torsdag, maj 31, 2007

To ride, shoot straight and speak the truth...


Det dyker upp många nya bloggare nu.. Den senaste är väl Bruse (se länk här till höger). Så det är ganska många som har startat cykelrelaterade bloggar på sistone. Och som nestorn inom svenska cykelbloggar (visst, det finns säkert någon som var före mig. Men jag är mest läst sedan 2004, OK?) så tycker jag att jag har rätt att kommentera.

Först och främst: Att blogga är ingen fluga eller en trend. Det är ett sätt att uttrycka sig på. Att många skriver bloggar är ett friskhetstecken. Jag har velat blogga i hela mitt liv, och det är först nu som tekniken har hunnit ikapp mina behov av att uttrycka mig. Alla kan skriva sin egen tidning numera. Ibland får man läsa kommentaren att "det är bara bloggare som kommenterar andra bloggar". Bra säger jag. Det betyder nämligen att det är många som skriver och läser det som andra skriver. Det är den totala motsatsen mot den passiva tidskriftskonsumtion som det är att läsa Aftonhoran.
Och förresten, några journalister som har bloggat ett tag meddelar att dom lägger ner.
Linda Skugge slutar för att hon får för många elaka kommentarer (if you cant stand the heat stay out of the kitchen) och Fredrik Virtanen slutar blogga för Aftonhoran eftersom han är tjänstledig. Tack, ni behövs inte. Blogformen är inte till för er. Ni har annonsfyllda papperstidningar att hålla er till.
Nej, jag lever hellre i en värld av Bruses funderingar. Bruse får inte betalt för att skriva. Bruse skriver för att han vill, precis som många andra av mina vänner.
Det handlar om att få berätta för världen om vad man tänker. Det är inte lätt.
Först och främst måste man ju ta reda på vad man egentligen tycker, och sen måste man förmedla dom tankarna. Ganska svårt. Fast det blir lättare ju mer man skriver.
Fråga mig. Jag har bloggat sedan 2004 och börjar precis hitta rätt. Snart blir det bra också. Och även om jag har som princip att inte ge goda råd, så är väl mitt tips till er andra att våga vara personliga. Eller för att uttrycka det med ett citat: To ride, shoot straight and speak the truth". Då blir det bra.

tisdag, maj 29, 2007

Kamelrygg?

Klicka på Wilfred Thesigers fina bild!


Min ryggsäck brukar vara ganska proppfull, så det är sällan jag använder Camelbak*. Jag brukar klara mig bra med två vattenflaskor på ramen, och om man behöver spola av en lerig växelförare, skölja ett sår eller helt enkelt fylla på vatten från en bäck eller en källa så är flaskor mycket enklare att hantera. Men för en dryg vecka sedan stoppade jag ner plastsäcken med slangen i ryggan och gav mig ut i skogen. Ryggsäcken blev genast två kilo tyngre och jag kände mig jättelöjlig som sög vatten ur en slang. Det var lite konstigt, eftersom jag köpte min första (en Blackburn Hydrapack) för snart sju år sedan. Det har varit många tillfällen då jag har varit väldigt glad över omedelbart kunna få några livgivande droppar. Faktum är att dom gånger jag har uppskattat vätskeslangen mest har varit vid riktiga svettotillfällen. På långlopp när jag har stressat och inte vågat sträcka mig efter en flaska eftersom jag har cyklat så snabbt jag har kunnat, eller på gruppturer där hela gruppen har hetsat så att man inte vill tappa kontrollen.
(jo då, det behöver inte vara tävling för att folk ska behöva hävda sig. Den genomsnittsliga Happyturen är lika mycket tävling som ett ordinärt långlopp, det är bara det att det inte sägs uttalat. Även om det inte går snabbt så ska det visas vem som är duktigast eller vem som vågar mest. Och jag har hört hur snacket går efteråt om dom som inte håller måttet)
Så, Camelbak är alltså lämpligt för rejs. Jag rejsar inte. Faktum är att jag är så pass oupptagen när jag cyklar att jag utan problem både hinner och orkar sträcka mig ner och ta upp en vattenflaska från ramen. Är terrängen för bökig för att jag ska kunna släppa styret med en hand så kan jag vänta någon halvminut på att dricka. Och det där med att vänta kanske inte är så dumt. Vi som bor i västvärlden verkar ha fått törstfobi. Det är en känsla av "får jag inte vatten omedelbart så kommer jag att uppvisa symptom på allvarlig uttorkning" eller "jag måste bära med mig 30cl kaffemedmjölk". Det kan kännas lite underligt när man är på en söndagstur i en skog som är proppfull med sjöar , och ännu löjligare om man går omkring inne i stan med 250 meter till närmaste 7-11, Coffée by George eller Pressbyrån. Vad hände med att sätta sig ner och ta en fika? Eller för den delen, stanna, dricka en dubbel, ta ett glas vatten och gå vidare?
Jag tror att dom flesta klarar av några minuter utan vatten. Faktum är att dom enda som jag verkligen tror behöver en slang med vatten rakt in i munnen är multi, tri eller endurancesvetton**. Där är det verkligen befogat. Och den som cyklar på en fulldämpad hoj med fulfejshjälm har ju lite bökigt med vattenflaskor, det erkänns. Själv känner jag mig bara löjlig med slang. Jag har sett att SWAT-team och commandosoldater använder vätskeryggor, och det kan jag förstå. Skulle jag själv ha händerna upptagna med en Uzi skulle jag inte vilja slappna av en sekund för att lirka med en flaska, och jag skulle nog vara så stirrig att jag behövde en napp.

