Longbike

Picko tyckte jag borde kolla upp Kona UTE eftersom jag ville ha en Longbike. Visst är den underbar. Priset är rätt också. Rekommenderat utpris är 799 euro, vilket är en löjligt låg summa i sammanhanget. Jag förstår inte hur dom har burit sig åt för att lyckas hålla priset på den nivån. Den enda förklaringen jag kommer på är väl att dom verkligen har bestämt sig för att det är viktigt med longbikes och struntar i utvecklingskostnaderna. Värmdöpappan som köper en Stinky till sonen får betala...

Kona gör generellt sett bra cyklar med vettiga specifikationer, och jag skulle förmodligen ha stuckit iväg till närmaste Konahandlare och lagt en handpenning för länge sedan om jag inte hade nånting ännu bättre på gång.
Och förövrigt är det BBB som ni läser. Nu börjar gnället:

Först och främst är det bromsarna. Avid SD5 är väl så bra som en V-broms kan bli, och en Hayes mekanisk skivbroms fram får stopp på det mesta. Så det är bakbromsen som oroar mig mest. Alla vana cyklister använder frambromsen till att stanna, bakbromsen får bara reglera farten. Vi vet att det nyper ordentligt framtill. Men på den här cykeln måste man bromsa annorlunda. Alla som har cyklat med tung last bak (vilket den här cykeln är gjord för) vet att det inte går att bromsa på vanligt vis. Man måste stoppa med båda bromsarna, annars får man den väldigt otrevliga känslan av att cykeln antingen lyfter bak och man går över styret eller så vrider sig bakänden och kastar åt sidan. I det här fallet borde den kraftigare bromsen ha suttit bak, för det är där vikten kommer att finnas. Dessutom är jag tveksam till hur det blir med så lång bromswire. Svampig känsla är ett ord som dyker upp i skallen.

Nästa invändning är hjulstorleken. 622-hjul på den här typen av cykel har fördelen att vevpartiet kommer högre upp vilket är bra, men lasten kommer också högre upp vilket är dåligt. Med stora hjul blir hjulbasen längre, vilket kommer att göra cykeln svårmanövrerad där det är trångt och det blir jobbigare att starta och det är större hjul som roterar som måste bromsas. Med mindre hjul hade bakhjulet kunnat flyttas lite längre bak för att få lastvikten mer centrerad.
Däcksvalet är liksom fälgarna vettigt (men varför dom anger det till 700x47 istället för 42-622 begriper jag inte). Lasten verkar vara tänkt att placeras högt, dom fina specialväskorna hänger åtskilliga centimeter ovanför hjulnavet. Överhuvudtaget är jag tveksam till väskorna, dom begränsar för mycket. Ska man ha packväskor finns det gott om vanliga cyklar att välja mellan.

En bättre lösning hade varit att låta några metallrör sticka ut från ramen och bara ha två stora nylonkassar fastspända från lasthållaren vilande mot rören. Den som köper cykeln hade då själv kunnat välja hur stora prylar som skulle fraktas. Tyvärr gör aluminiumramen att hemmasvetsare får svårt att slänga på sina egna lasthållarkonstruktioner, och Kona valde att inte förbereda ramen för Xtracycles lasthållare vilket jag tycker är en miss.

En bakstänkskärm saknas, vilket är en dödssynd på den här typen av cykel. Troligtvis blev det knepigt med wiredragningen till bromsen, v-bromsar och breda stänkskärmar har svårt att samsas.
Desto större anledning att sätta den kraftigare bromsen bak då... Men mekanisk skivbroms och långa wirear låter inte som en bra idé. Inte heller finns det någon möjlighet för den som råkar ha ett par hydrauliska skivbromsar liggande på hyllan att sätta på en vettig bakbroms, för det finns inget skivfäste bak... Va? 2008?

Men ändå. Det är en väldigt fin cykel. Och priset är kanon, jag är som sagt imponerad av att dom lyckades hålla det så lågt.
Synd att det blev på bekostnad av bakstänkskärm.

