Bob Roll

"Mountain biking should be a Buddhist relationship between you and the
environment you're in, where you're the environment and the environment
is you and, free from conflict, riding becomes a means for personal
expression. -- Bob Roll

Så rätt. Jag gillar Bob Roll, den här bilden från Paris-Roubaix där han dundrar förbi i leran är fantastisk. P-R är av många ansett som det hårdaste loppet bland vårklassikerna, och många cyklister är rädda eftersom vägbeläggningen och väderförhållandena tillsammans brukar garantera många och besvärliga vurpor.
Alla som deltar vet att dom riskerar att spoliera hela försäsongsträningen på på den blöta gatstenen, och om man klarar sig från att falla så är det ändå stor risk att bli sjuk av vädret.

Så vad gör Bob Roll? Jo, när alla andra anstränger sig för att hålla en bra plats mitt på vägen, då kör han vid sidan av. Han vet att det inte är någt problem att cykla genom lera så länge man håller hög fart och inte svänger. Skulle ha dock råka ramla så är han ensam och kan komma upp på cykeln tio gånger snabbare än om han skulle falla inne i klungan.
Alla dom andra cyklisterna kunde ha gjort samma sak, men det var Bob Roll som körde om genom att tänka annorlunda.
Alla intervjuer jag läst och hans referat för TdF är kul. Killen har själ.
Han var dessutom träningspartner inför Lance Armstrongs comeback, när alla hade gett upp om att Lance nånsin skulle kunna tävla igen.
Jag ska googla lite och kolla på Amazon.
Senare: Så, nu har jag kollat. Det finns några böcker tillgängliga, den mest intressanta verkar vara
"Bobke II". Jag återkommer med recension.

Dum sport.

"Where cyclo-cross and mountain bike racing differ in ideology is in-race technical support. In mountain biking, the rider must be fully self-sufficient to carry out in-race repair work should his machine malfunction. In contrast, a cyclo-cross racer is allowed to use up to three bicycles in a race. Since this is a winter sport and the tracks are often very muddy, a clean cyclo-cross bike can weigh in excess of 10kg less than a muddy one!
(10 kg! Skulle inte tro det. Jag har uppskattat vikten på leran som fastnat på min hoj under extremt leriga turer och långlopp till 3 kg. Det är inte tekniskt möjligt att få fast så mycket lera på en CX-ram.)
The handicaps of excess weight and mud clogging have resulted in a highly organised pit stop system. Trained teams of mechanics work quickly throughout the race to ensure that the rider may have a clean, oiled bike once each lap. Normally two machines are in the use/cleaning cycle, while a third is kept in reserve in case of mechanical failure."
( så det team som har gott om pengar har en fördel här, medans den cyklist som för egna stålar har utrustat sin CX med skivbromsar som fungerar en hel tävling är förbjuden att ställa upp.)

Länk till Hotel des Alpes i Val di Fassa

Det dök upp ett mail igår. Ja, egentligen fick jag fler. Jag får faktiskt ganska mycket mail, och vettiga dessutom. Väldigt få handlar om penisförstoring, vilket förmodligen beror på att jag sällan porrsurfar. Men jag står på ganska många mailinglistor hos turistförbund, cykelsiter, flygbolag, researrangörer, cykelorganisationer osv. Så det dyker upp en hel del intressant i inkorgen. Nu var avsändaren Hotel des Alpes i Val di Fassa. Ämnet var "Soggiorno de Inverno", vilket jag tolkar som " boende i vinter". Det var helt enkelt deras vinterprislista och lite reklam för olika specialerbjudanden de kommande månaderna. Nu är ju inte vintern den mest intressanta årstiden för mig, jag är fullständigt värdelös på att åka skidor.