Men så viktig är inte min cykling. Och förresten, det är en mycket trevlig känsla att belöna sig med en klunk från flaskan när man väl har segat sig upp för världens vidrigaste backe. Att ryggsäcken blir två kg lättare utan vatten är ju också en bonus.

* jag använder Camelbak som allmän beteckning på vätskesystem i den här texten, på samma vis som Vespa brukar betyda scooter oavsett om det är en Piaggio eller Lambretta.

** men om nu Camelbak är en sån rejspryl, varför använder inte tävlingscyklister det?
Enkelt. Alla tävlingscyklister vill vara som proffsen, och proffsen får langning. Det ökar på känslan av att vara utvald och göra Något Väldigt Viktigt att få flaskor sträckta till sig på tävlingar. Dessutom så behöver idrottsföreningar ha en massa funktionärer som måste motivera sitt berättigande. Utan dryckesslangning så blir det en uppgift mindre för eldsjälarna i klubben. Alla behöver vi någon form av bekräftelse.

torsdag, maj 24, 2007

Ny väska.


Så där ja. En Carradice Nelson-väska dök upp på posten idag. Snart har jag alla möjliga kombinationer av cykelbagage. Och väskan är fin och står i hallen och stinker kromgarvat läder och vaxad bomull, vilket är en väldigt trevlig doftblandning. Men jag är ändå skeptisk. Väskan är skitsnygg, och håller förmodligen i ett halvt sekel. Jag gillar saker som kan åldras med värdighet. Problemet är att jag är ganska övertygad om att jag kommer att åldras snabbare än den här väskan, jag har liksom inte tid att vänta 10-15 år på att den ska sätta sig. Stenhårda läderremmar och metallspännen är stilfullt, men jag kommer förmodligen att hata dom när jag står dyngsur och iskall efter en hagelskur på 2000 möh. Suck. Brittisk kvalitet förvisso. Dom är inga finlirare på moderna tekniska lösningar, men när det gäller saker som har sett likadana ut i ett sekel blir det perfekt.
Jag har ett par skor som nu efter 15 år börjar visa tecken på att bli ingångna och har fått en lagom patinering. Synd att det är om tre veckor jag behöver använda den här väskan.

onsdag, maj 23, 2007

Long shot kick de bucket




Jag är totalt ointresserad av spel och dobbel. Men ikväll har vi firat av en arbetskamrat som går i pension, så hela inköpsavdelningen på jobbet gick på Solvalla. Bord i finmatsalen, gourmetmenu med fem rätter (ja, Kalixlöjrom) och (någorlunda) matchande viner och en fantastisk utsikt över banan. Det är inte det stället jag skulle valt för en romantisk middag, men om man som jag har överdoserat på brittiska gangsterfilmer är det väldigt intressant, och att se hästarna springa bort ens pengar är en möjligtvis skruvad, men ändå bra form av underhållning.

