Sommarcykel

Hopmonterandet av sommarcykeln är en vecka försenat, men den kommer troligtvis att vara körbar till DBP imorgon. Som vanligt gör jag det inte själv, utan vänder mig till experter. Dessutom är det Phil McNaughton som har föreslagit komponenterna, och eftersom det är snudd på museiföremål så tillät han inte mig att göra jobbet. Men bara att hänga nere i verkstaden ger en hel del. Brotscha och gänga verkar inte särskilt svårt, så länge man gör rätt från början så är det bara hårt slit som återstår. Det borde jag klara av nästa gång.



















Dom gamla Tiogadäcken är jättemulliga, men tyvärr så tror jag inte att dom håller. Gummit knastrar betänkligt. Jag har köpt ett par Conti GP 3000 på rea som får bli slitdäck.



















Överhuvudtaget så blir det en väldigt snygg cykel, men inget man tar ut i regnväder, och således fullständigt olämplig för svenskt klimat. Frågan är när den överhuvudtaget ska användas. Det är väl bara att hoppas på en torr sommar.

Spring is here and the time is right for fighting in the streets

Det regnade här i Årsta igår kväll. Jag gick ut på balkongen och lyssnade på ljudet, och upptäckte att jag hade saknat regn, och jag blev tvungen att fundera på när jag överhuvudtaget var med om att det regnade senast. Stockholm har varit snötäckt sedan i december och det är något jag inte har varit med om på många år. Visst har det det funnits vintrar som har varit kallare, och att det blir några snöoväder varje vinter är vi vana vid. Snön brukar komma och gå i den här staden, det börjar i november, smälter, kommer tillbaka kring lucia, smälter, snöchock och kyla vid nyår,smälter, kallt i februari osv. Kontinuerligt snötäcke i fyra månader har inte inträffat sedan jag var barn, om ens då. Så dubbdäcken har få slita i vinter. Och jag har uppskattat den här vintern, inte tal om något annat. Cykeln är för det första ren (nyfallen snö sliter inte alls på samma sätt som vägslask på drivpaketet), och för det andra har det varit ljust. All det vita har reflekterat ljuset på ett både trafiksäkert och humörhöjande sätt. Men tack, nu behöver jag inte mer vinter. Så fort jag går utomhus är det en ständigt sorl av vatten som droppar och rinner, och jag börjar känna mig som jag är i landet Narnia när Vita häxans släde kör fast i tövädret. Aslan är på väg. Nästa tisdag börjar bollen.

På lördag.

Nu är det dags!
På lördag den 1 april 17:00 kommer alltså De Brouwerij Pokaal 2006 att gå av stapeln, och i år kommer arrangemanget att ha undertiteln "Alpe du Sud". Räkna alltså med att det blir dom jävligaste backar vi känner till i Stockholm. Bansträckningen är inte riktigt klar ännu, vi behöver få positivt svar från en ytterligare krog om dom vill ta emot 20 svettiga cyklister på en snabb pilsner. När vi vet det så kommer vi också att spika vad det blir för anmälningsavgift, men räkna med runt 400:-. Vi tar rast ungefär mitt i loppet för en "Schnell-Imbiss" av traditionell Sydtysk typ. Reglerna blir ungefär som förra året. Om du undrar hur du anmäler dig så läs mer här.
Och häng inte upp dig på regler eller att du måste ha en speciell cykel. Regler är väldigt uncool, så om du vill vara med så välkommen. Den enda regeln vi har är väl att om du känner till att DBP finns så har du kvalificerat dig.

Freeroading

Freeroading låter som ett skämt. Första gången jag stötte på ordet var när jag läste om Specialized Tri Cross, och det lät som vilken dum reklamklyscha som helst. Som något Red Bull-jippo.
Men häromdagen dök ordet upp igen då jag pratade med marknadsansvarige på en av Sveriges största detaljister inom cyklar och cykelutrustning, och han kunde inte hitta ett bättre ord för att beskriva den utveckling han ser inom deras försäljning. Kraftiga men ändå moderna och roliga landsvägscyklar vars syfte inte är tävling. Mildare geometri med tåligare hjul och större däck. Hans teori var att när fler och fler MTB-cyklister köper landsvägscyklar så vill dom inte ut på vägarna för att tävla, utan det är mer för att få en upplevelse, och dom är dessutom vana vid att misshandla sitt material mer och kör i alla väder och på alla underlag. Det fanns enligt hans mening en klar jämförelse med hur Freeride förändrade MTB-världen för tio år sedan. I och för sig så har jag själv alltid tänkt i dom banorna, men det känns underligt höra det från en företrädare för cykelbranschen som backar upp sina argument med försäljningssiffror.
(det företag som XX representerar är dock väldigt otypiska efter svenska förhållanden)

