fredag, juni 23, 2006

Nu hugger dom på Armstrong. Igen.


Låtsastidningen Aftonbladet med sina pajasjournalister presenterar ännu en nyhet. Den här gången påstår man att Lance Armstrong ska ha erkänt för sin läkare att han har tagit doping. Bekännelsen skulle ha inträffat 1996, för tio år sedan, medans L.A. genomgick sin cancerbehandling. Så helt bortsett från den etiska aspekten med att läkare eventuellt bryter sin tystnadsplikt (det är en kvällstidning som rapporterar, så utgå från att texten börjar med lögn och eskalerar från det) så skulle varenda fördel av doping som L.A. kunde ha uppnått varit totalt bortblåst efter cellgiftsbehandlingen. Lance hade inte vunnit några TdF 1996, det var inte förrän 1999 som han chockade världen med sin comeback och vann (och blev anklagad för doping och frikänd).
Men sen dess är han världens i särklass mest dopingtestade idrottsman. Det finns ingen som är så övervakad som Lance Armstrong har varit. Dom hocky och fotbollspelare som för tillfället förgudligas i Aftonbladets spalter kommer aldrig i närheten av den här testfrekvensen, trots att dom är fullproppade av testosteron, cortison, steroider och tillväxthormon, för att inte tala om allt partyknark som hör till "la vida" som fotbollstjärna.
(minnesgoda kommer säkert ihåg att Jan Ullrich fick fan för en partynatt med uppers trots att det var offseason).

Nej, som vanligt är det idiotisk kvällstidningsjournalistik. Man vågar inte rota i dom verkliga problemen, utan nöjer sig med att reproducera nyhetstelegram med lagom skandalöst innehåll.
Att cykling är en av dom få idrotter där dopingkontroller verkligen fungerar struntar man i.
Fejkjournalisterna tar istället avstamp i att det finns en möjlig syndabock, så man kan fortsätta att låtsas att all annan idrott är ren som små vita lamm. Något annat kunde ju bli jobbigt för Aftonbladets läsare. Bättre att slänga ut en anklagelse mot Armstrong så att Svenne i soffan kan få vara stolt över att vårt landslag som för närvarande sköter sig i Tyskland aldrig har varit i närheten av förbjudna preparat.. Handen på hjärtat: Vem tror att fotbollspelare med miljonlöner inte har råd, möjlighet eller anledning att dopa sig? Och vem tror att NHL-spelare inte behöver tillväxthormon och cortison för att palla med, eller att dom inte skulle ha råd att skaffa det dom behöver?

Nej fy fan. Jag har läst massvis om L.A. sedan första TdF segern, och även om det finns en massa chauvinistiskt USA-dravel så är det dock fortfarande så att han blev dödssjuk, överlevde och vann genom en kombination av förändrad muskelmassa, järnvilja, träningsprogram, den bästa tränaren och det bästa laget. Allt annat är bara skitsnack så länge det inte finns bevis. I Lances´s fall så är det för många gånger som någon har försökt kasta skit och inte lyckats. Inget annat är bevisat.

Ännu en påminnelse om att cykling är världens bästa sport. Snart börjar TdF och allt blir okej igen. Och ännu en påminnelse om att inte läsa kvällstidningar.


Läs vad Lance säger.

Läs vad VeloNews rapporterar.

fredag, juni 02, 2006

Idag cyklade jag i Hellas.


Jag gav mig ut på min absoluta favoritrunda idag. Blå spåret från Hellasgården mot Erstavik, och Gröna stigen hem. Det finns ingen slinga jag gillar mer än den, 21 km ToR med den bästa cyklingen jag vet. Några dumma surhål som stundtals är bottenlösa, men annars är det mest släta berghällar som går upp och ner hela tiden. Troligtvis så bidrar skärgårdskänslan mycket till att jag gillar stigarna, det känns att Östersjön är nära . När man kommer upp på höjderna har träden det vindböjda utseendet, och man kan känna doften från havet. Jag cyklade verkligen bra, hade flyt och tog mig fram på flera svåra ställen som jag inte klarat tidigare. Och funkade det inte så stannade jag upp, tog en titt och hittade linjen. Sen försökte jag igen, tills jag kom fram där jag ville. Helt enkelt skitbra. MTB blir aldrig bättre än så här, och jag har svårt att tro att jag kommer att tröttna på dom här stigarna nånsin. Visst finns det flera bra stigar som är närmare, jag tog till exempel Traktormakt på hemvägen. Men det är inte lika kul. Stenhällarna på blå är det bästa som finns i Stockholm, och dom ligger långt bort i skogen istället för att ha en massa funkishus som grannar.
Jag blev lerig som fan, men det får man räkna med. Den här stigen är tyvärr dragen över några riktigt dumma partier där avrinningen är nästan obefintlig. Fast det verkar inte som om stigen tar skada, jag har cyklat här många år och det ser likadant ut som alltid. På vissa ställen blött, på vissa ställen torrt. Där det brukar vara lerigt var det så. Vill man inte bli blöt får man cykla någon annanstans. Hellas är bäst.