Naturligtvis började jag fundera på vad som skulle hända om man ersatte hästarna med cyklar. Keirinracing, förstås. Svenska folket har blivit spelgalningar och ett ytterligare sätt att torska stålar skulle göra varken till eller ifrån. Bring it on. Ge oss Keirin.

(hur det gick? Jag vill bara citera dom odödliga orden från The Pioneers, "all we money gone a hell". Femtiofem spänn back, det svider. Och angående bilden här ovanför så var jag mycket väl att i Sverige så har man en fånig trailer bakom hästen, men det var en snygg bild och det är huvudsaken).


tisdag, maj 22, 2007



Jag har mailat lite med Herr Libiseller på Gasthof Rose igen. Tyvärr har han stängt i två dagar när jag tänkte komma förbi, men det finns ju en lägenhet i anlutning till hotellet. Så för 29€ per natt får jag bed and breakfast, och Herr Libiseller lovade att fylla kylskåpet med öl, skinka och salami samt att boka bord åt mig på någon trevlig restaurang i grannskapet. Sånt går ju inte att tacka nej till.
Jag tänkte ta några dagsturer, bland annat upp på Grenzkammstrasse
och till andra ställen i Wipptal.
Sen går vägen söderöver mot Meran och Kaltern med en rejäl plundring av vinkällarna inplanerad... Tjohoo!

måndag, maj 21, 2007

En skitbra dag

Klicka på bilden så ser du bättre!

Nästintill total lycka idag. En mycket bra skogscykling på Indianer och Vita följt av Gröna språret till Solsidan och Blåa spåret hem. Efter en hastig hämtkebab på Palmyra och en dusch så vart det titta på gubbfotboll på Västberga IP och öl med gamla kompisar på en anständig pub i Midsommarkransen.. Faktiskt hur kul som helst.

Enda knasprylarna:
-Jag fick babianarsle av att cykla idag. Jag får aldrig babianarsle, och jag hade ett par väl insuttna byxor. Vad fan beror det på? Har jag meckat med sadelinställningen?
-Min gaffel bestämde sig för att låsa sig när jag som värst kämpade med rötter from hell på avslutningen av Gröna spåret. Inte bra, den får gå till Doktorn.
(den som tittar noggrannt ser att gaffeln är låst på bilden här ovanför. Det hände tre gånger utan att jag varit där och fipplat på knappen.)
-Det där med Magic Gear är både bra och dåligt. Nu är kedjan så sliten så den ramlar av ibland. Måste hitta en annan lagom sliten kedja.


* jo förresten. Dagens låt (alltså den jag hörde i skallen när jag cyklade) var "54-46 was my number" med Toots & the Maytals. Kvällens låt (som dom spelade på ölpuben) var nog "Spanish Harlem" med Aretha Franklin.

