Wellens gör en Cantona

God jul på er, för helvete. Tack till alla som har följt med BBB från starten, över uppehållet och som hänger på nu när jag har fått det berömda arslet ur vagnen igen. Tack för att ni läser, och tack för snälla ord. Om ni har lust att klicka på Google-annonserna här ovanför blir jag ännu gladare. Undrar när dom ger vinst? 2012?
Nåja, det visar sig. Rätt som det är kommer jag att få ett mail om att jag har femtio dollar innestående om jag vill annonsera på Google, eller nåt.

Nej, över till dagens cykelnörderi: Vi ska snacka om Bart Wellens spark. För er som inte är insatta så är Bart Wellens världens bästa cyklocrosscyklist, och förra helgen fick han nog av en åskådare som trakasserade honom och sparkade rakt ut åt sidan mot den åskådaren. Först blev han diskad men genomförde ändå loppet och gick i mål på första plats, lämnade in en protest och blev sen tillerkänd segern. Efter några dagar meddelade UCI att segern inte godkändes, och Bart blev diskvalificerad en gång till. Dokusåpa, liksom.

Det är faktiskt inte ett dugg kul. Men det som är kul är den situation som Bart Wellens hamnade i: Här har vi alltså den högst klassificerade cyklisten i hela världen i sin disciplin, och han råkar ut för att det står tifosi vid sidan av banan som kastar lera, öl och glåpord efter honom. Vid varv fyra hade han fått nog och riktade en atletisk spark mot sin plågoande. Ingen kan anmärka på det, det är väldigt mänskligt att göra på det viset.
Det är däremot mer intressant att börja titta på den åskådare som genom sitt beteende fick den här cirkusen att starta. Det är uppenbarligen en person som hyser stark önskan om att Bart Wellens inte ska vinna. Och som dessutom har några flinande idiotkompisar bredvid sig, som skaffat sig ytterligare kurage med nåt jävla belgiskt körsbärsöl.
Nu börjar det nämligen bli spännande. Jag är inte dugg för cykelfans som beter sig illa mot tävlingsdeltagare, men slutsatserna för mig blir:
1. Cyklocross drar publik i Belgien,
2. Cyklocross drar inte bara till sig publik, utan fans, supporters, hooligans, tifosi, ultras osv..
Det är en sport som engagerar. Det är hästlängder från svenska trötta xc-tävlingar, när ingen kommer och tittar förutom pappa som ska köra xc-atleten hem så han inte blir kall eller morfar och mormor som vill se lillplutten vinna juniorklassen trots att det bara är tre tävlande.. Kanske att det hjälper att belgarna har lyckats köpa några öl också.

Jag känner mig tämligen säker på att alla svenska cyklister gladeligen skulle byta plats med Bart Wellens, eller någon annan i det loppet. För dom fans som stod där vid sidan av banan och uppförde sig illa gjorde det inte på grund av att dom hatar Wellens. Dom betedde sig så eftersom dom älskar någon annan cyklist. Dom är faktist riktiga fans.

Jag har svårt att tänka mig någon bättre publicitet för cykling än den här incidenten, framförallt eftersom Bart Wellens spark var så fantastiskt snygg. Bara rätt ut åt sidan, utan att tappa en millisekunds kontroll av cykeln. Enbart en av världens bästa cyklister kan göra på det viset.
Så jag säger ja tack. Tack till Bart Wellens för din välriktade spark, och tack till den okända cx-huliganen som utsattes för den. Det är på tok för lite läktarvåld inom cyklingen.
Cyekltävlingar är inga snälla saker. Ju fler som erkänner det desto bättre.

Cykelkomposition, pt II

Ta en titt på cykeln på bilden. Det är Lance Armstrongs Trek Madone SSLx. Inte så dum, men det är när man får höra priset som man nästan svimmar. Trek har nämligen den cykeln med i sin katalog (ja inte riktigt, bland annat har den en annan sadel).
Nu vet jag i och för sig att dom inte räknar med att sälja särskilt många men ändå:
Priset är satt till 104 000:-! Vem vid sina sinnens fulla bruk köper en cykel för dom summorna?
Dom som kan använda en sån här cykel fullt ut behöver ju dessutom inte slanta själva för den, dom får den gratis. Och det första dom skulle göra vore ju att börja ändra på den. Så min fråga borde ju egentligen vara, vem i helvete köper en färdigkittad cykel för såna pengar? För dom stålarna kan man ju få nånting som är helt custombyggt, där man själv har specificerat varenda detalj. Och det är så riktiga cyklister gör när dom köper cyklar. Om jag hårddrar det, så köper inte en seriös cyklist en komplett cykel som kostar mer än 20 000:-, för när man har skaffat sig dom erfarenheter som krävs för att verkligen förstå alla perimetrar som bidrar till att en viss cykel fungerar på ett visst sätt så har man också hunnit skaffa sig några väldigt bestämda åsikter om vilka komponenter man gillar och om hur dom ska vara inställda, vare sig det gäller kassett, sadel eller styrbredd. För att inte tala om hur man vill att ett hjul ska vara ekrat.
Att sitta på en Trek MadoneSSLx som är kittad som Trek vill går inte ihop med att vara cyklist. Det är säkert en skitbra ram, men då så: Ge mig ramen och så väljer jag komponenter, sätter dit min gamla insuttna sadel och låter Rikard bygga hjulen. Lance skulle säga samma sak, fast han skulle säga att Keith skulle få bygga hans hjul..

