp på önskelistan.



Och om du inte får någon att nappa på ovanstående förslag, så är den sista lösningen att rikta uppmärksamheten till Whisky Shop.
Nåt kul ska det väl finnas.

Så där. Bara att skriva ut eller skicka listan vidare.
Själv tänker jag köpa rubbet med julklappar på nätet och bara göra ett symboliskt besök på NK strax innan julafton. Men det är mest för att jag är lite förtjust i baren på herrmodeplanet.

Joooo... jag höll på att glömma: En Cashmirhalsduk är ju aldrig fel. Bra att ha kalla vinterdagar. Hos Savile Rogue får du den i ditt favoritfotbollslags färger.
Här har vi till exempel Glasgow Celtic. Eller Plymouth Argyle. Eller något mer åt hemmaplan.

Ärtrock?

Efter 25 kilometer i snöslask med 16 kg oxbringa på cykeln så har jag kommit fram till att en cykeljacka ska vara dubbelknäppt. Alltså går Filson Mackinaw bort, trots ryggfickorna.
Min alldeles nyinköpta US Navy Peacoat är dock extremt mullig i det Stockholmska för-vintervädret.
Fakta: Ull värmer. Ull ventilerar. Ull står emot väta. Stora knappar är betydligt lättare att hantera än blixtlås. Speciellt med kalla, handskklädda fingrar. Blixtlås och kardborrband är dumma nymodigheter. Väljer man rätt material från början behövs inte sånt tjafs.
(ja, dom var inte helt koko när dom skulle speca kläder som dög att patrullera efter ubåtar på nordatlanten)

Jag funderar på att köpa ytterligare en Peacoat bara för att använda materialet och gå till en skräddare som får sy ryggfickor, ärmficka, höga bröstfickor och en stjärtlapp. Nån form av slejfar på ärmarna kunde vara bra för att dra åt med, eller så förlänger man ärmarna 5 cm och syr dit ett tumhål. Eller kanske muddar på insidan av ärmen? Stor sidoöppnad kartficka på höger bröst? En hållare för diodlyse på ryggen? Chief Petty Officers gradbeteckning på ärmen i reflexmaterial? Om någon har ett förslag så kläm fram med det.

Cykeljacka?

Som dom flesta av er redan vet så tycker jag att merparten av dom cykelkläder som har dykt upp dom senaste 30 åren är tokfel... Nu har jag hittat en jacka som passar någorlunda in på min specifikation. Filson, som sedan hundra år gör jaktkläder har en intressant jacka, Double Macinaw Cruiser. 100% ull, ett antal bra detaljer. Dubbelt tyg över axelpartiet och en skärning som låter regnvatten rinna av. Ryggfickor! Jackan är förmodligen inte perfekt, men hellre det än något " TEX "-material som är kväljande fult och som ändå inte funkar...

Ölkarta

Flandriska turistbyrån är goda människor. Det låg ett tjockt kuvert med logiinfo, turistkartor och en ölkarta på hallgolvet idag. Ölkarta... Det låter vackert, speciellt när man tänker på att det är 20-30 kilometer mellan bryggerierna.

Ronde van Vlaanderen

Jag har funderat på Flandern ganska länge. Först och främst vill jag cykla en vårklassiker, och vartefter jag tog reda på fakta så lockade Flandern mer och mer. Man kan ju börja med Ronde van Vlaanderen-muséet i Oudenaaarde, och några mil öster om Bryssel har Hoegaarden ett bryggerimuseum. Strax utanför Oudenaarde kan man besöka Romanbryggeriet som tillverkar Ename, det finns cykelkartor för Peter van Petegem Classic och Davitamon Classic.
Massor med småhotell som är "vietsvrendlich" (jag tolkar det som cykelvänliga).

Sen så cyklar man RVV och stannar en extra dag och tittar på proffsloppet. Våren kan inte börja bättre. Massvis med kul saker på lagom cykelbart avstånd från varandra. Maten lockar också. Jag går i spinn på hur kul det kan bli.
Läs mer om Flandern här.

Lite senare: Nu är jag anmäld. Fan vad spännande. Den femte april står jag i Ninove och och är nervös av bara helvete.

Är det inte dags att strunta i Vätternrundan?

Som sagt, jag var i Motala för några dagar sedan och då påmindes jag om hur spännande det var att delta i Vätternrundan. Men jag tänker inte göra om det. Det är inte särkilt jobbigt att cykla runt pölen, men VR är för stort. Det är för många deltagare som dessutom cyklar på för många olika nivåer. Det är inte ett dugg bra att blanda folk som för tre månader sen köpte en Crescenthybrid och vinglar fram på vägen med svettoklungor som satsar på sub9 och clowner på en Kronan (vad gör förresten sub9 klungorna på VR? Det är ett motionslopp utan placeringslista för tusan. Den som vill cykla så borde delta i ett helt annat arrangemang).

VR är för stort. Det blir fullbokat för tidigt, så starttiderna måste spridas ut på ett hellöjligt sätt över dygnets timmar. Många oerfarna startar vid helt fel tidpunkt så dom kommer att lida ännu mer eftersom dygnsrytmen blir uppfuckad. Alltför många går omkring och tror att man måste starta i nattmörker för att det ska bli bra (okej, jag inser skönheten i att cykla i gryningen. Det är häftigt. Men jag tror att många VR-cyklister missar att tänka på det vid tillfället).