fredag, maj 18, 2007

44 år, klumpig och blyg



Jag fick kontakt med en gammal vän för en vecka sedan. Min kompis Picko gav sig till känna, och det var ett kärt återseende (kolla in Sånger från nedre bottten, länk till höger).
Och vad som gjorde det hela ännu roligare var väl att både han och jag verkar ha klarat oss ganska väl. Vi lyckades klättra på den smala stigen utan att ramla ner i kriminellträsket eller svenneghettot, utan klev bara ner från berget med en känsla av att vi var ganska nöjda. Vi behöver inte klättra upp på nästa topp heller. Vi stannar nog kvar i dalen och tar hand om våra ungar istället. Barn, Bira, Bajen. Det konstigaste är väl egentligen att jag och Picko aldrig hade Bajen som utgångspunkt för vår vänskap. Var Hammarby så självklart att det aldrig nämndes eller var vi för upptagna med att hitta reggaetolvor och bra röka? Nåja, det finns gott om bekanta man inte bryr sig om. När någon som man verkligen gillar dyker upp efter 15 år så tar man chansen, annars är man en idiot.
Och det fick mig att tänka på en annan gammal kompis, Dilettanten. Dilettanten och jag lärde känna varandra i början på 80-talet och delade allt under några år (allt, inklusive flickvänner). Vi fortsatte att hålla ihop, och när vi började bli gamla och grå satte vi igång att cykelträna. Det var ett sätt för oss att motivera att vara tillsammans, och det var många spännande ögonblick när vi lyckades med att cykla vilse i ösregn på Roslagsleden eller när vi försökte förstå hur man tar sig bort från trafikkarusellen i Arninge. Vi trodde att man måste delta i långlopp för att få cykla, och därför så påstod vi att vi tränade för att få vara med varandra. Dessutom så fick vi ju resa bort för att kunna cykla i dom där motionstävlingarna, så det blev en mysig resa till Linköping, Motala eller Borensberg fylld med spänning några gånger per sommar. Men det tog slut. Dilettanten blev fångad av fotboll och jobb och jag började fricykla och träffade en massa ungdomar som ville cykla med mig.
Vi gled ifrån varandra, men jag saknar min Dilettant. Det är bara Dilettanten och jag som har stått på startlinjen till MTB-Vättern, supernervösa som fan, och hört speakern säga " Vi har många roliga namn på lag här, bl.a Mighty Lion Rockers från Stockholm! Respect!"
Så, Dilettanten, jag vill att du ska veta detta: Jag cyklar aldrig mer ett långlopp på MTB utan dig. Det kan aldrig bli samma sak.
Jag saknar dig. Vi måste återuppliva Mighty Lion Rockers.

Cykelbanor



DN hade en låtsasnyhet i veckan. Det är trafikkontoret i Stockholm som drar slutsatsen att om cykelfälten på de stora gatorna tas bort och cykelstråk ska dras på sidogator så är ett cykelförbud på de större gatorna nödvändigt för att det ska kunna genomföras. Det är helt enkelt Trafikkontorets sätt att tala om att dom har fått ett omöjligt uppdrag. Det är "bugger off" fast finare formulerat.

Cykelfälten i Stockholm fick mycket skit för några år sedan när dom infördes, och den borgerliga majoriteten försöker nu plocka några enkla poäng på att ta bort dom ( Billström försökte också med samma sak för några år sedan, men det glömdes bort. Förmodligen så var det någon person på Trafikkontoret som i all stillhet berättade för Billström hur trafiken egentligen funkar så tjyvnypet mot Stella Fare föll platt).
Det är ju ett enkelt sätt att få lite support från medelålders vita män, för cyklister, det är ju miljömuppar, stenkastare eller kommunalanställda kvinnor. Knappast dom som en ordinär karriärpolitiker identifierar sig med. Och om vi lägger ifrån oss höger-vänsterskalan så är det här riktigt riktigt dålig politik. Det är politik som syftar till att få röster, men inte en politik som lyfter blicken och tar sig en funderare över hur landets huvudstad ska se ut om 20 år. Man har utgått från idéer om trafiklösningar och stadsbyggande som är 40 år gamla, idéer som speglar en annan tid och helt andra sätt att se på en storstad.
Det är bara en flummig tankegång som verkar gå ut på "Öhh, det är trafikproblem i Stockholm och vi kommer inte fram med bilarna. Våra väljare kör bil. Vad ska vi göra? Joo, om vi får cyklarna att färdas på bakgatorna så blir det inte lika trångt!"

Det är faktiskt så stenkorkat att det blir löjligt, och Trafikkontorets svar är den enda vettiga responsen.
Och om vi bortser från att det är en riktigt dålig idé att ge bilarna ökat utrymme så går det faktiskt att tolka in en feg och rädd politik i det hela. En politik som bara syftar till att behålla sina väljare, inte att skaffa fler. En politik som syftar till att behålla makt, inte till att göra något vettigt av vår huvudstad. Kan vi få någon politiker som vågar ställa sig upp och göra något som är lite obekvämt? Helt plötsligt så växer min respekt för Stella Fare något enormt.
Jag var inte överens med henne, men hon hade åtminstone guts och vågade stå emot lite luftvärnseld. En politiker som vågar vara obekväm, det är sällsynt.


