Handskar

För några veckor sedan så skrev jag ju att jag behövde nya cykelhandskar. Efter bara några kilometers cykling fick jag problem med domnade nerver, något som jag inte upplevt på länge. Så vad gör man? Det första var ju att slänga handskarna i soporna, trots att stoppningen var OK så hade dom passerat sitt bästföre-datum på andra håll. Men det måste vara något annat som ställde till det, jag har under hösten och vintern cyklat betydligt längre med vanliga skinnhandskar utan att få domningar. Och det berodde inte på vädret, domningarna inträffade på en mycket varm vårdag. Jag hade samma sittposition som vanligt på cykeln, inget var ändrat där.
Det enda jag hade bytt var däcken...
Nu kommer det intressanta. Och kom ihåg, det är en teori. Jag har inga fakta att bygga det här på.
Förutsättningar: Van cyklist, med en cykel som är väl incyklad utan ändringar av kontaktpunkter( sadel, styre, pedaler). Har sällan upplevt domningar i händerna, men är familjär med fenomenet som stundtals har inträffat efter långa och många dar i sadeln.
Förändring: Däcksbyte.
Min tankegång blir då denna:
Vid färd på velociped uppstår vibrationer på grund av underlagets ojämnhet. Dessa vibrationer fortplantas genom däck och hjul till gaffel, ram, sadel och styre där dom tas upp av cyklistens kropp.
( inga konstigheter, eller hur?)
Men pedalerna vet vi ju är ganska neutrala när det gäller stötar. Och sadeln fördelar ju energin från baktriangeln på ett ganska stort område, så det är inget större problem. Vi brukar ju dessutom ha vett att lyfta på häcken när vi vet att det blir en smäll därbak, så det är lätt parerat (vi lossar också greppet på styret när det är buckligt framtill, men det går ju inte att släppa helt).
Så merparten av det jag för enkelheten kallar kollisionsenergi på en landvägscykel ska tas upp av handflatorna. Ta en titt på din hand och fundera på hur stor kontaktytan är.
Ganska mycket som ska in på ett litet område, eller hur? Och det stora problemet är ju som sagt inte potthål i asfalten, för dom ser vi ju och vet att hantera genom att hålla löst i styret och böja armarna.
Nej, det är alla ojämnheter som vi inte ens märker som ställer till det. En jävla massa många små smällar som kroppen ska parera under lång tid blir jättemycket när det adderas.
Alltså blir vi tvungna att ta till mekaniska lösningar. Det enklaste är ju att skaffa en dämpad framgaffel, som på MTB.
I skogen är det bra, för där överväger fördelarna med bra manövrerbarhet och mindre kroppslig uttröttning mot nackdelarna med effektförlust.
Men på landsväg är det inte ett dugg kul med dämpning. Därför går man en annan väg, med dubbla styrlindor, dämpkuddar under lindorna och vadderade handskar osv...
Ni vet. Ni har testat. Men det är fel.
Dämpningen ska inte vara på styret (eller i handskarna eller i dina armar).
Den dämpade massan ska vara så låg som möjligt. Det är mycket bättre att dämpningen sker innan vikten av hjul, framgaffel, gaffelrör och styre skickas uppåt till handflatorna. Alltså ska däcket vara det som dämpar. Det här är inget konstigt för den som har kört stelbent SS med feta däck. Där är det uppenbart, men samma regler gäller även för små frekventa stötar.
Dom är inte stora, men dom är många.

Och nu är vi tillbaka där vi började: Det är däcken som gör det. Vill du ha dämpning så är det inte gelkuddar som är lösningen. Du ska ha däck som kan absorbera energin istället för att skicka upp den i dina handflator och armar. Det betyder däck med större volym och ett mera följsamt material än vad som är vanligt förekommande på dom flesta landsvägscyklar.
Och du behöver inte oroa dig för att farten ska gå ner. Breda, lättpumpade däck har en bred kontaktyta mot vägen jämfört med smala, hårdpumpade däck som har en lång kontaktyta. Det blir samma vikt som ska fördelas på ett litet utrymme.
Och eftersom varje stöt eller vibration kräver kroppsenergi för att absorberas så innebär det att den som minskar den mekaniska påfrestningen på kroppen kommer att kunna cykla längre, snabbare och gladare.
Och därför tänker jag inte skaffa några vadderade handskar utan nöjer mig med fetare däck.