Jag satt och läste Kadens nya nummer, där det bland annat finns en prylguide för 2006. Det var där jag såg den här Trekhojen, bland alla andra cyklar. Och det slog mig att det som för fem-sex år sedan fick mig att gå i taket av lycka, dvs köpguider och kataloger, inte alls har något intresse för mig längre. Jag kunde sitta i timtal och fundera över om en Marin fulldämpad eller en Kona hardtail skulle vara det bästa för mig. Men så är det inte längre. Se bara på hur det gick förra hösten när jag köpte en Kona Dawg på Cyklotekets höstrea. Skitbra cykel, kanonpris och mycket vettigt komponerad. Men det dröjde inte många månader innan jag hade bytt sadel, sadelstolpe, grepp, växlar, pedaler, växelreglage, däck, framgaffel, QR till sadelstolpen och bromsar på den hojen. Hjul och vevparti hade jag bestämt mig för att köra skiten ur innan jag bytte, men jag besinnade mig och sålde cykeln innan bakdämparen hann uppgraderas.

Så, jag är inte längre intresserad av kompletta cyklar. Jag är intresserad av ramar och komponenter i samverkan. Så är det ju för seriösa cyklister, inget konstigt med det. Jag kommer säkert att se en komplett cykel framöver som jag tycker är bra, men då kommer det att vara på grund av att tillverkaren har lyckats sätta ihop något som passar mina förutfattade meningar. Och jag har fullt förtroende för cykelbranschen, dom som jobbar som Product Managers gör ett (ofta) utmärkt jobb. Men dom sätter ju inte ihop cyklarna som jag vill ha dom.

För 104 000:- kan man få en fantastisk cykel. Men hade jag dom pengarna skulle det vara jag som bestämde hur cykeln skulle se ut, inte Trek. Jag hade åtminstone krävt att få välja färg.

För övrigt, jag rekommenderar nya numret av Kadens. Det finns ett reportage där om Magnus Bäckstedts timrekordförsök som är det bästa jag någonsin läst på svenska om cykling. Stefan Larsén regerar.

För vem finns Rålambshovsparken?

Jag fick ett mail från en kompis. Från en av mina bästa vänner faktiskt, en person som är engagerad i tillgänglighetsfrågor för cykling och som gillar cykeltävlingar, och som dessutom inte är främmande för att ge sig ut i skogen med fullastad rygsäck en heldag. En riktigt äkta hederstryffel med andra ord. Men det som var annorlunda från XX´s vanliga mail var att han den här gången var ganska kritisk mot mitt agerande, och tyckte att jag hade klivit en stor bit över gränsen för vad som var acceptabelt , och exakt vad jag hade gjort fel var min vän redo att poängtera för mig.
(det är väl därför man har kompisar, eller? Jag har alltid uppskattat när nån talar om för mig att jag är en idiot på ett tidigt stadium, det är mycket bättre än att man själv kommer på det senare).

Så, OK, om en polare säger att jag uppför mig som ett arsle så lyssnar jag på polaren, och i 90% av fallen har dom rätt.
Sånt säger man inte till en kompis utan anledning, och mina vänner gnäller inte i första taget.

Men det som förvånade mig den här gången var min väns argument. Det visade sig att jag stod anklagad för att:
1) Ha anordnat en cykeltävling i en offentlig park utan tillstånd från Parkförvaltningen
2)Ha anordnat en cykeltävling utan tillstånd från Svenska Cykelförbundet

Jag var tvungen att erkänna mig skyldig till båda posterna. Faktum är att "Heroes of the Arena" gick av stapeln för mindre än 14 dagar sedan, och det arret passade precis in på min väns beskrivning av mitt brott. Jag kunde inte förneka min medverkan.

