SRAM köper Truvativ, länk till artikel på Singletrack

Så nu har alltså SRAM köpt upp Truvativ också. Många jublar över att det kommer att bli lättare att bygga en Shimanofri MTB. Själv har jag aldrig sett poängen med att vara anti mot Shimano. Men helt klart är att chanserna för att cykeltillverkarna ska speca SRAM prylar istället för Shimano ökar rejält när det blir en större komponentbredd. Om dom bildar en gemensam försäljningsorganisation för Rock Shox, SRAM, Sachs, Avid och Truvativ så blir det en otrolig bredd.
När dessutom Shimano har leveransproblem på grund av råvarusituationen i Kina och Taiwan så ligger fältet öppet.

Jag gillar Truvativ, tycker det är ett innovativt och kvalitetsmedvetet företag som dessutom gör väldigt snygga prylar.
Nu behöver dom bara börja tillverka fälgar, nav och styrlager så är det komplett. Dom produkterna finns nog redan skissade hos Truvativ. Men som sagt, det berör mig ganska lite. Jag väntar fortfarande på den totalt EU-specade hojen. Det är än så länge drivpaketet som inte finns, om man inte ska köra Rohloff nav eller hoppas på att Campagnolo ska få ändan ur vagnen och bygga en MTB-grupp.

Intervju med Tyler Hamilton från VeloNews 25/9

Inte för att det säger så mycket....

Dagens länk, Stolen Underground

Det verkar som om Tyler Hamilton blir veckans svikare. Helar racingvärlden kommer att ha fullt upp med att hitta anledningar till att testerna inte var korrekt utförda, och när dom sedan blir ställda inför faktum kommer dom enstämmigt att fördöma Tyler medans dom samtidigt försäkrar att dom själva är guds vita lamm. Framför allt Phonak kommer att göra allt för att distansiera sig från den person de alldeles nyss höjde till skyarna.
Det finns ett ord för det här. Syndabock. Hamilton (och alla andra som upptäcks) får personligen ta skiten från en idrottsvärld som för länge sedan borde börjat med någon form av självrannsakan. Man framställer doparna som de ruttna äpplen som skämmer hela tunnan, och försöker få det till att dopingen är individuella isolerade fall.

Fråga: Jag minns förra sommaren när Tyler kämpade i TdF med en fraktur på nyckelbenet. Jag var mycket imponerad, men ställde samtidigt frågan till mig själv hur det var möjligt att cykla under dom omständigheterna. Är det någon som tror att Tyler inte var dopad till gälarna vid det tillfället?

Fråga: Phonak kommer förmodligen att slänga ut Hamilton med diskvattnet.
Jag undrar om dom kommer att sparka sina soigneurer och sin sportdirektör också? Byter dom läkare?
Kommer dom att leta efter andra fuskare i sitt lag?
Det är klart att dom visste. Troligtvis var det till och med påbjudet från ledningen.
En Directeur Sportif eller en soigneur som inte vet detta om sin stora stjärna är så odugliga på sitt jobb att bara det räcker för att ge dom sparken. De andra lagmedlemmarna visste ju också vad som pågick, men tryckte inte på larmknappen. Troligtvis för att dom själva ser ut som nåldynor. Sparka dom också.
För övrigt, ge själva företaget Phonak böter.

Tyler Hamilton (och alla andra som torskat för doping) blir utstötta ur idrottsvärlden. Det vore ju trevligt för dom med lite sällskap.
För övrigt. Länken här ovanför går till Stolen Underground. Jag rekommenderar siten, som dessutom känns väldigt aktuell. Läs Matt di Canios sidor om hur det är att vara en cyklist som dopar sig.