* Visst är det underhållande att titta på kartan ovanför. Tiden det tar att färdas från vissa delar av Stockholm (och några närkommuner) till city är densamma oavsett om man färdas med bil eller cykel. Det enda logiska vore ju i såna fall vara att få fler att cykla så att de som använder bil får mer utrymme eftersom dom uppenbarligen behöver kunna färdas snabbt. Eller så har vi en omröstning. Vi räknar antalet personer per dag som använder Götgatan, och låter alla få bestämma om hur utrymmet ska fördelas. Och då utgår vi från antal användare, inte hur mycket utrymme varje person kräver för att förflytta sig. Det blir garanterat inget nej till biltrafik, eftersom majoriteten av Götgatans användare fortfarande kommer att vara angelägna att laxen till Sushin ska kunna levereras. Men det kanske inte blir ett ja till obegränsad persontransport med bil.

söndag, maj 13, 2007

Roots culture


Nej, det blir ingen text om reggae den här gången. I stället var det jag som ägnaden mig åt lite roots idag, både bokstavligt och bildlikt. Jag ägnade mig åt lite gammal god Hellascykling. För er som inte känner till begreppet "Hellas" så syftar det på ett friluftsområde som ligger kring Hellasgården några kilometer från Södermalm i Stockholm. Jag är möjligen ganska partisk eftersom jag och min familj har en lång relation till området, långt innan det fanns något som kallades MTB, men jag tycker det är världens bästa cykling. Men det är också ett av dom rotigaste områden som finns. Det är nämligen precis här som Stockholms skärgård börjar
(eller slutar) och hela området består alltså av en massa granitöar som det har torkat upp imellan, ett antal sjöar och en rullstensås. I flera av dom högt liggande områdena har vattnet ingen chans att rinna av, så det är blött även under den torraste sommar. Och när berggrunden är täckt med bara ett tunt lager av torv så går trädens rötter väldigt ytligt och sträcker sig långt över stigarna. Så det blev en dag av roots culture. Jag började på Traktormakt, körde halva Ulvsjöslingan, fortsatte Sörmlandsleden till Erstavik och tog gröna milspåret till Hellasgårdens restaurang där jag tog en macka och en öl. Sen blev det Champs Elyseé tills jag vände tillbaks in på Indianer och Vita och åkte till Björkhagen. En mycket trevlig dag. Mitt på Ulvsjöslingan fick jag stanna och justera min sadel, för den knarrade utan like (kanske inte så konstigt, för det är en Brooks med Salsa Shaft-stolpe. Utmärkta produkter båda två, men inte alltid så tysta). Så jag satte mig ner på vid sidan av stigen, tog loss sadelstolpen, lossade alla bultar och fettade in, fettade in sadelrälsen, spände upp sadeln och fettade slutligen in stolpen.
Sen vart det tyst och några svetton som var lite för nära hann försvinna så att jag kunde få vara ifred.

Angående illustrationbilden här ovanför. Den har ju naturligtvis inget att göra med den här texten, den är bara fin.
Jag satt och tittade på gamla vykort från Alperna.
och önskade att jag hade fått se dom områdena förr i tiden. Nu är det ju inte direkt så att det har förändrats särskilt mycket där, men i allafall. På bilden ovan ser man Sellajoch haus, alltså värdshuset vid Passo Sella. Den vita gårdsplanen är numera asfalterad och vägen ner till Canazei går utanför.. Fast det är ändå betryggande att tänka att Alperna har varit ett turistområde i 150 år utan att tappa sin egen identitet och kultur. Jag längtar verkligen dit, men det hade varit riktigt spännande att vara där för 50 år sedan. Alla som har läst Jobst Brandt vet vad jag talar om.
Läs här och framförallt det här

(för övrigt, lite reggaefeeling hade dock söndagens cykeltur. Jag hade The Wailers "Duppy Conqueror" i skallen hela tiden.)

söndag, maj 06, 2007

Problem. Och samvetsbetänkligheter.