Bikehugger gillar den dock. Läs mer där från en som faktiskt har testat cykeln istället för att bara sitta vid tangentbordet och klaga.
(och ja, jag skrev faktiskt det här innan jag läste kommentarerna)

Lance börjar cykelpendla

Det låter löjligt att säga att man gillar Lance Armstrong. Jag menar, hur kan man vara säker på att det som skrivs i böcker och tidningar verkligen stämmer? Jag har ju bara tyckt att han var en jävel på cykling. Men när man har sorterat bort skitsnacket så har det alltid verkat som om han var en reko typ längst inne i allafall. Ultrasvetto och så förstås, men ändå.
Och nu ska snubben öppna cykelbutik i Austin, Texas. Med fokus på pendling! Alltså, killen har förmodligen så mycket pengar att han aldrig mer behöver göra ett handtag i hela sitt liv så det är knappast som om han behöver en cykelaffär för att dryga ut pensionen (för övrigt, den som tänker försörja sig som ägare till en cykelbutik lär få jobba hårt). Trek lär väl förresten vilja använda hans namn i 20 år till till att marknadsföra cyklar dessutom...
Nä, han öppnar inte en butik för exklusiva tävlingshojar. Han bygger ett pendlarcykelcenter.
Även om namnet L.A. kommer att dra kunder, så är det ju åratal innan det blir breakeven för ett sånt projekt.
Läs det här:
-This city is exploding downtown. Are all these people in high rises going to drive everywhere? We have to promote (bike) commuting," Armstrong said Wednesday

Eller det här:
-Armstrong said he'd like to see Austin evolve into a place like Portland, Ore., where biking is part of the culture and people pedal to work, to restaurants and to run errands

Heder och ära till en sån snubbe. Babylon by Bike bugar och bockar och konstaterar att Lance Armstrong tagit ett kliv som nästan plockar ner Eddy Merckx från tronen som den störste nånsin.

Läs mer här

Adjö SPD

Hej då hårda, obekväma och stinkande plastskor. Hej då till idén att sitta fast med skon i ett enda läge och att trampa med framdelen av foten hela tiden. Hej då till att ha en metallklump under foten som leder bort kroppsvärmen och som gör att man går som en skadskjuten anka när man kliver av cykeln. Dom här ska få sitta på långturscykeln. På pendlarhojen sitter det redan korgpedaler, och på MTB´n ska jag testa med plattisar och mjuka sulor.
(fast där ska det erkännas att jag gillar dom pedaler jag använder, SH 647. Där är det clownskorna jag vill bli av med. Jag är fortfarande inne på att modda ett par riktiga skor med SPD-klossar)

Skeva hjul

Det var efter Vätternrundan 2003 jag bestämde mig. Jag har aldrig någonsin varit i så bra form, och jag tyckte allting var skitkul. Jag hade en snabb racercykel med 16-ekrade superlätta hjul och höll god fart i den tidiga morgonen. Strax efter Vadstena hörde jag en skarp smäll och cykeln tvärstannade.
En eker hade brustit i bakhjulet, och hjulet hade blivit så skevt att det inte kunde röra sig i den trånga ramen. Jag kunde inte ens leda cykeln, utan fick ta den på axeln och bära, till alla andra cyklisters nöje när jag gick över på vänstersidan av vägen och började gå mot nästa depå. Lyckligtvis hade jag MTB-skor. Efter några kilometer vevade jag in en servicebil som undrade om jag tänkte bryta, men det ville jag ju inte. Jag ville bara ha lift till reparation. Om jag betalar 1000 spänn för något så lägger jag inte av efter två timmar.