Eftersom VR för en ganska stor del av cykelsverige är årets höjdpunkt så lägger sig tyvärr ett stort lock över alla andra aktiviteter. Träningen får ett enda fokus, andra arrangemang i juni-juli är bara att glömma och med den korta vår vi har i Sverige så är det helkorkat att årets största händelse inträffar på försommaren... Två månader med torra vägar och sen är säsongen över. Och vi vet ju hur vädret är veckan innan midsommarafton. Instabilt är det bästa ordet.

Så vad ska man göra? Ja, först och främst så ska ju den som är en erfaren cyklist strunta i att överhuvudtaget delta. Det blir ju fullbokat i allafall. Lämna lite plats åt dom som inte har varit med tidigare och som inte har samma ambitionsnivå.
Gör något annat. Var med i Cykelcitys Gran Fondolopp till exempel. Åk till Danmark, Norge eller Tyskland och cykla nåt kul lopp. Marginellt dyrare och klart mera kul än VR. Kör Siljan Runt. Se till att de andra arrangemangen under säsongen får din uppmärksamhet. Ta ditt kompisgäng till någon annan sjö där alla som deltar vet vad det är frågan om och skaffa lite värdiga motståndare. Sub9-klungor på VR är ett fruktansvärt fånigt sätt att skryta med att man är bäst.

Så där. Det var det enkla. Sen kommer fortsättningen, och det är där alla cykelklubbar kommer in. Det behövs helt enkelt några vettiga alternativ till VR. Långa landsvägslopp med tidtagning och placeringslista som är gjorda för svetton. Lopp där den som vill kan köra i en stor klunga, och lopp där kompisgäng kan köra som ett lag. Kanske till och med att några väljer att sätta ihop ett lag med fokus på att köra en ryttare i mål först och dom andra agerar domestiques? Det kunde ju bli hur kul som helst. Dom flesta cyklister skiter i hur dom placerar sig på rankinglistan, men vill gärna ha en bra upplevelse och få lite "braggingrights".

Och framförallt, lägg något kul i september. Det är då sveriges cykelmotionärer har sin formtopp, och det är även den månaden med bäst cykelväder på hela året.
Kom ihåg, "If you build it, they will come".

(slösa inte bort en massa tid med att påpeka för mig att det redan nu finns bra alternativ till VR. Jag vet det. Det är bara frågan om att jättemånga cyklister i Sverige ska sluta upp att anmäla sig till VR och börja vara med på alla dom andra arrangemangen istället).

Sugen på långlopp

Efter en tripp till Medevi Brunn idag så vaknade återigen den gamla lusten att delta i ett långlopp. Jag har åkt den vägen så många gånger på väg till MTB-Vättern och Vätternrundan, och en bit av sträckningen för MTB-Vättern går en bit parallellt med vägen från Borensberg till Motala. Attans vad jag har hatat kullarna längs den vägen.. Det är en sträckning som är förknippad med många bra minnen. Motala är också en stad som trots sin tråkighet rymmer en hel del adrenalin bara på grund av Vätternrundan. Varje gathörn koms ihåg. MTB-Vättern är avsomnat, och jag kommer aldrig mer att cykla VR. Men fan vad kul det var. Jag tror på fullaste allvar att jag måste cykla ett långlopp i sommar. Frågan är bara vad? Det måste vara något spännande.

Ett alternativ är ju naturligtvis att jag struntar i att ha nummerlapp på mig och cyklar genom hela Kolmården, för den skogen ser otroligt spännande ut från bilfönstret. Hur långt kan det vara?

Proppmätt..

Jag väger ungefär 10 kg för mycket. Inte så jävligt med tanke på hur andra människor kan se ut, men med tanke på att jag äter en otroligt liten del "skräpmat" så är det kanske på tok för mycket. Chips, läsk och hamburgare är inte riktigt min grej. Men hela mitt liv är präglat av god och (oftast) riktig mat. Mycket, dessutom. Det blir på det viset när man jobbar med käk. Avsmakningar hala tiden. Dagen inleds med en caffé latte i Illybaren på jobbet, och sen fylls det på. En ny sorts rökt skinka på frukostmackan. Efter lunch en dessert eller chokladtryfflar från en leverantör. En biff ska provstekas. På eftermiddagen besöker jag en charkproducent och får med mig hem ekologisk prinskorv och isterband. Nästa dag ska en Talleggio eller en Parmigiano avsmakas. Ja, ni förstår..