Ändå förstod jag inte riktigt vad det var frågan om, jag kunde inte riktigt begripa vad jag skulle be om tillstånd för?
Skulle jag behöva ett tillstånd för en vänskaplig cykeltävling på samma ställe som halva Stockholm samlas för att utöva Qui-Gong ,volleyboll,ha möhippa eller Friskis & Svettis på? Hela parken är avsedd för Stockholmarnas lek, vad var annorlunda med vårt arrangemang? Ber frisbeekastarna om tillstånd innan dom sätter igång?
Frågar Burston Marsteller om det går bra att ställa upp två campingbord med bag-in-box till firmans vårutflykt med brännbollsturnering?

Det är en park, som är till för medborgarnas rekreation. Dessutom, vid den tidpunkt som vi startade HoA så var det för utom några få die-hard hundägare som släpade ut jyckarna i snöslasket, tomt!

Men i allafall,kompisen tyckte att race som inte var godkända av myndigheterna kunde ge cyklister dåligt rykte som personer som inte respekterade lagar och regler.

Jag å min sida hävdade att HoA inte på något vis hade uppfört sig annorlunda än någon annan användare av Rålambshovsparken, och skulle vi behöva ansöka om tillstånd så skulle alla som spelar frisbee vara lika tvungna att begära tillstånd.

Det blev, som ni säkert redan har förstått, en stand off.
Min vän argumenterade med att "du har rätt, men du måste förstå att när det gäller cykling är det annorlunda" varpå jag replikerade med " ja just därför gör jag jämförelsen". Det blev löjligt. Jag tyckte att cyklister hade en självklar rätt at använvända en kommunal park på samma vis som andra användare, min vän tyckte också det men ansåg att vi borde få godkännande innan vi utnyttjade vår rätt.

Vi bytte ämne.
Vi gick i stället in på Svenska Cykelförbundet.
Enligt min vän skulle tävlingar vara godkända av SCF för att rätt sorts deltagare skulle komma, och den tävling jag hade arrangerat var inte godkänd av SCF.
Min vän undrade om jag medvetet ville stoppa duktiga svenska atleter genom att locka dom till ocertifierade lopp, men då tände jag till:
För det är inte SCF´s uppgift att lägga hinder i vägen för idrottsmännen/kvinnorna, det är SCF´s förbannade jobb att dessa personer utvecklas maximalt. Och då måste SCF vara flexibla, och se till vad som presteras, inte vad som godkänns. För övrigt, jag tror inte att Cykelförbundet bryr sig heller, dom struntar nog fullständigt i vad som tilldrar sig i en park på Kungsholmen en snöblandad lördagsförmiddag.
Frågan är, är det cyklisterna som behöver SCF eller SCF som behöver cyklisterna? För min del är svaret givet. Och det är fullständigt onödigt att oroa sig i förväg för att någon ska ha invändningar.

Winter Wonderland

Det första snöfallet för säsongen har drabbat huvudstaden, och dubbdäcken har fått komma fram igen så cykeln känns som en stridsvagn. Det gäller att passa på när man är stockholmare, vi har inte särskilt mycket rejäl snö att cykla i. Det blir bara några veckor per år, och man kan inte alltid räkna med att dom blir sammanhängande heller.
Skogen blir vit och vacker och inte alls lika mörk, så man klarar sig på hälften så mycket lyse. Det blir inga problem att köra MTB med bara pendlarbelysning.

Snöcykling är rejält kul efterom man måste tänka på varje tramptag oavsett hur bra grepp man än har.
Underlaget förändras hela tiden, och tyngdpunkten i kroppen måste hela tiden flyttas för att parera snötjocklek, slask, isfläckar osv.
Hela sättet att cykla blir annorlunda, man måste köra med högre fart för att komma fram genom lösa partier eller med tyngre växlar för att kunna bryta igenom en snövall utan att spinna loss. Ibland måste man vara fjäderlätt och bara rulla stilla igenom ett isparti utan röra styret en millimeter utan man får styra med att luta sig och vid andra tillfällen måsta man lägga hela kroppstyngden på styret för att behålla kontroll.

Rena cykelbaletten. Och antagligen lika jobbigt också, efter det första snöfallet märker jag att jag får träningsvärk i helt andra muskler än dom jag vanligtvis belastar när jag cyklar. Häftigt, och det får mig att fundera på hur bra cyklist man skulle bli om man satsade på att cykla mycket i lera under hela året. Men det vore på tok för knasigt. Snö är kul, lera är bara jävligt.

