Numera med växlar!

Klicka på bilderna så ser du bättre!
Så där. Skogscykeln har fått växlar igen. Det är den femte ombyggnaden av drivpaketet på den här ramen. XC, SS med spännare, XC, SS med magic gear och nu då femväxlat. Jag bad Phil om ett par nya hjul och en gaffelservice på samma gång. Styret var gammalt och slitet, så det byttes ut mot ett 685mm EA50 för en spottstyver.
Jag har inte hunnit prova cykeln i skogen ännu, men den känns mycket trevlig att cykla på.



32/32,24,21,18,och 15. Borde räcka till för det mesta. Funkar både i rotiga branta backar och på vägen till skogen. Sparar knän. Bra kedjelinje, men en styrare sitter där för säkerhets skull. Gammal XTR får sköta paddlandet i sidled.

Skönt med lite hävstång i styret. Ingenting fancy. Gaffeln är från 2004 men den behöver inte bytas än på ett tag, och 105 mm räcker för East Coast-cykling. Bromsarna är fullt tillräckliga dom också, rea på Chainreaction samma sommar. Styrlagret är ett PRO som Oskar satte dit förra sommaren för Happy´s styrlagertest. Yeti Lock-Ons som är urgamla.

Naven är XT Centerlock, samma som på mina andra cyklar. Nu kan jag byta hjul nästan hur jag vill mellan hojarna. Kan bli kul att slänga på 559-hjul på cyklocrossen. UST-fälgar om jag skulle vilja köra slanglöst. Mitt fjärde par hjul från Dr Spoke . Nej förresten, femte. Åttonde om jag räknar in dom cyklar som jag har lånat för att testcykla...

(när jag räknar efter så har jag ägt 11 cyklar sedan 2004 och jag har testat tre stycken lånecyklar under längre perioder. Åtta av dessa har alltså haft hjul byggda av Phil. Tur att jag inte läser tyska tester)

Julklappstips

Ja, ni behöver ju något att skriva upp på önskelistan, eller hur? Gör vänner och familj en tjänst och lämna fram en ordentlig önskelista så får dom lättare att välja vad dom ska stoppa i strumpan eller lägga under granen. Själv hatar jag att stå på Åhléns fyra dagar innan julafton och fundera på vad jag ska köpa eftersom folk har sagt diffusa saker som "nja, jag behöver inget" , "assietter" eller "nån bra bok". Inte heller litar jag på att mina nära och kära klarar av att göra ett bra val om jag inte hjälper dom på traven. Önskelistor är bra. Du kan ju göra familjen ytterligare en tjänst genom att tala om var på nätet dom ska köpa så slipper dom trängas i överfulla varuhus utan kan sitta hemma och dricka årets Beaujolais Noveau vid datorn. Det är i allafall ingen som kommer att ge dig en Magurabroms.
Varsågod, Farbror Maskros listar upp några fina julklappstips som även normala människor fattar.

Först ut på listan är en bok som jag tycker är oumbärlig. The Rider av Tim Krabbé.
Varför? Ja, för det första är det en roman om cykling. Bara det gör den ju värd att läsa.De flesta andra cykelböcker är fakta, reportage, färdbeskrivningar och så vidare. Och den är förbannat bra skriven. Hela boken är skriven på en rytmisk prosa som känns precis som om man själv skulle sitta på sadeln. Det är så här tankarna kan gå i huvudet när man sitter länge i sadeln.
Läs det här till exempel:
"Kilometer 75-78. The fields are a dry yellow and light green. Endless fences lean crookedly across the landscape. To keep something out of the wind? The road is narrow and rolling. Uphill or down, you can’t sort it out, it drives you crazy. We shift, we stand on the pedals when we get too lazy to shift again. The sky up ahead is black. No one is watching us. More than two hours to go...
... Road racing imitates life, the way it would be without the corruptive influence of civilisation. When you see an enemy lying on the ground, what’s your first reaction? To help him to his feet. In road racing, you kick him to death.’
Berättelsen handlar om ett fiktivt lopp, Tour de Mount Aigoual i sydvästra Frankrike och utspelar sig nån gång i mitten på 1970-talet.
Vill man inte köpa den från Amazon går det bra att köpa den från Rapha


För den som inte har följt Tour de France så länge så uppstår många frågor. Hur känns det i kroppen? Varför tävlar man inte i landslag? Varför är ledartröjan gul och vad betyder begreppet "bergströja"? När började touren? Varför har man hjälpryttare? Hur gör dom när dom pissar? Varför vinner inte den som kommer i mål först, och varför bryr sig ledaren inte om att köra ikapp? Varför är Le Tour större än OS och VM för cyklister? Hur kommer det sig att vissa etappsegrar kan ges bort till en förutbestämd vinnare utan att det ses som fusk? När jag själv började bli intresserad av TdF i slutet av 90-talet så visste jag väldigt lite om hur tävlingar för cykelproffs fungerar, och framför allt så framstod TdF som ett evenemang med sin egen mytologi. Nu vet jag lite mer, men jag hade fått reda på fakta mycket tidigare om jag hade läst de här böckerna. Så varsågod, några bra boktips om Tour de France och det hårda livet i de professionella cykelteamen.