Så, freeroad kanske blir ett ord som stannar kvar. Men jag hoppas inte det, det måste finnas något bättre sätt att beskriva det på. Audax och Randonné är ju vedertagna begrepp, men dom känns på tok för konservativa och belastade med protokoll och regler om stämplar och maxhastigheter och klungkaptener. Det är väl bara att konstatera att än en gång så är det Nordamerikanerna som har blåst nytt liv i en gammal europeisk företeelse på samma sätt som har skett med cyklocross. För där cyklocross i Europa utövas av proffsatleter till massornas jubel så är det totalt omvända förhållandet i USA. Där är det massorna som deltar på CX-tävlingarna med noll i publik.

Och även om vi i Europa har en lång tradition av Tifosi som gör regelrätta pilgrimsfärder på klassiska sträckor från vårklassikerna, Girot eller Le Tour (gärna i fullt replicaställ), så känns den här respektlösheten och nytänkandet väldigt amerikanskt. Det är lite "Fuck you, i dont care if Fausto Coppi wore white socks" attityd. Sånt behövs alltid.

Vårklassikerna förresten: När jag hade mitt snack med XX på XX så snackade vi även om sponsring. Enligt hans sätt att resonera så skulle kostnaden för att subventionera en hyrbuss och fylla den med amatörcyklister som fick åka iväg för att cykla kullersten i Flandern en weekend ge mycket bättre marknadsföringsutfall än att sponsra ett antal elitcyklister en hel säsong. Vi kanske får anledning att återkomma i ämnet.

Och Specialized Tri Cross, kan jag meddela, är en mycket trevlig cykel. För dyr för mig, och framgaffeln beskrivs bäst med orden "Ugly is the new black" men har gott om utrymme för vinterns dubbdäck och skärmar. Väldigt genomtänkt, men den skulle behöva något större framklinga för lätta vägar. Jag hade den högt på listan över hojar som skulle kollas på GBG-mässan, och även om jag bara hann prova den 45 minuter så var det en angenäm upplevelse. Jag hoppas bara att klistret från BMX-banan gick bort från däcken. Förlåt Grahns.

Annat: Jag har inte publicerat något på tio dagar, och det känns pinigt. Så mycket nya läsare har tillkommit, men jag har varit fullt upptagen med att läsa böcker, söka jobb, koka Choucrôute Garni och fixa med Happy (ja, inte fixa tekniskt med Happy. sånt begriper jag mig inte på. Men AJ och PJ ska köra Transalp Challenge, jag har intervjuat folk om Nationaldagsspelen, det ska testas styrlager och sportdatorer som ska hämtas osv.)
Jag begriper inte hur jag ska hinna med ett jobb.

Bra detaljer

Jag har alltid gillat detaljer. Små små saker som i slutändan gör mycket för helheten, och som gör hela cyklingen bättre. När det dessutom kombineras med klok företagsamhet blir det dessutom ännu bättre. Ta en titt på dagens bild, som härstammar från Velonews. Den föreställer ett nytt styrlager från FSA som visades på cykelbranschmässan i Taipei för några dagar sedan. Att FSA gör styrlager (och bra sådana) är ingen nyhet. Den stora skillnaden är väl att just på det här styrlagret har FSA integrerat ett wajerstopp med lagertoppen. Lite extra programmering på fräsmaskinen så är det avklarat. Och det mina vänner, det är riktigt riktigt bra. Alla som sprungit runt bland stadens cykelbutiker och letat i skrotlådorna eller köpt från Tyskland och fått en fraktkostnad som överstiger ordervärdet för att hitta en hållare för cantileverbromswajrar vet vad jag snackar om. Dessutom så slipper man att bygga nästan 2mm mer höjd på styrrörret, och det kommer att ge ett väldigt snyggt och rent intryck när styrlagret är monterat. Så ja, jag är spekulant.

Men jag betyder ju inte särskilt mycket för FSA´s försäljning. Den stora kioskvältaren är ju det här styrlagret som OEM-komponent. Cyklar med Cantileverbromsar är ett kraftigt växande segment av marknaden, vare sig dom är avsedda för CX, Touring eller allmän vägcykling. Framförallt är det en CX-boom i USA med racing på amatörnivå som slukar produkter. Det här styrlagret är perfekt för en Product Manager som ska speca säsongens cyklar. Alla cyklar behöver ett styrlager, men om det här monteras så slipper fabriken ett arbetsmoment och wajerhållaren blir en produkt som kan strykas från listan på saker som ska köpas. Sånt uppskattas när det gäller att komma så nära den magiska prisgränsen som möjligt, vare sig det handlar om 999 dollar eller euro.