Väl i depån var det lång kö till mekanikerna men jag mumsade bullar och drack sportdryck under tiden och försökte få upp värmen. Tillslut blev min cykel färdig med en provisorisk "normal" eker istället för den specialgjorda platta och breda eker som suttit där tidigare. Reparatören var tveksam till att det skulle hålla runt sjön men jag envisades.
Ekern höll hela vägen tillbaka till Motala, men väl hemma i Stockholm igen gick jag till Den Stora Cykelbutiken där jag köpt cykeln och reklamerade felet, jag hade speciellt frågat om hjulen skulle orka med mina 70 kg (som sagt, jag var i bättre form då än nu) och dom försökte smita från ansvaret med att säga att cykelmärket inte längre såldes i Sverige och därför inte ingick i butikens sortiment. Jag påpekade då att garantin gällde för mig som köpare gentemot säljaren, och efter en dryg månad hade jag fått en ersättningseker. Jag fick några mysiga turer i det varma augustivädret, men i september var det dags att betala en kvarskatt och jag hade ingen lust att ha en cykel hängandes på oanvänd på väggen fram tills i april nästa år så det blev en annons på blocket.

Dessutom hade jag som sagt bestämt mig. Jag tänker aldrig mer riskera att bli blåst på en stor cykelupplevelse eller se en massa pengar rinna bort på grund av en hoj som är för klent byggd eller som har konstiga delar. Så min fäbless för handbyggda hjul med standardekring och lättillgängliga komponenter grundlades här. Jag har ingen servicebil som byter hjul åt mig och jag vore mjuk i hjärnan om jag använde utrustning som inte håller. Eller för den delen, utrustningen ska fungera även om den pajar. Hade hjulet varit ekrat med fler ekrar hade det inte blivit lika skevt, och hade ramen haft bättre toleranser hade det gått att cykla med ett skevt hjul.

Visst, cykeln var lätt. Jag var jävligt glad för det när jag gick längs landsvägen med cykeln på axeln. Men jag köper aldrig mer en cykel med för litet utrymme i ramen eller skaffar specialhjul.

Reflexväst vart man än ser... Vad fan är det med folk egentligen?

Jag har ju i över ett år varit förskonad från att behöva cykla till City, men nu skulle jag ju på kurs* i två dagar så det var väl bara att trampa upp på Skanstullsbron och in till stan. Och det var en sak som förvånade mig ordentligt: Reflexvästar! Först trodde jag att jag var omgiven av massvis av cyklande snutar och vägarbetare, men insåg efter ett tag att dom var ordinära pendelcyklister allesammans. Var har dom kommit ifrån? Alltså, klockan 0815, i fullt dagsljus, på några av världens bästa cykelbanor och cykelfält i en stad där trafiken sker i en låg hastighet och där bilisterna är uppmärksamma så är det uppenbarligen hundratals personer som känner sig så otrygga att dom tar på sig ett plagg som är till för att varna!
Vad är det för fel på människor?
Alltså, om jag var så rädd varje gång jag gav mig ut och cyklade så skulle jag ställa till ett jävla liv. Jag skulle ta med en hillebard för att kunna hugga upp plåten på den bil som närmade sig, eller arrangera sittstrejker mitt på Götgatan.
Men det är ju inte särskilt farligt att cykla i Stockholm. Tvärtom upplever jag det som rogivande. En perfekt start på dagen.
Vad är folk så rädda för? Har alla dessa människor startat sin pendelcykling fyra timmar tidigare från Nynäshamn och cyklat riksväg 73? Jag tror inte det. Visa mig det ställe i Stockholmregionen som inte har bra markerade och upplysta cykelvägar utan tvingar folk att klä ut sig till varningsmärken...
När jag letade efter en bra bild för att illustrera det här hamnade jag på Trygg-Hansas hemsida.
TH gör ju som alla försäkringsbolag, dom låtsas vara snälla för att sen kunna strunta i att betala för att allt ändå var ditt eget fel... så dom skänker bort reflexvästar till förskolebarn.
Så här skriver dom:
"Förutom att göra barnen synliga i mörkret så fungerar västarna som en tydlig identifikation även under dagtid och därför kommer de att komma till användning dygnet runt, året runt."