Det här är min teori. Jag tror den stämmer, men har inga tester som kan bevisa det.

För att utveckla det hela kunde man diskutera framgaffelkonstruktion också, men det är för knepigt. Och framförallt, varför har alla försök med upponervända dämpargafflar för MTB fallerat? Som jag ser det så är MTB-gafflar felvända.

Tom Simpson sket också ner sig

Det påstås att Tom Simpsons mekaniker varje kväll fick tvätta rent cykeln från diarré under dom sista dagarna av Tom Simpsons deltagande i TdF 1967... sen dog Tom. En kombination av överhettning, vätskebrist och utmattning, förvärrad av alkohol och amfetamin antas vara anledningen till hans död på Mount Ventoux.
Därför blir det extra tråkigt att läsa sånt här:
"Mikael Ekvall slog till med ett riktigt topplopp i Göteborgsvarvet.
Med nytt personligt rekord sprang han i mål på 21:a plats som bästa
junior och som 5:e bästa svenska löpare... ...Trots oerhörda problem med kramp i magen som varade mellan två och tolv kilometer!! lyckades Micke med sin målsättning.

Kramp i magen? Det var en avancerad omskrivning. Snarare tvärtom. Rännskita säger vi andra. Låt oss tala klarspråk: Mikael Ekvall sket ner sig. Och det är absolut inget fel med det. Många har skitit ner sig. Det är dock när han väljer att fortsätta tävlingen han börjar brista i omdöme.
Det är nämligen på det här viset:
-inga av medtävlarna har räknat med att någon som är täckt i bajs ska vara med
-ingen av funktionärerna har räknat med att någon som är täckt i bajs ska deltaga
-ingen idrottsläkare skulle tillråda att han fortsätter

Om vi bortser från dom sociala och konkurrensmässiga skälen så är det väl egentligen läkarnas råd som väger tyngst. Varför skiter Mikael Ekvall ner sig? Bör han inte bryta? Diarré är ofta förenat med vätskebrist, och vätskebristen lär förvärras av att springa ett långt löplopp.

Salmonella är ofta en av bovarna vid plötslig diarré. Är det lämpligt att en person som på rimliga skäl kan antas ha en magsjukdom ska få sprida sin avföring bland tusentals personer?
Är detta beteende mer accepterbart enbart av den anledning att Mikael Ekvall tillhör sverigeeliten inom löpning? Har alla som springer Göteborgsvarvet gått med på att utsättas för den här eventuella smittspridningen bara för att Mikael Ekvall vill prestera bra?
Rent hypotetiskt så riskerar ju ett flertal personer att få sin säsong spolierad om dom blir smittade av magsjuka. Är det att visa respekt för sina sportkamrater?

Svennesvettona på HappyMTB tycker att det är tufft. Jag tycker inte det. Jag tycker att det är äckligt och osunt.

Tom Simpson hade ingen som sade till honom att kliva av i tid, och han hade dessutom fördunklat sitt omdöme med speed. Jag hoppas att förhållandena inte är de samma för Mikael Ekvall. Jag hoppas att någon säger ifrån, istället för att hylla honom som en hjälte.

Fransmännen uppfann mountainbiken.

(bildrna är lånade från Bicycle Quarterly)
Ta en titt på den här hojen. En Reyhand från 1936. Det ger en insikt i hur cykelhistorien kunde ha utvecklats i Europa. Groupe Montagnard Parisien hade en årlig tävling om vem som kunde bygga en lätt och användbar cykel för cykling i bergen. Ett av kraven var att cykeln skulle hålla för 460 km cykling under tre dagar i bergen (och kom ihåg, det var inte frågan om asfalt på den tiden!) och det förekom naturligtvis inga team med mekaniker för att serva deltagarna.
En bergsklättrarorganisation! efterlyser alltså cyklar speciellt anpassade för att "tourista" i Alperna och Pyréenerna och Frankrikes bästa cykelbyggare flockas för att visa sina alster försedda med den senaste teknologin. Ringer några klockor?
Alla dom viktiga bitarna fanns på plats.
Hur länge hade det tagit innan någon hade velat ha ett bredare styre för att få lite bättre hävarm på åsnestigarna? Kom också ihåg att 50-60mm däck var väldigt populärt i Frankrike på den tiden och att det fanns ett flertal verkstäder som specialtillverkade cykeldäck... Tanken att man var tvungen att välja att cykla på stig eller väg fanns liksom inte.


