Winter Wonderland

Det första snöfallet för säsongen har drabbat huvudstaden, och dubbdäcken har fått komma fram igen så cykeln känns som en stridsvagn. Det gäller att passa på när man är stockholmare, vi har inte särskilt mycket rejäl snö att cykla i. Det blir bara några veckor per år, och man kan inte alltid räkna med att dom blir sammanhängande heller.
Skogen blir vit och vacker och inte alls lika mörk, så man klarar sig på hälften så mycket lyse. Det blir inga problem att köra MTB med bara pendlarbelysning.

Snöcykling är rejält kul efterom man måste tänka på varje tramptag oavsett hur bra grepp man än har.
Underlaget förändras hela tiden, och tyngdpunkten i kroppen måste hela tiden flyttas för att parera snötjocklek, slask, isfläckar osv.
Hela sättet att cykla blir annorlunda, man måste köra med högre fart för att komma fram genom lösa partier eller med tyngre växlar för att kunna bryta igenom en snövall utan att spinna loss. Ibland måste man vara fjäderlätt och bara rulla stilla igenom ett isparti utan röra styret en millimeter utan man får styra med att luta sig och vid andra tillfällen måsta man lägga hela kroppstyngden på styret för att behålla kontroll.

Rena cykelbaletten. Och antagligen lika jobbigt också, efter det första snöfallet märker jag att jag får träningsvärk i helt andra muskler än dom jag vanligtvis belastar när jag cyklar. Häftigt, och det får mig att fundera på hur bra cyklist man skulle bli om man satsade på att cykla mycket i lera under hela året. Men det vore på tok för knasigt. Snö är kul, lera är bara jävligt.