SSSM2004

SSSM 2004 var en kul tillställning. Registrering hos Dr Spoke på lördagskvällen med Jever och Old Speckled Hen i ölpumparna. Massvis med kul folk, och vägbeskrivning till tävlingsområdet på baksidan av nummerlappen. Jag var tvungen att gå hem och fixa middag till grabbarna så jag cyklade hem redan vid niotiden. Min förkylning vägrade dessutom att ge upp, så söndagsmorgonen kändes lite tveksam. Men jag räknade ändå med att några varv i lugnt tempo skulle vara uthärdligt. Starten gick vid ekarna på Sickla äng 11:30, och det var en blandad samling som mötte upp. Allt från Valhallcyklister som fullkomligt gav fan i att det inte var en SCF-sanktonerad tävling till trialåkare, bmx-cyklister och långloppscyklister. Fast entusiaster allesammans. Bäst var väl Tobbe som hade byggt en svartvit cykel som han hade döpt till Live/eviL efter ett gammalt Black Sabbath-album. Ena sidan vit och den andra svart. Och så hade han klätt sig hälften/hälften, med rakat skägg på ena sidan av ansiktet. Starten gick till på Le Mans-vis med cyklarna upp och ner 30 meter från starten. Nästan direkt kom en brant uppförsbacke och min puls var snabbt uppe i ett oroväckande bpm smatidigt som jag höll på att hosta upp lungorna Jag var omväxlande varm och kall, och insåg efter ett och ett halvt varv att det bara var att bryta, så jag drog ner på tempot och finåkte tillbaka till målet. Cykeln gick verkligen bra i skogen och jag saknade inte växlarna. Bra framgaffel och bra bromsar är mycket viktigare på en riktig mtb. På vägen tillbaka mötte jag Phil som hade sabbat sadeln, Carbonrälsen på hans Fiziksadel hade gått av! Det rådde lite förvirring vid målet om hur många varv deltagarna hade åkt, vad som hade varit rätt väg och vem som egentligen hade vunnit. Minst två deltagare vägrade vinna, så segertatueringen gick till slut till Johanna Reeder . Helt utpumpad satt jag och njöt av förvirringen och öppnade en Heineken. Punk.

En jävla växel....

Jag trodde inte att jag skulle hamna i den här sitsen. Jag har cyklat MTB sedan -98, och cyklarna har stadigt blivit dyrare och bättre utrustade hela tiden.Så det logiska hade ju varit att jag hade skaffat fulldämpning med rejäl slaglängd, eller en superlätt XC-hoj med XTRprylar. Men det gick åt andra hållet. Min bakväxel gav upp i somras (den hade ju gjort sina tre år, och fått några smällar) och cykelaffären fick inte in nån ny samtidigt som det börjades tissla och tassla om SSSM (Svenska singlespeedmästerskapet) på Happy . Jag tog det som ett tecken från makterna. Så en tusenlapp fattigare kunde jag rulla ut från min LBS med ett Da Bomb singlespeed-kit där min kassett och bakväxel hade suttit förut. Cykeln såg väldigt stilren ut, styret var bara ett snyggt böjt svart rör med bromshandtag, framklingorna var ersatta med en ensam 32-tänders, sadelröret var befriat från framväxeln, inga wirear som störde. Hur snyggt som helst.
Bortsett från det rent estetiska, så var det ganska befriande att inte ha några växlar att fippla med, i allafall sedan jag hade fått bort panikkänslan att bromsarna också var borta. Det har blivit en självklarhet för mig att växla ner varenda gång jag bromsar, så när jag var ute i trafiken och inte hittade växelreglagen när jag behövde sakta ner fick jag för mig att jag inte hade några bromsar. Men det hade jag ju, och dom var äntligen inkörda. Magura Julie.Helt klart det bästa jag upplevt i bromsväg. För det är inte så att jag är nån teknikföraktande typ bara för att jag provar SS, framgaffeln är en sprillans Marzocchi MX Comp ETA på 105mm. Efter några provturer förstod jag att det var väldigt fostrande att köra SS, vi vissa tillfällen gick det helt enkelt inte att cykla snabbare, och vid andra tillfällen var det bara att resa sig upp ur sadeln och jobba hårt som gällde. Men hela tiden var det en frihetskänsla att inte behöva växla, och det var mycket tystare från drivpaketet. Men jag förstod att det stora testet skulle inträffa i skogen. Själva SSSM2004 var om en vecka, så jag räknade med att hinna cykla in mig på hojen innan dess.