Heroes of the Arena, sammanfattning

Så, Heroes of the Arena gick ju bra. Vi fick det väder vi önskade, snöblandat regn i en park en lördagsförmiddag. Det kunde inte blivit bättre. Vi lyckades till och med att markera banan färdigt innan startdags, och kunde börja registrera deltagare och dela ut nummerlappar med bara några minuters försening. Fast vi hade ju gjort en tabbe med nummerlapparna, vanligt brevpapper var inte lyckat i blåsten och slasket. Nummerlapparna löstes upp redan innan dom var monterade, så jag fick lite snabbt lära mig namnen på dom jag inte kände och stå och ropa ut vilken person som varvade till protokollföraren. Det funkade utan problem och jag blev informell kommentator också.

Dock var det tur att det inte var fler som deltog, då hade jag inte hunnit med.
Loppet hade lockat en härlig mix av cyklister, från old school singelspeeders till Valhallräjsare och XC-svetton. Några fixisar fanns också med och trängdes.
Vi hade med flit valt att undvika att kalla det för ett Cyclocrosslopp, utan hade bestämt att det skulle vara en lättillgänglig men krävande tävling på varvbana i en park, och vi lyckades över förväntan. Banan var inte särskilt lättrampad, och vi inledde med Le Mans-start och en rusning uppför amfiteaterns trappor. Banlängden var cirka 250 meter, och med 20 varv blev det alltså 5000 meter.
När vi markerade banan såg vi att det var gott om kaninhål, och vi hade förhoppningar om att få se marken ge vika på sina ställen och att någon deltagare skulle stå på näsan. Men så skedde inte, och kaninerna höll sig undan. Jag såg en enda kanin som stack iväg i panik när däcken började mullra mot marken.

Redan efter halva tiden började det bli uppenbart att David Marklund skulle ta hem segern, han körde otroligt jämnt, hittade den snabbaste linjen och var lika snabb uppför som nerför. Loppet var för övrigt väldigt spektakulärt, formen med en kort rundbana gjorde att överblicken blev bra, och hade det funnits någon publik att tala om hade dom blivit rejält nöjda. Men huvudsaken med en cykeltävling är inte att locka publik, huvudsaken är att få deltagarna nöjda. Jag tror vi lyckades där, jag fick glada kommentarer efteråt trots kylan och blöta. Eller kanske inte trots, troligtvis var det väl till viss del på grund av vädret. Det ger ju en speciell känsla efteråt att ha gjort något sånt här vid en tid då dom flesta andra precis har avslutat sin lördagsfrukost och funderar på om dom överhuvudtaget ska ge sig ut i slasket.

Skitvädret hade en annan fördel också, vi var skrämmande nära lekplatsen i Rålis och den är i normala fall välbesökt på lördagsförmiddagar. Nu var det inte en jävel som gick ut i parken med sina ungar.

Överhuvudtaget är jag jättenöjd, och det här arret gav mersmak. Vi hittade helt rätt, och tar med oss erfarenheter till senare. Next stop Årstaskogen i vinter.

Jo, förresten. Bilderna här är ju tagna av Patrik Skolling-Möller, och vill du se mer finns det en länk till fixed.se här i menyn till höger.

Dags för bus. Och för att handla julklappar.

Nu är det dags för ett busrace igen. Tillsammans med vännerna från fixed.se arrangerar Babylon by bike en tävling i Rålambshovsparken 26/11 klockan 10:00. Det kommer att bli en intensiv och hård tävling, men troligtvis hur kul som helst. Läs hela inbjudan här: fixed.se

Efter racet flyttar vi oss upp till Marieberg där Richard på Cykelspecialisten har tagit initiativet till en Yardsale mellan klockan 12-15:00 i samlinglokalen på baksidan av dragspelshuset vid Västerbroplan, adress Fyrverkarbacken. Vi är många som ser en chans att bli av med vårt gamla jox, och att rota i Richards högar med vintage Bontragerprylar känns väldigt lockande.
Räkna med en salig röra av både gammalt och nytt, och du kanske hittar den där omöjliga komponenten som du behöver.
Jag kommer att försöka bli av med en hel del, och har även åtagit mig att sälja åt några vänner som är förhindrade att närvara.
Dessutom blir det glögg och pepparkakor.

Vi ses på lördag.

Om cykling i Hellasgården.

Jag har funderat lite på sista tiden varför just Hellas är så viktigt för mig. Det eventuella cykelförbudet i reservatet får mig att bli riktigt arg. Den främsta anledningen är ju naturligtvis att det är den närmaste skogen för mig, men jag har bara cyklat i skogen i sex-sju år, och bindningen går längre tillbaks än så.