Så här var det idag:
08:00. Caffé Latte. Iväg till restaurangen för att köpa en macka. Nya rökta skinkan på mackan.
0830. Förbereda provlunch för 60 pers. Det blir förrätt med 9-månaders Manchegoost gjord på fårmjölk, 12- månaders Serranoskinka, spansk tortilla och marinerade oliver med oxblodssallad och mangoldskott. Varmrätten ska bli hängmörad Hälsingebiff, tomatsallad med basilika, rödlök, Balsamicovinäger och Jungfruolja, en ny sorts pommes frites och BBQ-Bearnäs. Dessert blir några nya glassorter som SIA-glass introducerar..
09:00. Skinkan och osten till förrätten är uppskuren. Jag friterar några pommes för att kolla hur lång tid dom behöver i fritösen. Testar dom med våran "mediumprisade" majonnäs.
10:00. Tomatsalladen klar. Smakar av, plommontomaterna vi har använt är väldigt goda. Såsen klar. Smakar av.
11:00. Dags att servera lunchen. Alla lyriska över Hälsingeköttet.
12:30. Jag käkar lunch. Nya glassen smakar bra till efterrrätt.
13:00. Snor lite smågodis av en av våra innesäljare som har hämtat på våning tre.
14:00. Hämtar upp fyra sorters olivolja från lagret för avsmakning.
14:30. Springer ihop med en kollega från grönsaksavdelningen som kommer och kånkar på sex sorters torkad frukt. Smakar. Jättegott.
15:00. Skriver några mail. Hittar varuprover på en lufttorkad skinka som någon ställt på mitt bord och stoppar in dom i kylen för senare test.
15:30. Förbereder för visning av månadens varor. Ställer fram olivoljan och skivad baguette för att folk ska kunna doppa och smaka olja mot olja.
16:00. Våra leverantörer anländer för att visa sina varor.
16:30. Avsmakning med innesäljarna. Jag testar alla fyra olivoljorna, prinskorv, fläskfilé, mintchoklad, prästost, kavring, julköttbullar, skogsbärstårta, brie, rosenbröd, gula korinter, torkade aprikoser, struvor, hjortroncider (4,5%) och julcider med smak av mistel(?). En av leverantörerna har med sig Bourbonvaniljstång som jag dock bara luktar på och stoppar i fickan. Jag struntar i Carlsberg och Baileys.
16:50. En dryckesleverantör anländer med en kartong Samuel Adams i famnen. Hon är försenad och jag gör plats åt henne, plockar fram spottkoppar och provglas. Smakar Samuel Adams Boston Lager (helt i onödan, jag vet mycket väl hur den ölen smakar) och Red Stripe(ny för mig. God lager). Provsmakar Samuel Adams två gånger till eftersom det är precis det jag har velat i flera timmar.
17:30. Produktvisningen avslutas. Avplockning. Upptäcker en halvdrucken flaska Champagne.
Överväger att cykla hem med den men inser det omöjliga och nöjer mig med ett glas.
18:15. Städat och diskat. Hemgång.

Okej, det var en extrem dag idag. Men jag arbetar i smakernas rike, så egentligen är det inte så konstigt att jag väger 10 kg för mycket. Egentligen borde jag inte kunna röra mig.
Och för övrigt så skulle jag inte vilja ha det annorlunda. Smaker är en så viktig del av mitt liv så jag har otroligt svårt att föreställa mig hur det skulle vara att jobba med något som inte hade med mat och dryck att göra. Och förresten, det handlar inte bara om smaka på goda saker. Det är ganska ofta tvärtom. Många korvtillverkare skulle fått näringsförbud om jag hade fått bestämma.

Ny hjälm

Så där. Det tog mig bara drygt två år att skaffa ny hjälm. Min gamla Met Stradivarius har varit med sedan 2003 och det har samlats en hel del svett i den trots att jag har bytt ut alla kuddar och vaddering flera gånger. Så varför har jag hållit fast vid en gammal hjälm så länge? Ja, först och främst så har den passat. Sen så var den ganska nätt och lätt och snygg. Jag skulle gärna köpt en ny likadan men dom har bytt modell och tyvärr har designern på Met en lite udda smak när det gäller mönster.
Men till slut så insåg jag att om jag tycker den är äcklig och bara tar på den om jag planerar att bli blöt, lerig och svettig så är den förmodligen mogen för att få stanna permanent på hyllan.
Catlike Kompact fyllde mina utseendekrav (inga bjärta mönster, ingen skärm, inte för många vinklar och vrår som samlar skit, grundfärger, inte för mycket svetto men aaabsolut inte frirajd). Den ska passa när jag cyklar i kavaj också. För om den är äcklig och ful så tar jag inte på mig den när jag pendlar/gör kundbesök/handlar/hälsar på morsan osv.

Så. Nu har jag ingen anledning för att nobba hjälm längre. Och förhoppningsvis så skyddar den bättre om jag skulle behöva kliva av cykeln med huvudet före, för fem års svettningar kan aldrig vara bra för frigolit.

(första intrycket är att Catlikehjälmen passar väldigt bra, och justeringssystemet är snarlikt det jag vant mig med från Met. Och som sagt, den är mattsvart och väger lika mycket som min gamla hjälm. Det känns skönt att byta.)

Ingen lera för mig

Medan vännerna gjorde årets höstepic i Roslagsleran satt jag inomhus och cyklade. Jag är inte särskilt förtjust i att träna på gym, men om jag någonsin ska komma i form så räcker det inte med att jag slöcyklar runt i skogen eller på mysiga landsortsvägar.
Problemet jag har är att konditionen måste öka, jag behöver bättre syreupptagningsförmåga och då är det bara högintensiv konditionsträning som gäller.
Inomhuscykling alltså. Men jag har ingen som helst lust att sitta i en trång källarlokal. Forsgrenska badet på Medborgarplatsen har varit en favorit hos mig sen jag var liten. På balkongen kan man sitta och trampa och lyssna på plask och barnskratt från bassängen. Stort, ljust luftigt och klordoftande.
Visst, jag har tidigare ondgjort mig över gym. Men jag ser det som rehab. Ibland måste man käka medicin även om den smakar fan. Att träna på Medis är som att få medicin med hallonsmak. Dessutom kan man avluta med en simtur och Oliver Twist ligger bara 250 meter bort om man skulle bli törstig.

