Om cykling i Hellasgården.

Jag har funderat lite på sista tiden varför just Hellas är så viktigt för mig. Det eventuella cykelförbudet i reservatet får mig att bli riktigt arg. Den främsta anledningen är ju naturligtvis att det är den närmaste skogen för mig, men jag har bara cyklat i skogen i sex-sju år, och bindningen går längre tillbaks än så.

Min morfar och hans bröder var med i idrottföreningen Hellas redan i början av 1900-talet, och brödraskaran var aktiva i klubben i över 90år. Det var dom som byggde Hellasgården. När morfar flyttade från Folkungagatan till Kärrtorp 1938 var det bara en enorm skog utanför huset, där dom röjde sina löpstigar.

På SF-journalfilmerna från Hellasgårdens invigning finns min mor med som liten flicka, och på gamla super8-filmer som nu är överförda till video ligger jag i barnvagn där mitt i vintern medans mina äldre kusiner käkar apelsiner och dricker choklad ur termos.

När jag gick i skolan så hade vi orientering där på friluftsdagarna, och jag har badat i Söderbysjön och druckit folköl vid Källtorpsjön massvis av sommarkvällar. Jag har badat och cyklat med mina barn i dom här skogarna. Att jag upplever det här som min skog är ju inte så konstigt. Det har ju i hela mitt liv varit platsen för friluftsliv. När jag började cykla MTB kände jag inte till några cykelforum, och inte heller hade jag några kompisar att fråga om lämpliga stigar. Men det var ändå självklart för mig att cykla i Hellasgården. Jag reflekterade aldrig över att någon skulle kunna ha invändningar. Första gången jag hörde talas om konflikter i Hellas tyckte jag det var löjligt, herregud, det var ju min skog och den var ju till för friluftsliv och motion!

Om någon hade kommit på 1930-talet och sagt till min morfar och hans bröder att folk femtio år senare skulle börja cykla på stigarna hade dom förmodligen tyckt det var en jättebra idé, undrat varför inte dom kommit på det tidigare och sen så hade dom arrangerat klubbmästerskap.

Så, jag tänker inte sluta cykla i Hellas/Nackaskogarna vid ett eventuellt förbud.
Jag kommer inte att gömma mig längre bort i skogen, eller cykla tidiga morgnar.
Jag fortsätter som vanligt. Troligtvis kommer jag att råka på några människor som har synpunkter på mitt uppförande, men då tar jag gärna en diskussion. Jag kommer att berätta om varför jag inte respekterar förbudet, fråga varför dom inte vill ha mig i skogen, om dom verkligen tycker förbudet är rimligt, och vidhåller dom att jag ska bort kommer jag att hänvisa dom till att ringa Nackapolisen.

För det eventuella förbudet är orättfärdigt, och dessutom går det emot reservatets idé om att vara ett rekreationsområde. Vi som cyklar har rätt att vara i skogen. Att hänvisa till några få påstådda konflikter som inte ens är styrkta är inte tillräckligt för att neka alla cyklister tillträde. Ingen annan användargrupp skulle acceptera en sån behandlig, och den här typen av förbud skulle inte komma på fråga mot andra användare som omfattas av allemansrätten.

Det finns några (och jag hoppas det är en minoritet) som inte vill ha oss i skogen.
Men dom får faktiskt finna sig i att dela med sig, på samma sätt som jag är beredd att dela med mig till dom.