Min morfar och hans bröder var med i idrottföreningen Hellas redan i början av 1900-talet, och brödraskaran var aktiva i klubben i över 90år. Det var dom som byggde Hellasgården. När morfar flyttade från Folkungagatan till Kärrtorp 1938 var det bara en enorm skog utanför huset, där dom röjde sina löpstigar.

På SF-journalfilmerna från Hellasgårdens invigning finns min mor med som liten flicka, och på gamla super8-filmer som nu är överförda till video ligger jag i barnvagn där mitt i vintern medans mina äldre kusiner käkar apelsiner och dricker choklad ur termos.

När jag gick i skolan så hade vi orientering där på friluftsdagarna, och jag har badat i Söderbysjön och druckit folköl vid Källtorpsjön massvis av sommarkvällar. Jag har badat och cyklat med mina barn i dom här skogarna. Att jag upplever det här som min skog är ju inte så konstigt. Det har ju i hela mitt liv varit platsen för friluftsliv. När jag började cykla MTB kände jag inte till några cykelforum, och inte heller hade jag några kompisar att fråga om lämpliga stigar. Men det var ändå självklart för mig att cykla i Hellasgården. Jag reflekterade aldrig över att någon skulle kunna ha invändningar. Första gången jag hörde talas om konflikter i Hellas tyckte jag det var löjligt, herregud, det var ju min skog och den var ju till för friluftsliv och motion!

Om någon hade kommit på 1930-talet och sagt till min morfar och hans bröder att folk femtio år senare skulle börja cykla på stigarna hade dom förmodligen tyckt det var en jättebra idé, undrat varför inte dom kommit på det tidigare och sen så hade dom arrangerat klubbmästerskap.

Så, jag tänker inte sluta cykla i Hellas/Nackaskogarna vid ett eventuellt förbud.
Jag kommer inte att gömma mig längre bort i skogen, eller cykla tidiga morgnar.
Jag fortsätter som vanligt. Troligtvis kommer jag att råka på några människor som har synpunkter på mitt uppförande, men då tar jag gärna en diskussion. Jag kommer att berätta om varför jag inte respekterar förbudet, fråga varför dom inte vill ha mig i skogen, om dom verkligen tycker förbudet är rimligt, och vidhåller dom att jag ska bort kommer jag att hänvisa dom till att ringa Nackapolisen.

För det eventuella förbudet är orättfärdigt, och dessutom går det emot reservatets idé om att vara ett rekreationsområde. Vi som cyklar har rätt att vara i skogen. Att hänvisa till några få påstådda konflikter som inte ens är styrkta är inte tillräckligt för att neka alla cyklister tillträde. Ingen annan användargrupp skulle acceptera en sån behandlig, och den här typen av förbud skulle inte komma på fråga mot andra användare som omfattas av allemansrätten.

Det finns några (och jag hoppas det är en minoritet) som inte vill ha oss i skogen.
Men dom får faktiskt finna sig i att dela med sig, på samma sätt som jag är beredd att dela med mig till dom.

Jag hatar retro. Jag är Modernist.

Nu när det bara är 45 dagar kvar på året så kommer det snart att börja dyka upp årskrönikor, listor och summeringar om 2005 (jodå, min är nästan färdigskriven..) och jag kan sätta en bra slant på att ett nyckelord för ganska många kommer att vara "retro"
Det kommer att vara formuleringar som "Årets trend: Retro!" och det kommer att nämnas ulltröjor, fixed, stelgafflar, renoverade 70-talare, old school MTB osv som bevis.

Mina vänner, glöm retro. Det finns inte. Ordet som söks är "tidlöst"
En snygg grafisk design, rätt sorts material och bra tekniska lösningar är alltid rätt, och dom produkterna var troligtvis bland det absolut hetaste och modernaste när dom var nya.

På samma vis kommer det alltid att finnas massor med gamla saker som en gång i tiden varit trendiga som med rätta har förpassats till sophögen för att dom var dåliga redan då eller där man har konstruerat en modernare och bättre lösning. Gammalt är inte alls lika med bra. Men att se sig om och blicka bakåt är ett utmärkt sätt att lära sig att sålla agnarna från vetet, och det är sunt att renovera och använda gamla väl fungerande delar istället för att köpa nytt. Man ser också dom godbitar som tiden sprang ifrån, och tillsammans med modernare handtag, wirematerial och gummi kan en broms som tidigare bara fungerade helt plötsligt bli en tiopoängare. För utvecklingen går framåt, och saker blir både billigare och bättre.