Merde! Grodätarna uppfann MTB 30 år innan hippiesarna i Marin County.

Men sen så bröt WW2 ut. André Reiss (constructeur av de avbildade cyklarna) var en av dom första som dog. Frankrike frös och svalt, och när kriget väl var över var det ingen som hade råd med en dyr specialbyggd cykel. Dom få som hade pengar köpte en CV2,
och dom som cykelsemestrade ville inte lida och plågas under sina 14 lediga dagar om året.
Cykeltillverkarnas fokus förflyttade till tävlingsscenen, och amatör-routiern fick ge plats åt tusentals hungriga unga män som såg sin chans att slippa från stålverk och vitkålsfarmer genom att vara starka i benen och stå ut med smärta.
André Reiss hann bygga cirka 300 cyklar under sin korta bana. Vad hade hänt om Peugueot eller Motobecane hade hunnit börja massproducera cyklar efter dom här specifikationerna?
Nu dröjde det ytterligare 30 år innan några personer i världens rikaste land tog upp idén med feta däck och cykla i berg. Och vi ser ju vad det ställde till med: Cykling blev extremsport och lycrasvetto. Vitargo eller Red Bull, bara att välja.
(att sen MTB´s genombrott inträffade i slutet av 80/början på 90-talet som var ett lågvattenmärke rent stilmässigt och i attityd till friluftsliv kunde ingen rå för)
Men hur hade cykeleuropa sett ut idag om tusentals fransmän, britter och tyskar hade fått tillfälle att trampa på en fetdäckad och korrekt utväxlad Stumpjumper redan 1939?
Vi blev ju tvungna att vänta till 1989 och Andi Heckmair för att någon återigen skulle visa hur en cykel egentligen ska användas...

Med stort tack till Claes Axäng som dirigerade mig till Bicycle Quarterly där jag hittade alla dessa fakta.

Södertörn

Södertörn var helmulligt idag. Jag var ute med Picko så det fick bli asfalt. Mina chokladfärgade moccabrogues visade sig vara utmärkta cykelskor. Röven mår också jättebra, jag börjar mer och mer tro att det där med blöjbrallor är en lösning på ett problem som uppstår på grund av fel form och material på sadel och byxor. Vad som däremot knasade är att jag redan efter några kilometer fick domningar i vänster lill och ringfinger. Jättekonstigt, eftersom jag har haft handskarna ganska länge och inte märkt det förut. Men det var första turen i år med kortfingrat och jag har kört utan stoppning sedan förra sommaren... Är det alltså dags att skippa vadderade handskar också?
Nåja, handskarna var rejält slutkörda och hamnade i soporna direkt när jag kom hem.

Det här börjar likna mythbusters. Få se nu, vad har vi rett ut de senaste åren?
- Brookssadlar är fruktansvärt obekväma innan dom är inkörda.
Falskt!
- Sadlar måste vara specialdesignade för att inte pitten ska domna bort och behöva amputeras. Falskt!
-Cykelbyxor ska vara stoppade.
Falskt!
-SPD är mycket bättre än korgpedaler.
-Falskt!
Syntetiska funktionsmaterial är jättebra.
-Falskt!
Smala däck är snabbare.
-Falskt!
Cykelskor ska vara jättehårda och gjorda i plast.
-Falskt!

Nästa myt skulle då vara det där med att handskar måste ha vaddering... Just idag så är jag ganska övertygad om att det var vadderingen som gjorde att min Ulnarnerv blev klämd.
Alltså börjar jakten på ett par anständiga handskar.