Paul Howard är en engelsk journalist som inte är specifikt inriktad på att skriva om cykling, men han är cyklingfan på samma sätt som britter kan vara de mest hängivna fotbollsfansen. Med "Riding High, shadowcycling the tour de France" har han skrivit en bok som handlar om en sak som ganska många av oss skulle vilja göra, nämligen följa Le Tour varje dag på cykel. Men i hans fall blir det snarare frågan om att föråka banan för att vara säker på att hinna fram innan vägarna stängs av. Det innebär att han blir tvungen att gå upp mitt i natten och tigga till sig lite hett vatten från hotellreceptionen för att göra te och att de första milen varje dag måste cyklas i mörker med långtradare som enda sällskap på vägarna. Böket med att få tillräckligt med mat och vila, hitta hotell och att lösa logistikproblem är underhållande beskrivet på det återhållsamma brittiska sättet. För oss tifosi så är det både roligt och informativt, framförallt när han beskriver hur ont det gör i kroppen och hur magen knasar till det när han kommit halvvägs.

Le Tour är en tävling som innehåller många mytomspunna ögonblick. Ett av de mest kända är den brittiska cyklisten Tom Simpsons död på Mount Ventoux 1967. I William Fotheringhams bok "Put me back on my bike" får vi följa Tom Simpsons karriär fram till den dag då han utmattad av vätskebrist och droger dog av solsting på en av TdF:s hårdaste etapper. I berättelsen framträder en bild av en sympatisk och utåtriktad idrottsman som kämpade hårt och gjorde vad som krävdes för att vinna, i en värld där amfetamin ännu knappt hade blivit betraktat som doping. Tom Simpson var en del av "the swingin sixties", inte en fuskare.


Doping har en lång historia inom cykelvärlden. Les Woodlands "The crooked path to victory" tar sin början redan på 1800-talet med de första cykeltävlingarna, i en tid då enbart män som inte behövde arbeta för sin försörjning ansågs vara äkta sportsmen och murare eller bonddrängar stängdes ute från tävlandet. Det illustreras tydligt hur fusk och prestationshöjande medel har varit med i sporten ända från början. Många klassiska situationer beskrivs och en hel del bortglömda kullerstenskungar återupplivas. Tyvärr slutar boken lite fegt en bit in på 1990-talet. Jag antar att författaren skulle ha kunnat skriva om flera mer närliggande händelser, men som sportjournalist har Les Woodland ganska många tår som han inte vill trampa på. Men det är spännande läsning hela tiden och nödvändig cykelhistoria.

En annan mörk historia är "Breaking the chain" av Willy Voet, berättelsen om hans tid som soigneur för Festinateamet som tog slut när han åkte fast i tullen för dopingsmuggling . Trots att boken i mycket är ett försvarstal av den anklagade så är den spännande. Bilden av hur dopingen var systematiskt organiserad av tränare och cyklister känns trovärdig, framförallt eftersom flera andra av de inblandade i efterhand har bekräftat att W.V:s berättelse är sann. Boken ger också en förståelse av anledningen till att idrottsmän dopar sig, och om hur drogbruket även har spridit sig till tränare, massörer och mekaniker som även de behöver få i sig piller för att orka med livet på vägen.

En författare som vet hur en underhållande berättelse ska framföras är Graeme Fife, och det märks påtagligt att han är dramatiker till yrket. Hans böcker "Tour de France - the history, the legend, the riders" och "Inside the peloton" är fullproppade med spännande anekdoter. En är om hur Alphonse Steinès rekognoscerade Tourmalet 1906 och pulsade genom snö 12 kilometer ner till Barèges för att kunna skicka ett telegram om att passet var "passande för fordon" och "snöfritt". "Inside the peloton" är skriven med en presentation av olika legendariska cyklister som till exempel Eddy Merkcx, Sean Yates och Raymond Poulidor och olika händelser i deras karriärer i varje kapitel, medan "TdF - the history, the legend, the riders" har en klassisk klättring som utgångspunkt i varje kapitel. Båda böckerna överlappar varann lite, men jag föredrar nog TdF-boken eftersom den innehåller målande beskrivningar om hur Graeme Fife själv cyklar upp för dessa berg.

Ascent-The mountains of the Tour de France av Richard Yates handlar om precis det som beskrivs i undertiteln. Col de Galibier, Mount Ventoux, Alpe d´ Huez och Tourmalet. Alla dom klassiska topparna, vem som kämpade, vem som klappade igenom, när just det berget förekom i TdF första gången... Massor med fina svartvita bilder.


Jag hyser en hatkärlek till Cycling´s Golden Age-Heroes of the postwar era 1946-1967
med text av Owen Mulholland och förord av Eddy Merckx. Det är väldigt bra texter, och bildmaterialet (som kommer från Brett och Shelly Hortons enorma samling) är fantastiskt.
Om du går igång på Hugo Koblets tröja från 1953 års Rom-Napoli-Rom, Gianni Mottas gröna Tour de Romandie tröja från 1966, affischen från Vuelta a Espana 1959 eller Breitlings Giro d´Italiaklocka så är det definitivt en bok för dig. Du har aldrig sett maken till fina saker, och även de dokumentära bilderna är utstående. Men boken bör njutas i små doser, annars blir det lätt för mycket. En normal cyklisthjärna är inte bortskämd med så pass mycket skönhet och kultur. När du ser bilden på den repiga leksaksbilen som är en TdF -kvastbil är det lätt att gå i spinn. Varning alltså. Det kan bli dyrt att läsa den här boken.