Det har aldrig funnits någon gyllene era då cyklar var som bäst och heller aldrig någon period då cyklingen har varit mera äkta och genuin än nu. Människor som är osäkra på sig själva (och jag tänker här främst på alla journalister som gör mässreportage) kommer att försöka slänga en retrotrend på det här året och spekulera i om den kommer att fortsätta nästa år och ifall kolfibertrenden minskar och om det är en fluga att cykla fixie när det egentligen bara handlar om cyklister som har jävligt roligt och som känner till den grundläggande skillnaden mellan mode och stil.

Santa Cruz har inga årsmodeller på sina cyklar och bryr sig inte om att ändra färgsättningen och placeringen av loggorna för varje säsong.Dom ändrar när det finns anledning istället. Rapha gör cykelkläder i bekväma material med färger och skärningar som gör att dom kommer att se moderna ut många år till. Det enda som kommer att vara retro på en Raphatröja om 20 år är det lilla hålet för I-podsladden som går från en av ryggfickorna. Thorncyklarna från SJSC lackas i färger som överenstämmer med Humbrols modellfärger för att ägaren lätt ska kunna hitta bättringsfärg när det kommer att behövas.

Retro, bah!

Om cykelkomposition

Ta en titt på bilden här ovan. Det är en av dom cyklar som imponerat mest på mig under året. Inte för att det är en Niner, för jag är inte helt övertygad om att 622-hjul är optimala för alla skogscyklister. Och det är inte för att det är en singlespeed, att den är snygg, har en stel titangaffel eller har ett underligt styre. Jag är nämligen inte heller övertygad om att alla dom förutsättningarna är vägen till sann lycka.
Nä, vad jag gillar med den cykeln är att det är en hoj för XC-tävling. Edicviz som äger cykeln har tagit sig en rejäl fundering på vad det är han vill få ut av sin tävlingshoj, och gått utanför de vanliga resonemangen. Det normala hade ju annars varit att han hade köpt en Specialized, Focus, Giant osv, eventuellt bytt gaffel eller pedaler osv.


Men den här cykel är optimerad för hur ägaren vill cykla.
Jag skulle nog säga att mindre än 5% av alla cyklister tänker på det här viset. Visserligen är det vedertaget att köpa en lös ram och speca den efter eget tycke och smak, men dom flesta går ändå efter trygga formler vid inköpen av komponenter och tror dessutom att deras sätt att speca en cykel är det enda rätta.
Men det finns ingen allmängiltig specifikation på ett cykelbygge. Det enda som är viktigt är att man analyserar sina behov och utgår från dom.

Ta min Surly Long Haul Trucker som ett exempel (ja, jag vet att jag är tjatig)

Jag ville ha en ram för 559-hjul, med långa kedjestag, fästen för pakethållare och stänkskärmar och att den skulle vara kapabel att lastas tungt.
Och eftersom den skulle klara långa turer med full packning på taskig väg och i branta uppförsbackar så valde jag traditonell MTB-utväxling och 36-ekrade XT-nav och Mavic X618-fälgar.

Jag hade kunnat göra cykeln mycket lättare och snabbare, men det hade inneburit att den cykeln inte hade varit lika användbar. Utväxlingen är på tok för snäll för mina färder till och från ölpuben (där hade ju en SS varit optimal), men med 15kg i packväskorna så briljerar den hojen.

Och om vi tar ett annat exempel, Cyclocrosscyklar:
I grunden är ju CX en tävlingsform, och cyklarna ser ut som dom gör beroende på hur tävlingarna är utformade. Tillverkarna har helt enkelt strävat efter att göra ramar och välja komponenter som ska funka för proffs i 60 minuter på en racer i en nordeuropeisk park på vintern.

Sen har ju många cyklister attraherats av den typen av hybrid och kommit på att lite kraftigare däck, fälgar och bromsar inte är så dumt på en cykel som ska ridas i ur och skur för träning och transport, och valt att bygga hojar baserade på CX-ramar. Vissa tillverkare har förstått detta och gör CX-ramar med flaskställ och öron för skärmar, och till och med skivbromsfästen för den som gillar att ha kvar lite bromskraft i leran och slasket.

Naturligtvis är det bra för den som i likhet med mig inte har någon mekaniker eller dryckeslangning, men den är inte längre en CX-cykel.
Det går förmodligen utmärkt att ställa sig på startlinjen på en tävling, för det är ju sällan det är några få extra gram som avgör vem som vinner eller inte.