Jag har fått ett problem. Det består av att jag inte kan motivera för mig själv varför jag ska flyga ner till min sommarcykling. Det är liksom som om det sitter två små figurer på mina axlar. Den ena är röd och har horn och sitter på den vänsta axeln. Han säger "Det är klart att du flyger till München. Det går snabbt och är billigt, du har ju faktiskt inte så mycket tid för dig själv och du är värd det". Den andra har vingar och är klädd i ljusblått och vitt och säger "Det är klart att du ska tåget. Du vet att det är rätt även om det betyder att du får längre restid och det blir mer bök för dig. Dessutom är det bekvämare och du får ut mer av resan trots att den tar längre tid".

Till den röda på vänstersidan säger jag "håll tyst, flygresor dödar världen" men då svarar han "jaja, men du är ju en sån jävla miljömupp annars. Du förtjänar en resa, och du ligger ju redan på plus med tanke på hur du lever. Det är andra som måste ändra sin miljöbelastning, inte du. Ta ett snabbt flyg du. Det är du värd"

Den ljusblå invänder då snabbt "Men borde du inte kunna planera lite bättre? Och menar du på allvar att två dagar av din semester är viktigare än vår miljö? Ta längre semester i såna fall".
Då säger till båda två att jag faktiskt inte har så mycket pengar, och att jag inte fattar varför det ska vara så jävla dyrt att åka tåg när flygresor som borde miljöstraffbeläggas är så billiga att bara en idiot tackar nej. Den röde ler förnöjt och gnuggar händerna och börjar göra vågen men den där ljusblå får något besviket i blicken.
Jag pustar ut och ska precis börja kolla biljettpriser på Easyjet.com när jag känner en tung hand på min högra axel. Det är den blå figuren igen. Fast den här gången är han mycket mycket större och ser dessutom ganska arg ut:
"Du, nu måste vi snacka. Jag är väldigt besviken på dig. Jag har gett dig alla chanser, och du vet mycket väl vad som är rätt och fel. Och bara för att du oftast gör rätt så betyder det inte att du har rätt att göra fel som någon form av belöning. Ett snedsteg i ren dumhet är väl en sak, men lathet och bekvämlighet ursäktar jag inte. Du vet vad som gäller. Ta tåget. Tyvärr, det kan kännas hårt. Men jag tycker att jag har rätt att kräva lite mer av dig".

Då blir jag sur."Men alla andra får ju flyga! Varför ska jag behöva sitta ett och ett halvt dygn på ett tåg när alla andra reser på 10% av tiden?
Den blåe bara tittar uttryckslöst på mig. Sen kommer det: "Därför att du vet att det
är så det ska gå till. Vad andra gör ingår inte i mitt ansvarsområde, men jag kan be mina kollegor att titta på den saken. Dessutom finns det restaurangvagn. Du hinner med ganska många öl på en tågresa genom norra Europa".

Den röde, som har stått i ett hörn och hoppat av förtrytelse en bra stund piggnar till och sätter sig återigen på min axel och börjar skrika "Bira bira bira! Bärs bärs bärs!"
Den blå snubben ler, säger "jaja" och försvinner.

fredag, maj 04, 2007

Inte ett dugg om cykling, faktiskt..