Men jag har redan bestämt mig för att åka tillbaka till Italienska alperna nästa sommar. Det har faktiskt blivit ett beroende.
Jag vet att jag kommer att drabbas av en djup depression om jag inte kan göra en Transalptur nästa år.
Inte för att själva cyklingen är så jättefantastisk. Jag upplevde nog bara tre ordentliga långa singletrackavsnitt i somras.
Mest är det ett jävla slit på milslånga grusvägar med en stigning som kan vara från 200 till 2000 höjdmeter. Och likadant nerför förstås.
Och inte heller är det någon form av äventyrsresa i vildmarken, dom flesta av stigarna var nog upptrampade redan före Romarnas tid och är markerade för vandring sedan början på förra seklet.Och det ligger alltid en restaurang eller café nånstans .
Visserligen stoppade det inte mig från att vara orolig. Faktum är att jag var skitskraj nästan hela tiden. Rädd för att åka vilse, inte hitta mitt hotell, få solsting, vurpa och ramla nerför ett stup, vurpa och skada mig och inte bli hittad förrän om 5000 år som en ny Ötzi, råka ut för dimma eller åskväder på 2000m+ eller helt enkelt bara att falla ihop av utmattning. Vad händer om bromsarna ger upp i en kraftig nerförsbacke? Och hur bär jag mig åt om jag lyckas smasha ett hjul när det är 20 kilometer kvar till mitt etappmål och det börjar snöa?
Men i Alperna kommer belöningarna hela tiden. Bara känslan att ha besegrat mördarbacken räcker egentligen. Utsikten över bergen och ängarna från passen. Eller trevliga höbärgande bönder som vinkar, frågar vart man är på väg, ger instruktioner och önskar lycka till. En stor tallrik pasta på en Alp-Hütte när man har gjort halva dagsetappen, en Cappuccino och några kulor sorbet på ett café som eftermiddagsfika när man har nått sitt dagsmål. Och en värdshusvärd för vilken man är en gäst i deras hem istället för en anonym charterturist.
Jag kan faktiskt inte tänka mig något bättre. Så jag åker nästa sommar igen.
Jag måste ju faktiskt få se ett murmeldjur.

Jag trodde inte UCI kunde bli dummare, Men det blev dom. . Länk till Velonews.

Är det här sista spiken för MTB som en sport med en egen själ? Jag tror det. UCI har nyligen beslutat att tillåta teknisk assistans och byte av cykelkomponenter på Världcuptävlingar. Ända sedan NORBA fick sina regler internationellt godkända för snart 20 år sedan så har paragrafen om förbud mot utomstående hjälp och reservdelar varit det som har skiljt MTB från landsvägscykling på grus. Grundtanken har hela tiden varit att det inte ska finnas några fördelar med att tävla med specialgjorda superlätta komponenter, och det har varit den enskilda cyklisten som har vunnit, inte ett lag med domestiques och supermekaniker . Nu kan det ju invändas att det än så länge enbart är på Världscupnivå som regeländringen gäller, men de cyklister och lag som aspirerar dit vill nog lägga om sina rutiner så snart som möjligt även på mindre tävlingar.

Och alla tävlingscyklister har väl som mål att nå dit, och vill säkert få denna regeländring att röra sig neråt i klasserna. Naturligtvis finns det dom som gillar den här idéen, först och främst är det väl blodbytarna i toppen som ser det som en bekräftelse på sin upphöjdhet att få reservhjul levererade vid första punkteringen. Och den svenska eliten vill så gärna hamna där, så dom nickar lydigt och drömmer sig till samma situation.

Men det är inte så mycket för tävlingscyklisternas skull jag bryr mig om det här, även om det skulle få ganska stora ekonomiska konsekvenser för svenska cykelklubbar om det slog igenom. Backupteamet och kostnaderna för utrsutning skulle öka rejält. Det räcker inte med att bara ha tränaren med langningsflaskorna på post utefter banan längre.
Nej, det är faktiskt rent egoistiskt intresse från min sida som får mig att gnälla. Fram tills nu har cykeltillverkarna varit tvungna att jobba stenhårt med produktutveckling, vilket har lett till billiga, genomtänkta och otroligt hållbara komponenter.
Priserna har sjunkit samtidigt som kvalitén har ökat.
XTR håller. Mavicfälgar håller. En SID gaffel må vara slut efter en säsong, men den kommer att fungera ett helt lopp igenom. Det står inte en mekaniker i buskarna med en reserv när någon pillertuggande XC-wimp kör av sin superlätta gaffel.
Fram till nu har de produkter som använts till tävling varit nästan identiska med de produkter som används för allmän skogsåkning. Det har gått att ställa sig på startlinjen med den cykel man använder varje dag för sin träning, för den har funkat till både och. Nu har mutkolvarna och blindstyrena inom UCI ändrat på det. Det är dags att vända XC-tävlingar ryggen, det är lika mycket fulmedicinsk freakshow som landsvägsåkning. Fast landsvägsåkning är åtminstone intressant som åskådarsport, vilket inte kan sägas om någon enda XC-tävling. Och med den här regeländringen fjärmar man sig en lång bit från flertalet hobbyåkare, vilket alltid varit XC´s stora tillgång. XC är en deltagarsport. Ingen vill titta på XC. Snart vill ingen tävla heller.