Och även i den andra änden av skalan har den här produkten en stor potential. Rambyggare och cykelbutiker kan sätta ihop förslag till komponentgrupper och få en bättre totalrabatt ju mer prylar som det står FSA på när cykeln väl är komplett. Och när växlarna och bromsarna kommer blir det ännu större pott för FSA.

Aftermarketsales bör ju bli lysande. Styrlager till CX-cyklar får en hel del stryk, och varför inte köpa nästa med integrerad wajerhållare? Blingfaktorn är inte hög, men skrytfaktorn är desto bättre.

Och bara tanken på att slippa måla om en lilaanodiserad wajerhängare med svart spritpenna nästa gång det blir dags att bygga hoj gör att jag gärna skriver upp mig på väntelistan.

North American Handmade Bicycle Show

Min synnerligen gode vän Martin H tyckte att jag skulle ta en titt på Cyclingnews bilder från Handmade Bicycleshow och skriva något om det. Jag sade genast nej (det är alltid mycket lättare att börja med att säga nej och ändra sig senare än tvärtom) men tog ändå en titt på bilderna. Det mesta är ju väldigt förutsägbart. Snygga muffade stålramar, otroliga lackjobb, överarbetade droputs med byggarens initialer, variationer på mustaschstyren osv osv. Allt jättesnyggt och med en enorm drömfaktor. (det är som att titta på Orange County Choppers, fast utan att någon i familjen Teutul säger fuck och utan äckliga motorer) Custom är ordet. Och eftersom jag inte var där på plats tyckte jag att det inte var något att skriva om på den här bloggen. Men det var faktiskt en sak som verkligen fångade min uppmärksamhet. Se på bilden här ovanför. Det är en bit rostfritt stålrör som är trätt på toppröret på en Vanillacykel. Det är så kreativt och användbart så att jag blir knäsvag, och det visar på att byggaren cyklar en hel del själv och har funderat ut en enkel och bra lösning på ett problem. Nämligen att när man ställer ifrån sig en cykel, så funkar det oftast bäst att luta den med toppröret mot en gatstolpe, stupränna, hörn, staket eller vad som helst som sticker ut. Ofta hamnar låset där också. Och det oundvikliga är att just på det stället kommer lacken att få repor, och till slut bli skavd. Men den här rostfria rörbiten kommer bara att se snygg ut med lite repor. Få material blir så snyggt patinerade. Själv brukar jag skydda just den här biten av ramen med att sätta dit ett klistermärke, och när det börjar bli slitet byter jag bara. Det här är tio gånger finare. Jag går i golvet..
Jag påmindes också om något jag såg som Solitude Cycles hade gjort, nämligen att lägga in en bit rak ståltråd vertikalt längs styrröret för att hindra wajrarna att skava av lacken. Och det är också sånt jag går igång på. Så enkelt, så bra.


Den som köper en Trek Madone efter att ha sett det här har förmodligen hål i huvet.


Annars: Jag höll på att frysa av mig näsan när jag cyklade ikväll. Jag hade varit och simmat, så varenda por i ansiktet var så där mysigt bastuöppen och fuktmättad. Jag var tvungen att cykla sakta men ändå på en tung växel för att hålla värmen. När jag kom hem upptäckte jag att det var -10 på balkongen, så förmodligen var det 12-13 grader under nollan när jag cyklade. Lägg på köldfaktorn så är jag glad att det inte var längre.

Paris-Nice. Äntligen TV.

Äntligen. Idag är det prologen i Paris-Nice, så det är Eurosport som gäller under eftermiddagen. I vissa ögon startade visserligen vårsäsongen förra helgen med Het Volk och Ghent-Vewelgem, men jag är så indoktrinerad av Amaury Sports Organisation så att jag tycker att det är Paris-Nice som är den verkliga starten (ASO är företaget som organiserar TdF, Paris-Nice, Paris-Roubaix och flera andra av dom välkända loppen).

Egentligen hade jag tänkt mig att vara ute och cykla i skogen idag, men jag gick över styret på hårdpackad snö inatt och är lite blåslagen. Så det blir TV. Kul att använda den apparaten, den står mest och tar plats annars. Jag hoppas på CSC överhuvudtaget i år. Det är något speciellt med ett lag där sportdirektören får lika mycket uppmärksamhet som de enskilda atleterna. Bjarne Riis får min röst i nästa danska kungaval.

Annat: Jag har ändrat kommentarsfunktionen på den här siten. Nu måste inte kommentarer godkännas av mig innan dom publiceras, vilket leder till att dom visas snabbare. Kanske leder det till att det blir mer intressant att kommentera mina inlägg? Jag hoppas i allafall på mer gensvar, för besöksstatistiken är uppmuntrande.
Eller så kan man ju göra som Rikard, som skrev en lång replik till mig på sin egen blogg.
Även Kaijan har fått fart. Jag gillar det verkligen och skulle uppskatta om andra cykelbloggare ville höra av sig.