OK, det är lika bra att klargöra det från början. Den här texten har inget som helst samband med det som brukar avhandlas på den här sidan, dvs cykling. Men jag kände faktiskt för att skriva något annorlunda. Nej, låt oss i stället avhandla rockhistorien. Den som ständigt behöver skrivas om, eftersom den musiken som orskade dom största förändringarna sällan är den som syns på hitlistorna. Vi går tillbaka 37 år i tiden...
Till 1970. Hela världen är ockuperad av stadiumrock. 20 minuters gitarrsolon och heroinberoende bortskämda rockstjärnor som snöat in på Tolkien har effektivt förkvävt rockmusiken.. Hela världen? Nej! Två små öar som befolkas av envetna rudeboys vägrar att ge upp. I Jamaica och England har man inte glömt att rock fortfarande handlar om party, sex och dans, så en mängd klassiker skapas under detta år. Ska, rocksteady och det ganska nya begreppet reggae behåller sitt grepp över dansgolven. Och det är också det här året som en helt ny kategori av musiker ska födas. Mina damer och herrar, en stor applåd för U-Roy och Wear you to the ball !
MC´n som företeelse är förmodligen nästan lika gammal som musiken. När dom första mammutskallarna började användas som trummor dröjde det säkert inte länge förrän det fanns någon som ställde sig upp och uppmuntrade dansarna eller som improviserade en berättelse över rytmen. Och på samma sätt så vimlade Jamaica på det sena 1960-talet av discjockeys som hejade på publiken över en populär skiva. Att använda en "version" av skivan där sången mixats ner var standard på soundsystems. Men det som är så speciellt i det här fallet är att det här är den första gången som en MC´s version av en hit blir ytterligare en hit.
The Paragons* låt "Wear you to the ball" hade varit populär förra säsongen, men med U-Roy bakom micken och på vinyl fick låten oanade konsekvenser. För första gången i rockhistorien så behölls originalinspelningen istället för att en cover gjordes och U-Roy´s snack över grundrytmen och melodin fick huvudrollen. Att det var en jättehit på ställen där man ville dansa spelade mindre roll, Mungo Jerry, Jimi Hendrix och Edison Lighthouse låg etta på Englandslistan det här året**. Men var hade musiken befunnit sig utan den här låten? Jamaicas DJ´s och toasters var otroligt viktiga för det som senare skulle bli Hip-Hop, och modern popoulärmusik skulle aldrig låtit som den gör utan en person som improviserar över stulna melodier och rytmer. U-Roy var först. U-Roy skapade en ny uttrycksform med "Wear you to the ball" . Den här låten är lika viktig som "Thats all right now mama", "Please please me" och " Paranoid". Det var inte så många som märkte det just då. Vem bryr sig om vad några rudeboys och skinheads tycker? Men försök att tänka bort dom saker som den här låten införde i modern musik. Det går helt enkelt inte.


*( du har inte hört the Paragons? OK, men du har säkert hört Atomic Kittens eller Blondies covers på "The tide is high"? Lyssna på Paragons!)
**( fast Freda Payne och Smokey Robinson höll ställningarna med Band of gold och Tears of a clown. Soul har sällan varit bättre och båda låtarna hamnade på förstaplatsen på BBC-listan det här året)

tisdag, maj 01, 2007

En dåres försvarstal




Jag har förstått att många tror att jag är prylfanatiker, eller att jag köper cyklar helt vilt efter vad jag känner för. Men det är tvärfel. Jag är tvärtom extremt noggrann med vad jag köper för cyklar, och väljer jättenoga. Ser jag något jag gillar hugger jag gärna även om det innebär att jag måste snåla med andra omkostnader i några månader. Men jag är inte snobbig. Tvärtom, fem år gammal Deoregrupp duger för mig. 20-årig Campagnolo funkar utmärkt. Jag struntar fullständigt i vad det är för prylar på mina cyklar så länge skiten:
1. funkar
2.ser snygg ut
En av dom bästa cyklar jag nånsin haft var utrustad med Shimanos sunkiga Soragrupp, och den lyste trots den yxiga växlingen. Den cykel jag lärde mig cykla i skogen med hade Aceraväxlar och Tektro V-Bromsar. Så jag fortsätter på min inslagna väg. Bra och fungerande prylar, annars hamnar dom inte på min cykel. Faktum är att jag är så pass ointresserad av prylar att jag inte har en aning om ifall jag har åtta eller nio kransar baktill.. jag bryr mig inte.
Ska jag ha XTR på cykeln så kan jag köpa förrförra årets prylar från nån lurad jävel som tror att man måste byta.
Jag struntar faktiskt fullständigt i vilka komponenter det sitter på min cykel så länge det funkar. Jag är immun mot prylhysteri, men däremot är jag väldigt förtjust i cyklar som gör det dom ska.