Skovård pt 2

För så där sex veckor sedan så beklagade jag bristen på anständiga cykelskor. Flera bra förslag dök upp, men frågan har åter aktualiserats och nya fakta har inkommit. Läs vad hedersmannen Niklas har att säga. Detta är vettig konsumentupplysning och på tok för viktigt för att hamna i bakvattnet bland gamla blogginlägg:

Niklas:
-Var i Berlin i helgen och besökte ett antal av stadens bättre cykelställen. På Radkunst finns Marresi "Eroica" i flera modeller. slät sula, mtb/spd och Look. Fantastiskt välgjorda och det enda som hindrade mig från ett direktköp var att jag inte kunde bestämma mig för om ja vill ha en slät sula för retrohojen eller om man skall satsa på mtb/spd för ett större användningsområde. Butiksägaren gick omkring i sina "Eroica" med slät sula som "vardagssko", med besök hos skomakaren då och då för att lägga på nya slitskikt. Mtb/spd och Look-varianten hade snygga ventilationshål den andra var helt slät. Storleken är för min del (41) samma som på Specialized och en storlek mindre än Sidi. Dock smal i modellen så har man en bred fot bör man kanske prova innan köp.
/Niklas

Jag tackar! Ett höstbesök i Berlin känns just nu väldigt angeläget.

L´Eroica

Dom flesta av er känner ju till L´Eroica, grusvägsloppet i Toscana där mustaschgubbar i secondhand-ull rejsar runt på antikhojar och pimplar Chianti. Ett slags fullvuxet Tour de Retard.
Trots att lajvande aldrig har känts särskilt attraktivt för mig ( jag skulle bara börja fnittra om jag var på medeltidsveckan i Visby och kallade mig för Riddar Benkt av Oxhufvud eller om jag skulle knata omkring i en skog och uppföra mig som en Orch som ska kidnappa en alvprinsessa) så har jag varit sugen på L´Eroica ett bra tag. Vem vill inte tillbringa några höstdagar på Toscanas landsbygd i sällskap med ett gäng törstiga cykelnördar?

Och i år har L´Eroica gått ett steg längre. 2000 cykelfånar i dammet fick någon att tänka till:

"Cycling needed something new and the riders need a motivation," explained Angelo Zomegnan, events director of RCS Sport, to La Gazzetta dello Sport during the presentation. "This race is unique, and is special."

There will be an expected 2000 cycling enthusiasts to take part in the eleventh edition of the amateur event two days prior to the professional race. "In the amateur event there exists a spirit, a brotherhood, that modern cycling is losing. The Monte Paschi Eroica [pro race] will be a way to refind the rays of the past...
(läs rubbet här)

Dom lade alltså till ett proffslopp också. Och det är här jag tycker att dom gjorde så otroligt rätt. Dom utgick från något som redan var etablerat som en gräsrotsföreteelse och såg att det kunde bli ett spännande och intressant proffslopp av det. Allt är rätt. Det ligger vid en tidpunkt då cykelsäsongen är ganska död, det ligger på en plats där det inte finns något stort lopp, formatet med 70% grusväg gör det annorlunda tekniskt för deltagarna och spektakulärt att beskåda och dessutom har man redan en hop glada cykelfans på plats för att bli publik.

Det blev en vårklassiker på hösten. Genialiskt. Dessutom är det målgång i Siena, staden där huliganismen föddes.

Hur det gick? Jag tror att Ljungquist var nöjd med sin andraplats. Läs mer här.

Och bara för att överpedagogiskt demonstrera varför jag är så entusiastisk över det här loppet när jag bara för några dagar sedan rackade ner på det mest ambitiösa proffsloppet någonsin så kommer här några bilder. Ni får själva lista ut vilken pizza som föreställer vilket lopp.






Alla rätta svar kommer att belönas med en stor portion Prosciutto crudo eller Jamon Serrano. Priset avhämtas hemma hos mig i Årsta. Ta med en flaska Chianti.

Det var väl ganska uppenbart att det var på gång...

Nu är det offentligt: Tour of America sätter igång i september nästa år ( sorry, jag vet att det är mer än två veckor sedan det meddelades, men jag har inte hunnit kommentera). Det var ju bara en tidsfråga innan TV-bolagen skulle begära ett arrangemang som bättre funkade med amerikanska TV-tider. Inte fan kan dom mest dramatiska spurterna eller bergsduellerna inträffa när man antingen har förmiddag i New York eller sitter i bilkö i Los Angeles på väg till jobbet. Det blir längre än TdF och prissumman blir enorm. (just att det är så långt kan ju stöta på patrull med UCI, men det löser sig nog)

Själva formatet är ju episkt så det förslår. Start i New York och målgång i Kalifornien.
Världens största cykeltävling, men det kittlar tyvärr inte. TdF, Girot och Vueltan är gripbara för mig. Jag kan utan större problem ta mig dit och stå vid vägkanten och målgången inträffar nar jag kommer hem från jobbet, inte när USA´s network har prime Time. Jag känner helt enkelt en annan samhörighet med franska småbyar än majsfälten i den amerikanska mellanvästern.

Det som har gjort TdF, la Vuelta och Girot till så starka är att dom är så hårt knutna till det arrangerande landets kultur och de människor som befolkar landet. Det här blir stort. Tour of America blir världen största idrottsarrangemang, världens största show i världens rikaste land.
Men har det själ? Kan cykelsporten bli något annat än underhållning i ett land där cyklister prejas av vägen, får ölburkar kastade i huvudet eller där folk kan skjuta med hagelbössa på den som cyklar på ens mark(1) ? Kan världens största cykeltävling bli något att ha när inte en tyst överenskommelse bland de tävlande säger att den lokala stjärnan ska få tillfälle att lysa när etappen går genom hembyn? Cykeltävlingar kräver kultur. Lokal kultur. Och jag är övertygad om att det aldrig går att införa sånt uppifrån. TdF må vara en spektakulär karavan men arrangemanget har byggts upp under mer än hundra år. Det lokala stödet är grunden för att TdF är världens största och bästa idrottshändelse. TdF är älskat för att det i mångt och mycket har en gemensam kulturell identitet med publiken.