Tack, men jag tror nog att barn klarar sig även i vanliga kläder. Jag vill inte ha ett samhälle där en reflexväst är ett sätt att överleva. "Synd att Pelle, 5 år, blev överkörd. Men skulden får till viss del läggas på hans föräldrar som inte såg till att han hade reflexväst".
Jag tror inte att trafikmiljön i Stockholm är sådan att dagisklasser måste ha reflexvästar för att inte mejas mer vid övergångställena.

Ju fler varningsignaler vi slänger ut i trafiken, ju mer flyttar vi trafikanternas uppmärksamhet till varningssignalerna istället för det som verkligen händer.
Jag är för att människor själva tar ansvar för sin egen säkerhet, men jag är rädd för den utveckling som kan bli när skulden för en olycka flyttas från den som orsaker den till den som utsätts men inte har skyddat sig.

Den största trafikfaran för alla Stockholms pendlarsvetton är fortfarande att dom går över styret för att dom tvärbromsar i 35 km/h när en fotgängare har oförskämdheten att gå på cykelbanan.
Och då spelar det ingen som helst roll om man har reflexväst.**

* kurs: Ja, jag var på Excelkurs.
Jag kände mig som en Sumerisk präst för så där 4500 år sedan: " Ja, jag har ju klarat mig bra med att deklamera Gilgamesh, och planeternas kurs på stjärnhimlen kan jag utantill så det är inga problem att förutsäga månförmörkelser. Jag kan ju hålla reda på när det är dags att offra en get och vem som är skyldig två duvor och en gås till templet, men nu får jag ju lertavlor inte bara från översteprästen utan även från grabbarna som tar emot offergåvorna, så jag tyckte det kunde vara en bra idé det där med kilskrift. Jag såg att dom lär ut det inne i Babylon och det kostar bara tre lamm och en kruka olivolja"

**Jag hade sällskap med R över Götgatsbacken Han cyklade på sin titan-Gary Fisher, med gummistövlar, utan reflexväst och hjälm. Säker, trygg och glad i stockholmsmorgonen.
Om jag skulle ut på vinternattsrandonnée runt Mälaren skulle jag absolut sätta på mig en reflexväst, och jag skulle kräva att alla som var med hade samma utrustning. Men det är liksom en helt annan sak än jobbpendling över Södermalm från Söderort.

Allroundcykel?

Ja, vi tar väl en bild från i somras för att illustrera dom tankar jag har om allroundcyklar.
Först och främst så är det ju så att det inte finns någon cykel som kan vara bra på allt. Det är en omöjlighet. Cyklar är antingen kompromisser eller superspecialiserade. Dom cyklar som är bäst på det dom är gjorda för är usla så fort det kommer till någon annan form av användning. Som exempel kan vi ju ta trackfixies eller DH-slädar. Men jag har under några år försökt hitta en "allrounder" som ska fungera till allt, med olika resultat (och kul resultat också. Även om cykeln inte är perfekt betyder det inte att den är oduglig. Det är tvärtom väldigt intressant att dra lärdomar typ " om jag hade kunnat ha större däck i min ram hade den här stigen varit fantastisk" ,"cantibromsar suger verkligen hästballe i tre timmars ösregn , " om man byter riserstyret mot ett rakt får man plats med en styrväska", eller
"dämpade framgafflar ska ha lockout om man ska cykla 30 km asfalt med konstant stigning").
Det är liksom vägen som är målet på nåt vis. Det är flera hojar som har fått vara kandidater i min "allrounder"-tävling.
Cannondale T800 till exempel. Jag älskade den cykeln och skulle gladeligen köpt en ny istället för den som vart stulen 2004 om inte Cannondale hade förfuskat modellen så enormt numera. Kona Jake var mycket rolig att cykla på men hade risiga komponenter och tåöverlapp som störde och inte ordentlig plats för stänkor.
Surly Longhaul Trucker fortsätter att vara en älsklingscykel, och 559-hjulen gör att den klarar skog och stig och är lätthanterlig trots sin långa hjulbas . Men den är snigelseg i uppförsbackar.
Planet X Kaffenback hade varit utmärkt om den hade klarat bredare däck.
En vackertväder-cykel .
Förra året trodde jag att jag nått fram efter bygget av Uncle John-cykeln. En cykel för kreditkortstouring på grus och stig.
Men det hade jag inte. Jag nådde bara nästan fram.
Det är inget tåöverlapp trots att det är 622-hjul, men den är svårstyrd på stig. Och den har inte plats för feta däck och stänkskärmar. Kompaktvevparti och vid kassett räcker inte heller till. Fast skivbromsar fick jag till.