Men flaskställ, skivbromsfästen, skärmfästena, längre kedjestag, större däcksfrigång osv som gör cykeln mer allround är fullständigt onödigt om det är prispallen man vill upp på. Den tillverkare som förser en tävlingscykel med dom tillbehören slösar ju dessutom bort sin tid och fördyrar produkten med finesser som inte behövs.

Behovsanalys. Det enda som är viktigt när man ska sätta ihop en hoj.

Jag måste sluta nu, fortsättning följer. Faktum är att det här kan jag nog tjata om i evighet.
Kram.

Omstart

Så. Jag börjar om igen. Det senaste halvåret har varit ganska tufft, först blev min yngste son allvarligt sjuk och sen fick jag sparken från jobbet. Men jag kan inte hålla tyst, det finns för mycket saker jag har åsikter om så det är väl bara att skriva på.
Jag har dock inte varit helt sysslolös, jag har lagt upp en ganska tafflig hemsida med många bilder på mac.com där det går att se vad jag hållit på med.

Men låt os börja med idag. Jag vaknade ganska sent, så jag kände att det inte var läge för MTB utan bestämde mig för att ta en tur på grusvägar till Erstavik på Surlyn. Men jag hann inte mer än 200 meter in på grusvägen innan jag råkade befinna mig på en stig samtidigt som det började skymma. Att jag inte hade någon framdämpning och att jag bara hade 1´ slicks var inget som jag brydde mig om. Och Surlyn funkade jättebra, det apkul på stigarna. Min belysning var däremot ganska usel, Sigma Mirage EVO X är bra men taffligt tillverkad. Efter någon timme ramlade strömbrytaren bort från den ena strålkastaren och i den andra var det glapp (jag har märkt glappet tidigare, men inte brytt mig så mycket efterom jag inte cyklat stig på länge). Men det är annorlunda när man plötsligt måste köra "Jedi" på smala skogsstigar jämfört med parkvägar och stadsgator.. Jag får skicka hela kittet på reklamation i morgon. Men det jävliga är att jag inte har råd att skaffa något annat för tillfället, och jag kan egentligen inte vänta på att få prylarna tillbaka. Nåja, får se vad Cyclecomponents säger.

På vägen ut till skogen kunde jag se att bävrarna i Sicklasjön hade varit flitiga, dom hade fällt ett träd över vägen och sågspånet var alldeles färskt. Jag blir alltid glad att se bäverspår, det får mig att tänka på Kalle Anka.

Hellasskogarna var mäktiga i mörkret, och jag höll mig till dom lätta stigarna kring Älta Mosse och milspåret. Ja, milspåret. Jag vet att det inte anses korrekt att cykla där men det skiter jag i. Ibland vill man ha lättare stigar, och jag kan inte förstå varför det ska vara tillåtet att springa snabbt i en skog men inte att cykla där. Dessutom mötte jag knappt några människor alls. Nån smart person kan gärna få förklara för mig varför det är olämpligt av mig att cykla på ett ställe där jag är fullständigt ensam.

I allafall är jag supernöjd med Surlyn. Det verkar som om jag har lyckats bygga en riktig allrounder.

De Brouwerij Pokaal CX

De Brouwerij Pokaal CX

Välkommen till De Brouwerij Pokaal CX, vår totalt ohämmade hyllning till våren, cykelkultur och öl. Detta evenemang går av stapeln fredagen den 1 april 19:00, och startplatsen (Vertrek) blir Lion Bar på Fridhemsgatan i Flandern. Målgång (Aankomst) blir på Humlehof i Ardennerna någon gång senare under kvällen.

DBPCX är ingen tävling i traditionell mening, utan ska i stället ses som en kul kväll på stan i goda vänners lag, men vi har en hel del stränga regler.

Vertrek:
Nummerlappsutdelning, tävlingsgenomgång, betalning av anmälningsavgift samt start sker på Lion Bar, Hantverkargatan/Fridhemsgatan klockan 19:00. Starten sker på s.k. Le Mans-vis med cyklarna upp och nervända.Här kommer också den definitiva banan att meddelas och tävlingsledningen att göra en cykelinspektion.

Reglement Elijt:
-Endast SS-hojar, fixed och retro-byggen får förekomma, andra bastarder kan också gå bra, in med foto så får vi godkänna.. Men om du kommer med din nya xc-hoj med massa carbon-lull-lull så går det inte.. CX-hojar av modernt-snitt går självklart bra då topic ju är CX. Och har du en modern stålram på hojen så är det helt i överenstämmelse med evenemangets ideologi.
Cyklar av märket Scott godkännes enbart om dom väger under 9,5 kg eller över 15,5kg.

