Heroes of the Arena, sammanfattning

Så, Heroes of the Arena gick ju bra. Vi fick det väder vi önskade, snöblandat regn i en park en lördagsförmiddag. Det kunde inte blivit bättre. Vi lyckades till och med att markera banan färdigt innan startdags, och kunde börja registrera deltagare och dela ut nummerlappar med bara några minuters försening. Fast vi hade ju gjort en tabbe med nummerlapparna, vanligt brevpapper var inte lyckat i blåsten och slasket. Nummerlapparna löstes upp redan innan dom var monterade, så jag fick lite snabbt lära mig namnen på dom jag inte kände och stå och ropa ut vilken person som varvade till protokollföraren. Det funkade utan problem och jag blev informell kommentator också.

Dock var det tur att det inte var fler som deltog, då hade jag inte hunnit med.
Loppet hade lockat en härlig mix av cyklister, från old school singelspeeders till Valhallräjsare och XC-svetton. Några fixisar fanns också med och trängdes.
Vi hade med flit valt att undvika att kalla det för ett Cyclocrosslopp, utan hade bestämt att det skulle vara en lättillgänglig men krävande tävling på varvbana i en park, och vi lyckades över förväntan. Banan var inte särskilt lättrampad, och vi inledde med Le Mans-start och en rusning uppför amfiteaterns trappor. Banlängden var cirka 250 meter, och med 20 varv blev det alltså 5000 meter.
När vi markerade banan såg vi att det var gott om kaninhål, och vi hade förhoppningar om att få se marken ge vika på sina ställen och att någon deltagare skulle stå på näsan. Men så skedde inte, och kaninerna höll sig undan. Jag såg en enda kanin som stack iväg i panik när däcken började mullra mot marken.

Redan efter halva tiden började det bli uppenbart att David Marklund skulle ta hem segern, han körde otroligt jämnt, hittade den snabbaste linjen och var lika snabb uppför som nerför. Loppet var för övrigt väldigt spektakulärt, formen med en kort rundbana gjorde att överblicken blev bra, och hade det funnits någon publik att tala om hade dom blivit rejält nöjda. Men huvudsaken med en cykeltävling är inte att locka publik, huvudsaken är att få deltagarna nöjda. Jag tror vi lyckades där, jag fick glada kommentarer efteråt trots kylan och blöta. Eller kanske inte trots, troligtvis var det väl till viss del på grund av vädret. Det ger ju en speciell känsla efteråt att ha gjort något sånt här vid en tid då dom flesta andra precis har avslutat sin lördagsfrukost och funderar på om dom överhuvudtaget ska ge sig ut i slasket.

Skitvädret hade en annan fördel också, vi var skrämmande nära lekplatsen i Rålis och den är i normala fall välbesökt på lördagsförmiddagar. Nu var det inte en jävel som gick ut i parken med sina ungar.

Överhuvudtaget är jag jättenöjd, och det här arret gav mersmak. Vi hittade helt rätt, och tar med oss erfarenheter till senare. Next stop Årstaskogen i vinter.

Jo, förresten. Bilderna här är ju tagna av Patrik Skolling-Möller, och vill du se mer finns det en länk till fixed.se här i menyn till höger.