Och till alla som undrar om DBP: Den första April klockan 17:00 går starten utanför Lion Bar, Fridhemsplan, Stockholm. Ytterligare info kommer här, på Happy och fixed.se när vi har bestämt allting. Men Mange Knäskål har filat på en elak bana som framförallt är längre än förra årets, och eftersom det är lördag kan vi börja en timme tidigare. Jag har börjat jaga troféer för pristagarna, och än så länge har jag fått ett löfte från Mr X på Cykelspecialisten om något från skrotlådan. Helt OK. Livet leker.

(något är skumt. Paris-Nice skulle börjat 15:30, men det är bara backhoppning på TV. Jag fattar inget. )

Cykla för att det är kul?

Jag har hört eller läst dom orden jättemånga gånger. Oftast är det någon som vill poängtera att dom inte syftar till bra tävlingsresultat med sin cykling, men själv har jag väldigt sällan kul när jag cyklar. Dom få gånger jag har haft roligt när jag suttit i sadeln är lätträknade. Däremot kan jag ju skriva under på att det många gånger är mer behagligt att cykla än att göra tråkigare saker. Som ren transport är cykling klart trevligare än att åka buss, tunnelbana eller pendeltåg till exempel (och vi ska inte tala om hur trist det är att åka b*l). Men det är alltså cykling i relation till något värre.

Men kul? Nä, det stämmer inte på mig. Cykling är däremot krävande. Kallt, tungt, skitigt, svettigt, blött, smärtande, utvecklande, skrämmande och svårt. Och jag ser ingen anledning till att det skulle vara annorlunda. Visst har jag många saker på mina cyklar som gör själva turen mer uthärdlig. Framdämpare, växlar, sadlar som passar mitt arsle, stänkskärmar, rätt sorts däck osv. Jag är inte intresserad av att gå sönder, men själva glädjen i cyklandet kommer inte av att det är lätt. Eller för den delen, kul. Jag kan nog ärligt säga att jag har hatat nästan alla av dom cykelturer som jag verkligen har varit nöjd med, från långlopp på MTB till långa episka skogsturer i en varm sommarskog till högaltituds landsvägspass till intensiva singletracks.
Det är svårt. Jag är rädd, arg, kall, varm, ansträngd, trött, blåslagen och otroligt koncentrerad hela tiden. Men jag är inte särskilt glad.

Låt mig berätta om den bästa cykelturen jag hade under 2005. Nå, det började ganska lagom, med cirka 30km nerförsbacke i duggregn i norra Italien. Absolut inget att klaga på, och vädret blev bättre efter lunch. Den fina nerförsbacken hade dock erssatts av mera kuperad väg, men totalt sett gick det ändå neråt. Framåt eftermiddagen stannade jag för en mineralvatten och Capuccino innan det blev dags att klättra. 576 höjdmeter på 13 kilometer, och en maxstigning på 16% låg framför mig. Vägen var förbättrad mot förra gången jag cyklade samma sträcka, flera kurvor hade blivit breddade och det hade tillkommit några tunnlar. Vädret blev sämre, och regnet kom tillbaka med rejäl kraft innan jag kommit en tredjedel av min sträcka. Snart öste det ner, och när jag hade passerat det brantaste partiet var åskan ett faktum. Jag var inte speciellt orolig, efterom vägen låg omgiven av branta berg och hög skog så var risken att träffas av blixten minimal, och om jag hade stannat för att söka skydd så hade jag bara blivt nerkyld. Värre var att sikten blev usel, framförallt när regnet övergick till hagel. Dom lysen jag hade räckte garanterat inte till.
Den enda glädje jag hade var att det åtminstone var uppförsbacke så att jag kunde hålla värmen uppe och slapp bry mig om att bromsa. Behöver jag tillägga att det gjorde ont?
När jag till slut kom fram till min destination så var det en stunds förvirring inna jag lyckats lokalisera mitt hotell, och det var dessutom en återstående klättring på 76 höjdmeter inne i själva byn. Vattnet rann om mig när jag klev in på hotellet och letade rätt på innehavaren så att han kunde ge mig ett rum och en öl. Var jag glad? Hade jag haft kul?
Svaret är, (som ni redan har fattat) nej, det var inte en kul cykeltur. Men jag var väldigt nöjd.
Jag är inte ute efter att ha kul.

Kul, det är att sätta sig i soffan med Fawlty Towers-boxen på DVD´n och en godispåse.

Edit: Min gode vän Rikard håller inte riktigt med mig: Roligt