Så specifikationen är numera:
559-hjul
Plats för feta däck
Lödda öron för stänkor och pakethållare
Skivbromsar
MTB-utväxling
Brett bockstyre med flare
Långt topprör men låg standover
Långa kedjestag men gärna sadeln långt bak

Jag fortsätter att leta.

Konservativ?

Dane tror att jag håller på att blir Sveriges svar på Grant Petersen.
Jag har alltid varit skeptisk till Tolkieninfluenser (han har ju döpt företaget och minst två cykelmodeller efter namn i Sagan om ringen!) men kan i vissa fall inte annat än att hålla med:

-I don’t mind races, or racers, but I sure do mind the influence that racing has on equipment and riding attitudes. It seems like a big trick, to me. You flash it up and make it popular so you can fool new riders into going down this path of pain and not-fast-enoughness, and once you get them there, you assure them that they can go faster if only they ride your $800 wheels or the two-pound frame or chug the squeeze-gel you provide them. It’s like you’ve captured them like slaves, and now they’re serving you and can’t escape, and meanwhile, they’re missing out on the best kind of riding, which is just riding without comparing yourself to racers or wishing you were something you’re not, or not as good as you want to be.

Grant Petersen har ju profilerat sig som en "det var bättre förr"-kille som letar upp gamla konstruktioner och som vägrar att godta moderna saker som A-headset på styrstammar eller skivbromsar, men som samtidigt har påpekat att bra saker alltid kommer att vara bra saker och som har haft en sund skepticism mot trender och mode.

Och en ny titt på Rivendell Bicycles hemsida (som har blivit klart bättre sen jag senast avfärdade G.P. som en retrosurgubbe) visar klart att vi delar en gemensam ideologi.
Bivax och ullfett som cykelsmörjmedel är ju så BBB att jag inte ens kunde ha kommit på det själv!
Dessutom säljer dom en sydväst från Grundéns som cykelkläder. Alltså, när jag var och fiskade hummer utanför Smögen i höstas hade den skeppare vi var ute med Grundénsställ på sig...

Och sen... Jag har ju funderat en tid över varför mina skor som används till cykling ska vara några stinkande stenhårda plastprylar som inte går att gå med på plan mark. Faktum är att min pedalteknik har blivit mycket bättre sedan jag började pendla med plattpedaler. På MTB använder jag Shimano 647 som gör att jag kan klicka ur och flytta foten på pedalen när det behövs. Jag har tänkt på att säga adjö till SPD länge. Men det visar sig att den gode Grant redan har tänkt på det också: Shoes Ruse.
Varför cykla i obekväma plastskor när det egentligen inte tillför något? Klart som fan att sulan måste vara stenhård när all kraft ska koncentreras till en kloss på 30x35mm under foten...
Tack. Min nästa alp-överkrossning ska få ske med skor som passar en gentleman.

Sen var det ju det här med strumpor:
-I like the idea of wearing socks whose fabric and technology haven't changed ten percent in a thousand years, and my feet don't suffer for it. My all-wool sox get me through everything I ever do with them, and I always do everything I do with them.

Alltså, jag är med på hela resonemanget där också. Men jag vägrar att köpa en cykel som heter Legolas. Det räcker gott och väl med att jag för fyra år sedan föll för en stålram som heter "Runka av" om man översätter det till konungens svenska. Det är tillräckligt skämmigt.