ToA är show, och det kommer att bli världens största show för att någon vill det.
"Let´s do it like in France, only bigger and longer and with bigger cashpurses. And on primetime-TV, not awful eurohours. And if we keep it in the states we can count on USACycling to hush-hush all the dopingtests(2)"

Ni vet hur jag är. Stockholmare, svensk, europé. Hellre Choucrôute än Panpizza, och jag föredrar Chablis framför Californian Chardonnay. Och jag är sur och grinig, och det är den här bloggens uppgift att vara tvär. Dane, som har ett annat perspektiv, kan mycket väl ha en motsatt åsikt.


1. Ja, jag har läst på tok för många berättelser av amerikanska cyklister om hur det är att cykla i USA.
2. Om jag ska döma efter hur NBA ,NHL, AFL och Baseballförbundet i USA hanterar dopingfrågan så kommer ToA att bli ett "Free for all" vad gäller doping. Jag ser inget skäl till att USACycling skulle agera annorlunda när det blir så pass mycket pengar inblandade.

Måste skaffa växlar

Traktormakt, Ulvsjöslingan och Blåa till Saltis kändes fint idag. Jag tog en lång lunchpaus i den inte alls tysta skogen (jävla liv på fåglarna faktiskt) och mumsade på en macka med Serranoskinka. Däremot kroknade jag som vanligt på hemvägen från Erstavik, på något sätt är det mer knäckande med dom spikraka grusvägarna än att cykla på stig. Jag måste skaffa växlar så att transportsträckorna blir uthärdliga. Toppendag på det hela. Dessutom stötte jag på några goda vänner nere vid Sickla på hemvägen.
Är det någon som har ett tips på en fultysk komponentgrupp kan ni väl meddela mig. Inga bromsar dock, mina Magura duger utmärkt.

Vad fan är hög standard?

Insikten att vi priviligierade människor i västvärlden måste ändra vårt sätt att leva för att överhuvudtaget kunna säkra överlevnaden för kommande generationer börjar så sakta slå rot hos folk.
Men den insikten åtföljs ganska ofta av panik, för det finns många som är så fantasilösa att dom blandar ihop en livsstil som bygger på förslösande av naturresurser, andra länders fattigdom och tillgång till extremt billig energi med verklig livskvalitet. Så är naturligvis inte alls fallet. En fruktansvärd mängd av dom saker vi tar för givet är bara ren skit. Vi behöver inte ha det så.
Eftersom den här bloggens fokus är cykling, så ska jag i dom här exemplen som följer försöka ge en uppfattning om hur det kan bli när vi har lagt konsumismen bakom oss . Vi förutsätter alltså att vi om några år lever i en värld där:

-det inte finns billiga transporter som baseras på förbrukande av ändliga naturresurser
-petroleum bara används där det är befogat
-energi är dyrt
-u-länder använder sina resurser till att producera för egen marknad istället för att tillgodose västvärldens lyxkonsumtion
-lokal produktion och näringsverksamhet återigen är lönsam efter mer än femtio års utlokalisering till låginkomstländer eller jätteindustrier

Här kommer några exempel på hur det kan bli om vi bestämmer oss för att göra något bra istället för att sörja över att en kort period av överkonsumtion går mot sitt slut:

Någon kan ju grina över att charterresan till Thailand inte längre blir möjlig... Nej, det är sant.
Men du och dina ungar cyklar till Jylland och tältar 14 dagar på sommaren. Eller så tar ni båten från Nynäshamn och tillbringar en vecka på pensionat på polska östersjökusten.

Du slipper ta bilen till kundbesök. Du tar tåget. Eller så cyklar du. Ingen kan gråta över det.
Du slipper för övrigt ta bilen till köpcentrat utanför stan, eftersom det inte längre existerar. Butikerna ligger på samma gata som du bor på.

Du kan inte längre köpa billig thailändsk skräpkyckling, broccoli från Guatemala eller dansk fläskfilé i köpcentrat som inte längre finns. Däremot har du och dina grannar ett eget hönshus där du kan hämta nyvärpta frukostägg och slaktaren på din gata erbjuder färsk nygjord Bratwurst.

Vi som cyklar i Nackareservatet får lära oss att stänga kreatursgrindarna ordentligt efter oss. Skogen erbjuder massvis med bete åt korna och fåren som tillhör Nacka Gård. Och när vi cyklar nerför backen mot Sickla får vi se upp för grisarna som mumsar ekollon.

Brooklyn Lager och Samuel Adams går inte längre att få tag på. Däremot så har Münchenbryggeriet på Södermalm börjat brygga igen och erbjuder Söder Strongbeer. Och för den som gör längre turer på söndagarna så har Sigtuna Stadsbryggeri och Strängnäs Stout intressanta produkter att provsmaka.

Du behöver inte längre skjutsa dina barn flera mil till hockyträning. Det är för dyrt att driva ishall, så dina ungar tränar fotboll året om på grusplanen som ligger där du bor. Och när dom växer ur sina fotbollsdojor (tillverkade i Örebro) går dom i arv till en annan unge för dom är gjorda i läder som går att reparera, sula om och underhålla. Fabriken i Kina som tidigare gjorde skräpdojor till dina barn gör något helt annat numera. Skomakaren på din gata får verkligen visa vad han går för. Och dina ungar får skynda sig hem från fotbollen för dom ska hinna med att rensa kolonilotten!
På lördagen cyklar din 12-åriga dotter ut med leveranser från specerihandlaren. Pengarna hon tjänar sparar hon till en ny cykel.