(länken till Velonews här uppe är mycket bättre än något jag säger här. Så egentligen räcker det om du läser den.)

SRAM köper Truvativ, länk till artikel på Singletrack

Så nu har alltså SRAM köpt upp Truvativ också. Många jublar över att det kommer att bli lättare att bygga en Shimanofri MTB. Själv har jag aldrig sett poängen med att vara anti mot Shimano. Men helt klart är att chanserna för att cykeltillverkarna ska speca SRAM prylar istället för Shimano ökar rejält när det blir en större komponentbredd. Om dom bildar en gemensam försäljningsorganisation för Rock Shox, SRAM, Sachs, Avid och Truvativ så blir det en otrolig bredd.
När dessutom Shimano har leveransproblem på grund av råvarusituationen i Kina och Taiwan så ligger fältet öppet.

Jag gillar Truvativ, tycker det är ett innovativt och kvalitetsmedvetet företag som dessutom gör väldigt snygga prylar.
Nu behöver dom bara börja tillverka fälgar, nav och styrlager så är det komplett. Dom produkterna finns nog redan skissade hos Truvativ. Men som sagt, det berör mig ganska lite. Jag väntar fortfarande på den totalt EU-specade hojen. Det är än så länge drivpaketet som inte finns, om man inte ska köra Rohloff nav eller hoppas på att Campagnolo ska få ändan ur vagnen och bygga en MTB-grupp.

Intervju med Tyler Hamilton från VeloNews 25/9

Inte för att det säger så mycket....

Dagens länk, Stolen Underground

Det verkar som om Tyler Hamilton blir veckans svikare. Helar racingvärlden kommer att ha fullt upp med att hitta anledningar till att testerna inte var korrekt utförda, och när dom sedan blir ställda inför faktum kommer dom enstämmigt att fördöma Tyler medans dom samtidigt försäkrar att dom själva är guds vita lamm. Framför allt Phonak kommer att göra allt för att distansiera sig från den person de alldeles nyss höjde till skyarna.
Det finns ett ord för det här. Syndabock. Hamilton (och alla andra som upptäcks) får personligen ta skiten från en idrottsvärld som för länge sedan borde börjat med någon form av självrannsakan. Man framställer doparna som de ruttna äpplen som skämmer hela tunnan, och försöker få det till att dopingen är individuella isolerade fall.

Fråga: Jag minns förra sommaren när Tyler kämpade i TdF med en fraktur på nyckelbenet. Jag var mycket imponerad, men ställde samtidigt frågan till mig själv hur det var möjligt att cykla under dom omständigheterna. Är det någon som tror att Tyler inte var dopad till gälarna vid det tillfället?

Fråga: Phonak kommer förmodligen att slänga ut Hamilton med diskvattnet.
Jag undrar om dom kommer att sparka sina soigneurer och sin sportdirektör också? Byter dom läkare?
Kommer dom att leta efter andra fuskare i sitt lag?
Det är klart att dom visste. Troligtvis var det till och med påbjudet från ledningen.
En Directeur Sportif eller en soigneur som inte vet detta om sin stora stjärna är så odugliga på sitt jobb att bara det räcker för att ge dom sparken. De andra lagmedlemmarna visste ju också vad som pågick, men tryckte inte på larmknappen. Troligtvis för att dom själva ser ut som nåldynor. Sparka dom också.
För övrigt, ge själva företaget Phonak böter.

Tyler Hamilton (och alla andra som torskat för doping) blir utstötta ur idrottsvärlden. Det vore ju trevligt för dom med lite sällskap.
För övrigt. Länken här ovanför går till Stolen Underground. Jag rekommenderar siten, som dessutom känns väldigt aktuell. Läs Matt di Canios sidor om hur det är att vara en cyklist som dopar sig.