För övrigt var det kul att cykla i motsatt riktning mot CykelCity Gran Fondo. Vi fick många förvirrade blicker från folk som trodde att dom hade cyklat fel... OK, jag erkänner: Jag ropade till några att dom åkte åt fel håll. Hoppas ingen trodde på mig.

Need for tweed

Har man knäbyxor behöver man knästrumpor. Och inte bara ordinära strumpor, nej, dom bör gärna ha en längd som aningen kortare än en DIM Stay-Up för att inte glida ner (kanske lite queeer för några, men med tanke på vilka konstiga kläder en del folk har på sig när dom cyklar ska väl inte långstrumpor vara ett problem?). Men såna strumpor finns inte överallt. Tvärtom, dom finns nästan ingenstans. Men med en halvtimme att fördriva innan ett kundbesök befann jag mig utanför jaktbutiken Widforss. Jag hade haft etablissemanget i åtanke tidigare, så det var bara att stiga in, morsa på dom gulliga hundar som vaktade kassan (en vovve på undervåningen och en på övervåningen) och välja mellan ett antal brittiska svindyra långstrumpor i 20 olika nyaner av brunt och grönt. Klart trevligt med en butik som förstår vad man menar när man frågar efter knästrumpor (över knäet, inte under!).
Men sen föll min blick åt höger i butiken... till tweedkavajerna. Eller ännu hellre, shooting jackets... Vad gör man? Bälg i ryggen för ökat utrymme när man sträcker på sig. Stora påsydda fickor med plats för hur mycket som helst.
Vädertålig tweed (ull för den som inte är insatt). Långa ärmar med öppningsbar manschett. Ett tyg som känns som ett mellanting av rustning och andra hud. Och så förbannat stilfullt.
Mina vänner, farbror Maskros steg ut från den Kungliga Hovleverantörens butik ett stort antal tusenlappar fattigare. Men jävligt snyggt klädd. Och om man ska döma av expeditens ord:
-Du behöver inte vara orolig, den där håller ett bra tag.
-Ja, jag tänkte inte köpa en ny på 10 år.
-Det beror ju på hur mycket du sliter, men jag skulle säga 20.

..så blir kostnaden utslaget på antalet användardagar väldigt blygsam. Bra cykelkläder är svårt att hitta. Lika bra att slå till. Jag medverkade dessutom vid en tillställning på kvällen där jag förväntades vara representativt klädd.



(för övrigt vill jag bara påpeka att det är förbaskat trevligt med hundar i butiker. Mer sånt)

På spaning efter den grusväg som flytt

Ibland, med facit i hand undrar hur man egentligen tänkte. Det finns många viktiga saker som behöver redas ut, men idag var den primära frågan: Varför satte jag på 26-622 däck på cykeln?*
Det går inte snabbare. Det är inte mer lättrampat. Dom hekto jag sparde i vikt hade varit väl använda när asfalten försvann. För det var ju även denna dag som det alltid är: Jag såg en avstickare, till exempel en lång allékantad grusväg och svängde naturligtvis av på den istället för att fortsätta på den landsvägsrunda som var syftet från början. Idag gav det rejält resultat. över en timmes grusvägstramp genom kulturlandskap, och hade jag inte haft wimpdäck hade jag kunnat ge mig in på ett flertal intressanta stigar (jo, jag körde så långt på stigarna jag kunde förstås..). Men däcken... Helt fel. Inte ett dugg bra.
Nä, nu får det vara nog. Ett par Schwalbe Marathon 30-622 är beställda. Ska man njuta av grusvägar ska det göras på rätt sätt. Finns inget värre än taskig utrustning, och smala däck är urkass. Borde förbjudas.

(ja jo, den som är inställd på en svettorunda på Södertörns landsvägar (helst då välsopade) har andra krav. Jag vet det, så det finns inget behov av att påpeka det. Men jag är fortfarande tveksam om det är smala däck som gör att man blir snabb)


* Hur jag tänkte när jag köpte däcken? Jo, det var ju någon konstig idé om att cykeln skulle bli lättrampad på asfalt.
Fan, jag hatar ju asfalt. Jag borde verkligen ha vetat bättre. Troligtvis var jag full.