Du slipper hålla reda på en snygg trädgård. Du odlar morötter istället, och gräsmattan har du lånat ut till en bekants får. Räkna med en god fårost och en lammstek till hösten.

Det blir inget slötittande på TV. Du har inte tid. Du stoppar strumpor, kokar sylt eller river vitkål till din egen surkål. Eller så stickar du en ulltröja.

Du cyklar till jobbet, vilket inte är något problem eftersom alla arbetsplatser ligger inom lagom avstånd till bostadsområden.

Det svenska öppna landskapet är inte längre bara skitsnack från Scan och Arla eftersom det blir ekonomiskt lönsamt att utnyttja kreatursbete även på små arealer. Alla små stigar i skogarna kommer att bli upptrampade igen. Det finns inga golfbanor eftersom ingen markägare är villig att släppa ifrån sig bra ängar.

Gore-Tex finns inte. Men det finns jättefina ulljackor från Bergslagen och cykelskor i Åländskt vattentätt sälskinn.

Det finns inget lösgodis. Visserligen så producerar dom skånska och gotländska sockerbetsfälten bra med socker, men det är dyrt. Så pass dyrt att du bara har råd med socker till din egen hallonsylt och rabarbersaft (och till dina hemgjorda powerbars på torkade äpplen och sviskon).
Dina barn får fem karameller och en lakritsrem på lördagen.

Din cykelsadel kommer att vara tillverkad av läder som sakta kommer att forma sig efter din kroppsform. Din cykel kommer att vara svetsad och lödd i Sverige efter dom bästa metallurgiska kunskaperna om hur man manipulerar svenskt stål. Troligtvis väljer du att få din cykel byggd av en av dom bästa rambyggarna eftersom du inte känner dig nöjd med det standardsortiment som erbjuds av dom andra inhemska tillverkarna. När du knäcker din bakväxel byter du inte ut den mot en ny, utan du lämnar den till en person kan reparera den åt dig. Din lokala cykelbutik alltid välförsedd med reservdelar eftersom dom håller lager numera.

Det är inte så varmt hemma i din bostad. +18° oftast. Men det kan bli 15-16° när det är kallt ute.
Det gör inte så mycket efterom du sätter på dig en extratröja, och förresten så kan du äta upp det feta på fläskkotletten eller ta lite riktigt smör på smörgåsen eftersom du har en högre energikonsumtion när du inte vistas i en inomhustemperatur på +22° hela tiden.
Du slipper käka Becel och Lätta.

Du slipper gå på gym. Dina barn slipper McDonalds, för det finns ingen billig köttfärs som är framställd under subhygieniska förhållanden på köttet från misshandlade kor och ingen industripotatis och ingen billig palmolja och transfetter. Det finns inga plastleksaker till Happy meal. Du och ungarna käkar matsäck istället: Limpmackor med stekt ägg.
Coca-Cola finns däremot kvar. Men den säljs i 25cl-flaskor istället för enorma papphinkar och den kostar lika mycket som öl.

Känns det som om det ovannämnda skulle vara negativt? Jag tror inte det. Det här scenariot var ju vardag för femtio år sedan. Din farmor skulle känt sig hemtam. Inte fan var det dåligt på den tiden. Och det var ju absolut ingen katastrof. Vi har överkonsumerat för att få saker som Happy Meal, och det är definitivt ingenting jag kommer att sakna.

Mässa

Attans. Det är mässa på Münchenbryggeriet. Högst 10 % av kunderna är intresserade av det jag har ett erbjuda. Men några saker är positiva.
1. En av utställarna säger till mig: Var det inte dig jag köpte en Kona Jake av för två år sedan?
2. En annan av våra leverantörer (från GBG) säger "de´ ä la gött att du cyklar, de´ skulle jag ha gjort om jag kunnat ta med cykeln".

Aftermäss-öl: Hofbräu Oktoberfestbier på Oliver Twist.

Bögs Gård?

Jag har alltid varit fascinerad av ortnamnet Bögs Gård på Järvafältet. Så eftersom jag lyckades bryta mitt tabu mot att färdas norr om Slussen förra söndagen och jag dessutom hade lite längtan efter grusvägar i Attundaland bestämde jag mig för att cykla på Järvafältet idag. Rehab liksom. Jag cyklar mycket längre om det är en krokig grusväg än om det är spikrak asfalt, så jag lurar mig själv. Dagens facit blir alltså: Lövskog är mulligt. Småvägar längs vattnet är jättetrevligt. Bögs Gård ser ut som alla andra bondgårdar som är kommunala friluftsanläggningar med några Highland Cattle som ser raggiga ut och hästar och skit (jag hade iofs inte väntat mig något annat, men jag hoppas verkligen på utländskt besök nån gång så jag får översätta det till "Faggot Farm"). Och eftersom jag är en sucker för svensk historia i brytningstiden mellan järnålder och medeltid blev jag nöjd med att se några runstenar.
Och jag är fortfarande klen. 63 kilometer var nog för att knäcka mig idag. Jag var pinsamt klen, värre än på många år. Jag måste träna upp mig. Men det var en jätteskön söndag i lövskog, trots att jag hoppade över NICK-spåret på hemvägen.

08..

Jo förresten, när jag ändå svamlar om 08XC så kan jag ju delge er denna underhållande anekdot. Vi håller på och inför IP-telefoni på jobbet och först ut var vårt Göteborgskontor. Allt funkade bra, men dom hade en invändning: Eftersom deras telefonsamtal kopplades över växeln i Stockholm, så såg det ut som om dom ringde från 08-nummer när den dom sökte hade nummerpresentation...