SSSM2004

SSSM 2004 var en kul tillställning. Registrering hos Dr Spoke på lördagskvällen med Jever och Old Speckled Hen i ölpumparna. Massvis med kul folk, och vägbeskrivning till tävlingsområdet på baksidan av nummerlappen. Jag var tvungen att gå hem och fixa middag till grabbarna så jag cyklade hem redan vid niotiden. Min förkylning vägrade dessutom att ge upp, så söndagsmorgonen kändes lite tveksam. Men jag räknade ändå med att några varv i lugnt tempo skulle vara uthärdligt. Starten gick vid ekarna på Sickla äng 11:30, och det var en blandad samling som mötte upp. Allt från Valhallcyklister som fullkomligt gav fan i att det inte var en SCF-sanktonerad tävling till trialåkare, bmx-cyklister och långloppscyklister. Fast entusiaster allesammans. Bäst var väl Tobbe som hade byggt en svartvit cykel som han hade döpt till Live/eviL efter ett gammalt Black Sabbath-album. Ena sidan vit och den andra svart. Och så hade han klätt sig hälften/hälften, med rakat skägg på ena sidan av ansiktet. Starten gick till på Le Mans-vis med cyklarna upp och ner 30 meter från starten. Nästan direkt kom en brant uppförsbacke och min puls var snabbt uppe i ett oroväckande bpm smatidigt som jag höll på att hosta upp lungorna Jag var omväxlande varm och kall, och insåg efter ett och ett halvt varv att det bara var att bryta, så jag drog ner på tempot och finåkte tillbaka till målet. Cykeln gick verkligen bra i skogen och jag saknade inte växlarna. Bra framgaffel och bra bromsar är mycket viktigare på en riktig mtb. På vägen tillbaka mötte jag Phil som hade sabbat sadeln, Carbonrälsen på hans Fiziksadel hade gått av! Det rådde lite förvirring vid målet om hur många varv deltagarna hade åkt, vad som hade varit rätt väg och vem som egentligen hade vunnit. Minst två deltagare vägrade vinna, så segertatueringen gick till slut till Johanna Reeder . Helt utpumpad satt jag och njöt av förvirringen och öppnade en Heineken. Punk.

En jävla växel....

Jag trodde inte att jag skulle hamna i den här sitsen. Jag har cyklat MTB sedan -98, och cyklarna har stadigt blivit dyrare och bättre utrustade hela tiden.Så det logiska hade ju varit att jag hade skaffat fulldämpning med rejäl slaglängd, eller en superlätt XC-hoj med XTRprylar. Men det gick åt andra hållet. Min bakväxel gav upp i somras (den hade ju gjort sina tre år, och fått några smällar) och cykelaffären fick inte in nån ny samtidigt som det börjades tissla och tassla om SSSM (Svenska singlespeedmästerskapet) på Happy . Jag tog det som ett tecken från makterna. Så en tusenlapp fattigare kunde jag rulla ut från min LBS med ett Da Bomb singlespeed-kit där min kassett och bakväxel hade suttit förut. Cykeln såg väldigt stilren ut, styret var bara ett snyggt böjt svart rör med bromshandtag, framklingorna var ersatta med en ensam 32-tänders, sadelröret var befriat från framväxeln, inga wirear som störde. Hur snyggt som helst.
Bortsett från det rent estetiska, så var det ganska befriande att inte ha några växlar att fippla med, i allafall sedan jag hade fått bort panikkänslan att bromsarna också var borta. Det har blivit en självklarhet för mig att växla ner varenda gång jag bromsar, så när jag var ute i trafiken och inte hittade växelreglagen när jag behövde sakta ner fick jag för mig att jag inte hade några bromsar. Men det hade jag ju, och dom var äntligen inkörda. Magura Julie.Helt klart det bästa jag upplevt i bromsväg. För det är inte så att jag är nån teknikföraktande typ bara för att jag provar SS, framgaffeln är en sprillans Marzocchi MX Comp ETA på 105mm. Efter några provturer förstod jag att det var väldigt fostrande att köra SS, vi vissa tillfällen gick det helt enkelt inte att cykla snabbare, och vid andra tillfällen var det bara att resa sig upp ur sadeln och jobba hårt som gällde. Men hela tiden var det en frihetskänsla att inte behöva växla, och det var mycket tystare från drivpaketet. Men jag förstod att det stora testet skulle inträffa i skogen. Själva SSSM2004 var om en vecka, så jag räknade med att hinna cykla in mig på hojen innan dess.