Gamla skor

Eftersom jag fruktade att det kunde bli blött* på Sörmlandsleden idag plockade jag fram mina gamla vinterskor ur klädkammaren. Och när jag säger gamla, då är det så. Ett par Shimano D100. Jag försöker komma ihåg när jag köpte dom. Troligtvis hösten 2000, på rea på Cykloteket (butiken låg fortfarande på Torsgatan). Det här är bland dom bästa cykelskor som nånsin har tillverkats. Ursprungligen en DH-modell med bra grepp, neoprendamask som går högt upp, ankelskydd och så är dom hårda som attan. Man känner sig både vattensäker, varm och bepansrad samtidigt. Det var ett bra tag sedan jag använde dom här, men idag åkte dom på. Och det var ett kärt återseende. Trots att dom är slitna, med trådar som hänger, revor i neoprenen som har lagats med Liquisole, sömmar som har tätats med silikon och rostiga SPD-klossar med grus inkilat i insexhålen så vill jag inte vara av med dom här skorna för allt i världen. För det här är skor som gör mig till en bättre cyklist. Ja, många kan säkert argumentera för att just deras skor gör dom till bättre cyklist för att dom är lätta, styva, bra passform, välventilerade osv.
Dom här skorna är bra på annat:
Dom värmer. Tjockt material som isolerar betyder att foten håller värmen.
Dom skyddar. Ja, det är ju egentligen en DH-sko. Men det är ingen nackdel vid knepig stigcykling. Bara att kunna sätta ner foten på ett knasigt ställe och få bra stöd, eller att smälla i en sten i en nerförsbacke utan konsekvenser är sånt som kan rädda en hel cykeldag i skogen.
Dom är vattentäta. Att utan problem cykla i blöt natur länge är också sånt som gör en mtb-cyklist glad.
Jag gillar dom stenhårt, och dom har som sagt hunnit vara med ett tag. På 08XC 2002 (när det var lerfestival efter Domarudden) satt dom på, och på Sömnlös i Rudan premiäråret 2003 var dom med. Och alla tokiga vinterlångturer som tillbringades på Södertörn med Mattias H, och dagen efter orkanen Gudrun när Hellas fortfarande svajade och ett flertal stigar var täckta av nerfallna träd var det dom här skorna jag använde. Trots det har dom hållit väl. Velcron greppar ordentligt, och det brukar ju ju vara en av dom saker som ger upp först. Och eftersom det inte finns någon fodring och stoppning (förutom den ullinnersula som jag lade in redan första vintern) så har dom hållit sig luktfria i alla år.
Tyvärr lade Shimano ner modellen nån gång kring 2001-2002 och ersatte den med MW100, som var apful. Sen kom W101, och den var tydligen ingen höjdare, för nu finns MW02 som ska vara en förbättring. Men jag behöver ingen förbättring. Jag har mina D100, och chansen är stor att dom kommer att hålla ytterligare några vintrar. Och när dom slutligen ger upp, då har jag en reservplan. Jag köpte nämligen ett par knappt använda D100 på en Yardsale, och dom står bara och väntar. Mitt skobehov för den närmaste 10 vintrarna är således täckt, och det är jag glad för. För jag avskyr nymodigheter.

* Jo, inte var det ett dugg blött. En av dom stora poängerna med att cykla på Södertörn är ju att nästan hela halvön är en rullstensås. Bättre dränering än 100 meter djupt morängrus under däcken finns inte. Och av ren tacksamhet till att ha så fina stigar att cykla på så ansökte jag om medlemsskap i föreningen Sörmlandsleden direkt när jag kom hem.
Förresten kan ni få en stämningsbild från dagens tur också.