På spaning efter det långlopp som flytt

På sista tiden har jag åkt lite bil runt om i Mälardalen, och när man sitter på passagerarplatsen har man ju gott om tid till att observera alla trevliga småvägar och avstickare som syns från asfalten. Hela landet är fullt av dom. Vanliga gamla grusvägar, skogsarbetsvägar, traktorstigar, alla möjliga småvägar som fortfarande finns trots asfaltens effektiva avgränsning. Ofta kan dom löpa parallellt med riksvägen i flera kilometer för att sen vika av beroende på topografi, underlag och hänsyn till skog och jordbruksmark som inga moderna vägbyggare behöver ta hänsyn till. Den gamla vägen följer landskapet och dess brukares krav. Och jag blir lika nyfiken på varje småväg jag ser. Jag vill in och cykla på dom hela tiden.
Och då tänker jag på när jag cyklade långlopp, och på det långlopp som jag tycker var Sveriges bästa. Loppet ifråga var 08XC. Det var ett episkt långlopp.120 kilometer från Arlanda till Stockholms stadion, genom hjärtat av Attundaland på till stor del urgamla grusvägar och stigar. Visst, det var köer i skogen. Visst, det var grusvägsrejs. Det hör till att det är så på långlopp. Men det var skithäftigt att ta pendeln till Märsta tidigt på morgonen och cykla ut till Arlanda, och det var lika häftigt att totalt slutkörd ta en bulle i depån i Täby på eftermiddagen och när kvällen nalkades närma sig Stockholm genom klassiska Bellmantrakter som Ulriksdal och Stora Skuggan för att avsluta med att sakta rulla hemåt genom skymningen med ben som basebollträn.
Att 08XC försvann gjorde cykelsverige mindre. Vi som inte bryr oss om placeringar kunde ju ha kunnat köra på SS-hojar och haft med oss några pilsner i ryggsäcken och samlats på en bar efteråt. Och jag kan väl erkänna att jag var en av dom som svek. Jag körde 2001, 2002 och 2003, men sen var jag inte längre intresserad av långlopp. Tävlandet kändes ointressant. Jag ville stigcykla. Långlopp var likställt med grusvägsrejs. Och till stor del är det ju det. Men långlopp är ju så mycket annat också. Det finns ju inget som säger att man måste tävla. En grusväg är lika njutfull som en stig bara man tar till sig den på rätt sätt. Och ska man cykla 120 kilometer så är det nödvändigt med några asfaltsträckor. När stigen sen dyker upp är den väldigt välkommen som motvikt till det platta. Och framförallt, det är långt! 08XC tog en hel dag och avslutades i Huvudstaden. Jag tror att tiden är mogen för att återinföra 08XC igen. Det behöver inte vara exakt samma sträcka. Det kan till och med ligga i södra Stockholm (målgång på Söderstadion kanske?) men idén är för bra för att släppas. Och jag tror inte att det behöver vara en tävling. Kör det som ett motionslopp som Vätternrundan, alla som bryr sig har tillräckligt bra utrusting för att kunna hålla reda på tiderna i allafall. Inofficiella resultatslistor dyker nog upp på några timmar...
Ett långlopp behövs i Stockholm, Ingen rundbana som Lida Loop, utan ett rejält långlopp från plats A till plats B. Ett lopp som säger" jepp, nu har jag cyklat jävligt långt" på ett sätt som alla förstår. Är vägen för snäll så är det bara att göra loppet längre så att det blir mera slit.

Nordväst

Jag blev utlockad i Lövstaskogarna idag. Patrik och Dane ville ha med mig på en tur i Nordväst. Helmulligt, trots att jag lyckades köra fel och hamna i Spånga istället för Hässelby på ditvägen. Patrik hade en jävla kraft i benen och Dane hade en bisarr Slingshot med stel titangaffel och tre växlar (22-32-44).



Det är ganska långt från Årsta till Lövsta... och ännu längre blir det naturligtvis om man kör fel. Så jag var lite orolig på hemvägen, närmare två mil med singlespeed.
( jag tror i allafall att det är så långt. Någon som orkar kan ju ta reda på sträckan, med Essingeleden från Alvik till Gröndal). Tip-Top även om benen var ganska stumma när jag kom hem.
Dagens öl blev en Erdinger Oktober Weissbier som grannen bjöd på. Första gången jag har gillat en Weissbier, så något är helt klart fel.

Raymond Poulidor

Mod Sundayserien är avslutad. Ämnet är inte uttömt, men jag hittar inte mer bra material. Nu får cykling bli ämnet för den här bloggen. Det finns en hel del cykelrelaterat på You Tube. Som den här till exempel.

En film från 1962. Raymond Poulidor, den eviga tvåan, gör en attack i sitt första TdF. Jaques Anquetil ser sur ut. Poulidor hade otur, i början av sin karriär hade han Anquetil att slåss mot, och sen kom Eddie Merckx. Ändå är hans popularitet hos dom franska cykelfansen fortfarande enorm.