-Inget snyltandes på andras sportdryck, en öl per person och ställe.

Bergsprijs:
Det kommer att utdelas bergspriser på tre platser efter banan. Först kommer Koppenberg (Kronobergsparken), därefter blir det Arenberg(Tegnerlunden) och som sista bergspris blir det Paterberg (Mariaberget) strax innan målgången.
Det kommer att finnas plastade kort med bergets namn väl synligt på krönet, och den som först kommer fram tar kortet och fäster det mellan ekrarna på cykeln.
Utropandet av respektive bergspristagare sker vid den omedelbart kommande depån (Dranktentje)
Observera att vi för att få till en bana som även premierar dom tekniskt duktiga cyklisterna har lagt in ett antal Pavé-avsnitt (Kasseiweg) och ett antal hinder.

Bierprotocol
är obligatoriskt med betygsättning på smak, färg m.m, även Dranktentje ska betygssättas... Alla fyller i sitt protokoll och lämnar in till depåansvarige vid kvällens slut.

Specialprijs
kommer att utdelas för t.ex.
-Snyggast cykel (och kom inte dragande med något out of the box. Men kommer Travis Brown med sin Trek OCLV SS med mustaschstyre så har vi en vinnare)
-Rat bike (inga skrothögar. Det ska vara fungerande saker)
-Roligaste cykel(
-Moderådets specialpris (vi vill inte ge några tips, men juryn ser med välvilja på retro/vintageklädsel)
-Spurtpris ( sträckan kommer att meddelas innan etappstart)
-Lanterne Rouge (eller kanske rote lampe?)
-Last man standing (detta pris kommer att delas ut vid något annat följande evenemang då vi hunnit sortera skvallret och öppnat minnesluckorna)

Parcours
Banan kommer att gå över Lion Bar till Humlehof
Notera att Cafe Duvel även är Fritesstation, men den definitiva bansträckningen kommer att tillkännagivas vid starten
Fram t.o.m. Humlehof bestäms ölsort av respektive kontrollansvariga. Gemensam start på varje etapp, och den kontrollansvarige ropar ut starten.

extra-sträcka:
Ali's Bar - fritt race, beställ allt från Corona till Laphroaig.
Falafelkungen.

Självklart uppmuntrar vi inte till att dricka alkohol och cykla, cyklarna bäres förslagsvis mellan de olika barerna (Dranktentje). Hjälm bör användas vid transport till starten och vi rekommenderar den ännu mer ju längre loppet pågår. Vi uppmanar alla deltagare att ta fram körkortshandboken och noggrannt läsa avsnittet om vårdslöshet i trafik.

Reglement Wielertoeristen:
Vi har naturligtvis en motionsklass. Banan är den samma, men bierprotocol gäller inte och poäng kommer inte att utdelas. Dock är Wielertoeristen tvungna att vid behov rycka in som mekaniker åt Elijtklassen och varje Wielertoerist ska medföra en ryggsäck eller liknande med minst 5 kg verktyg. Eftersom driftskostnaderna är lägre betalar Wielertoeristen en lägre summa i anmälningsvgift.

Vi har funderat på att ha en dresscode också, men troligtvis blir vi själva dom första som bryter mot den eftersom vi alltid brukar ha snyggkläderna längst ner i tvättkorgen när dom behövs.

Aankomst
Målgång sker på Soldaten Svejk, Östgötagatan. Här avslutas ölprovningen, protokollen samlas in och juryn sammanträder. Därefter sker prisutdelning och korandet av "De Brouwerij Pokaal CX"-vinnaren.


Poentjereknijng
Inte för att vi bryr oss, men... 1 poäng för varje vunnen etapp, 1 poäng för bergspris och 1 poäng för spurt.
Det skulle ge en maxsumma på 9 poäng om vinnaren tar allt. För ej korrekt ifyllt Bierprotocol ges minuspoäng.

Kostnaad
Alla pyntar 300:- innan start så tar vi hand om betalningen på barerna. Enklare, och ingen kan smita med att ta en annan bira än det vi har bestämt. Ska det vara hallonöl eller real ale så ska det. För att inte tala om förvirringen när 20 pers ska betala för varsin pilsner... Efter målgången gäller som tidigare nämnts fritt race.

Aanmelding
Anmälan sker genom att göra ett inlägg i "De Brouwerij"-tråden på HappyMTB så vi vet hur många som dyker upp.

Varmt välkommen att tillbringa kvällen den 1 april med oss!

Massvis av pussar och kramar från Markus F, mattel, KneeCap, Mytomspunnen och David.