Wagyubeef

Nån som vill vara med och dela? Företaget jag jobbar på strävar efter att vara den bästa restauranggrossisten i Sverige, och när en känd Stockholmkrog skulle ha ett gästspel importerade vi ett parti Wagyukött från Chile. Inte hört talas om Wagyu? Nä, dom flesta säger Kobebiff och tänker på Japanska kor som är genetiskt disponerade att få enorma mängder intramuskulärt fett och som föds upp med öl och masseras. Men det får bara kallas Kobe om det verkligen kommer från Kobe i Japan. Och i Japan är det trångt. Flera uppfödare över hela världen föder upp japanska kor och exporterar köttet till Japan efter slakt. Så vi beställde en laddning från Chile. Den enda haken var att för att producenten överhuvudtaget skulle bry sig om att skicka sakerna hade dom en minimikvantitet som måste uppfyllas. Vi behövde ju bara så mycket som skulle räcka för några dagars gästspel. Så nu står jag med Sveriges dyraste nötkött på lagret. Inte så vansinnigt lättsålt, med tanke på att en portion kostar cirka 200:- enbart i råvarukostnad för den restaurang som vill köpa. Knappast något som kommer att dyka upp som kvällens tips på kvarterskrogen... Så om någon vill vara med på ett köp så delar vi. En entrecôte väger bara sju kilo och det blir personalpris om jag köper: 1156 kronor kilot. Som hittat efter en kall höstcykling, eller vad säger ni? Det är billigare än en SRAM XO bakväxel.

Landis case: Worst possible ruling

Cycling needs somebody to trust. Somebody who stands for truth, justice and fair play. Somebody who stands above the petty, commercial interests that fight to increase their share of the economic pie rather than working in a reliable manner to increase the size of the pie itself.

What we have instead is Dick Pound, a man who has built his organization (WADA) in his own image. A loose cannon, deemed unfit by the IOC to replace Samaranch as chairman, but thrown the bone of forming a new World Anti-Doping Association, which was supposed to streamline and simplify the complicated morass of national Anti-Drug Associations and ruling bodies. One might rightly question the wisdom of appointing Ben Johnson's lawyer to head up such an august body, and one might further question the wisdom of leaving him in place despite his history of shooting off his mouth first and never asking appropriate questions later.

If you ask him, Dick always knows best. He never backs down, no matter how large the mountain of evidence. He has no need for evidence, for his is the only truth necessary. Why even bother to have labs when Dick knows everything that needs to be known about an athlete's guilt? (I was going to write: "...or lack thereof", but there is never any lack of guilt. All athletes who have been formally accused have been found to be guilty.)

I find it hard to believe that any scientist who takes pride in the precision and correctness of their methods and the veracity of their findings can be anything other than dismayed by the results of the Landis case. In essence, the ruling shows that any doping lab can be so sloppy as to completely mess up the findings of the initial screening, but the athlete will be found guilty anyway.

It also doesn't matter if the person who designed the secondary screening machine and the usage manual states in court that it is his opinion that you don't know how to use it and that he has no idea what you found in the testing. Dick said that you are guilty, so you are.

WADA always had the right to control 2 of the 3 members on the panel, as well as the vast majority of accredited experts who can be called to testify in any case, so it does not matter how strong your evidence is or how eloquently you present it. You can't win, so you shouldn't even try.

Do not accuse me of being on Floyd's side because I really don't know whether he took testosterone or not. What I am certain of is that LNDD and WADA and USADA did not come close to proving it, but despite that fact they won anyway.

Lady Justice has one more reason to be crying today.

Mod sunday pt 7

Ännu en gång skriver Babylon By Bike den alternativa rockhistorien. Men i motsats till grabbar med gitarrer så är det jag vill berätta om den här gången ganska dåligt representerat på YouTube, så jag har inte så mycket att visa.

The Toys... Underbar girlgroup. Jag vet inte ett skit om The Toys, förutom att "Lovers concerto" är en fantastisk låt. Ett intro som är snott direkt av från Motown och en sliskig sentimental låt med ett Northernsoul-beat som knockar. Hur bra som helst, och det knäppaste är att jag själv inte ens hade hört den här låten förrän för tre år sedan.



Marvelettes. Ännu underbarare. Stilbildare. Ikoner. Gudinnor.
Beatles hade aldrig kommit någon vart om dom inte hade spelat Marvelettescovers.



Vad ska man säga om girlgroups? Kanske att dom var väldigt viktiga, för första gången fick tonårsflickor artister som dom kunde identifiera sig med. "Too many fish in the sea" är ju en spark i arslet för den som just har blivit dumpad, och den sjungs av tuffa svarta tjejer. Det finns en klar linje från Marvelettes till Grupp 8.
Men som alltid med rock, dom kan sjunga "jag äter hundbajs" bara dom gör det på rätt sätt. Är det rock är det rock. Marvelettes rockar mer än dom flesta.

(jo just det. Angående att äta hundbajs. The Cramps, som är den enda gruppen som skulle kunna skriva en insiktsfull text om ämnet varnade ju för det: "Don´t eat stuff off the sidewalk". )

Innis & Gunn Island Cask

Bisarr bira. Lagrad på whiskyfat och säljs i lyxig pappkartong. Men efter den första chocken av röklukt när flaskan öppnas så är den riktigt bra. Det smakar gott! En fin syra och en tjärig smak som ligger bak i gommen och inte bara luktas. Och att det är ekfat råder det ingen tvekan om. Bourbonvaniljen ligger i mitten på samma sätt som Riojavinerna gjorde förr i tiden innan dom gick över styret på nya ekfat. Syran leder tankarna till äppelmust och det finns en ton av Botrytis. Mitt utlåtande: Den perfekta kombinationen av maltwhisky och öl, vilket jag inte riktigt trodde skulle funka.. Många smaker på en gång, och alla hänger ihop. Det är kul att dricka den här biran. Att den håller 7,2 % gör att man blir ännu gladare, men alkoholen känns inte smakmässigt.

För övrigt, efter en vecka med testande av Oktoberfestbier har jag min favorit. Paulaner.
Det är en av dom godare öl jag nånsin druckit och klart bäst av årets Oktoberöl. När en flaska är tom vill man ha mer. Och mer. Och mer.