Men det är ju inte alltid man vill läsa. En film passar bra också. Bromley Video är ett bra ställe att handla. Den som inte har Jörgen Leths "A sunday in hell" bör genast skriva upp den på julönskelistan. Jag tänker inte ödsla ett enda ord på varför denna film bör finnas i ditt hem. Säg bara att du aldrig mer kommer att bli glad om du inte får den. Ingen kan tillåtas vara ignorant om denna kulturskatt. Och får du inte nog av Eddy Merkcx i den filmen (jag får inte nog) så rekommenderar jag "La Course en Tête" och "The greatest show on earth" som trevligt nog finns på en dubbel-DVD. Helt obetalbara scener från Giro d´Italia 1974.

Men mjuka paket då? Det måste ju finnas några mjuka paket under granen, annars blir det ingen riktig jul..
Visst. Du ska önska dig ett par sockor. Ull så klart. Inget trepack från Dressman, du måste vara koncis i dina önskemål. Ett par Sock Guy är så mysiga så att du kommer att köpa fler par för att använda även när du inte cyklar.

Och skulle det vara så att du har någon person i din närhet med en extremt välutrustad plånbok så tycker jag att du ska önska dig ett par Rapha Grand Tour Gloves
för den fina summan av 116 Euro. Glöm inte att berätta för mig hur dom känns när du fått dom. Skinn från "African Hair Sheep"? Hårfår? Dom är snygga som attan, men för det priset borde dom levereras inslagna i guldpapper
och hålla i fem år.. Om du får ett par vill jag testa.



Och för guds skull, se till att dina tokiga familjemedlemmar som ger dig kalsonger får blicken åt rätt håll!
Tipsa om Howies. Ekologiskt korrekta kläder från ett företag med samvete och stil, och du får kanske ett par kalsingar i Merinoull.
Överhuvudtaget fina och funktionella kläder.
Edit: Eftersom det åtminstone finns en teoretisk chans att någon kvinna skulle läsa detta så vill jag bara påpeka att Howies gör tjejtrosor i Merinoull också. Skriv upp på önskelistan.



Och om du inte får någon att nappa på ovanstående förslag, så är den sista lösningen att rikta uppmärksamheten till Whisky Shop.
Nåt kul ska det väl finnas.

Så där. Bara att skriva ut eller skicka listan vidare.
Själv tänker jag köpa rubbet med julklappar på nätet och bara göra ett symboliskt besök på NK strax innan julafton. Men det är mest för att jag är lite förtjust i baren på herrmodeplanet.

Joooo... jag höll på att glömma: En Cashmirhalsduk är ju aldrig fel. Bra att ha kalla vinterdagar. Hos Savile Rogue får du den i ditt favoritfotbollslags färger.
Här har vi till exempel Glasgow Celtic. Eller Plymouth Argyle. Eller något mer åt hemmaplan.

Ärtrock?

Efter 25 kilometer i snöslask med 16 kg oxbringa på cykeln så har jag kommit fram till att en cykeljacka ska vara dubbelknäppt. Alltså går Filson Mackinaw bort, trots ryggfickorna.
Min alldeles nyinköpta US Navy Peacoat är dock extremt mullig i det Stockholmska för-vintervädret.
Fakta: Ull värmer. Ull ventilerar. Ull står emot väta. Stora knappar är betydligt lättare att hantera än blixtlås. Speciellt med kalla, handskklädda fingrar. Blixtlås och kardborrband är dumma nymodigheter. Väljer man rätt material från början behövs inte sånt tjafs.
(ja, dom var inte helt koko när dom skulle speca kläder som dög att patrullera efter ubåtar på nordatlanten)

Jag funderar på att köpa ytterligare en Peacoat bara för att använda materialet och gå till en skräddare som får sy ryggfickor, ärmficka, höga bröstfickor och en stjärtlapp. Nån form av slejfar på ärmarna kunde vara bra för att dra åt med, eller så förlänger man ärmarna 5 cm och syr dit ett tumhål. Eller kanske muddar på insidan av ärmen? Stor sidoöppnad kartficka på höger bröst? En hållare för diodlyse på ryggen? Chief Petty Officers gradbeteckning på ärmen i reflexmaterial? Om någon har ett förslag så kläm fram med det.

Cykeljacka?

Som dom flesta av er redan vet så tycker jag att merparten av dom cykelkläder som har dykt upp dom senaste 30 åren är tokfel... Nu har jag hittat en jacka som passar någorlunda in på min specifikation. Filson, som sedan hundra år gör jaktkläder har en intressant jacka, Double Macinaw Cruiser. 100% ull, ett antal bra detaljer. Dubbelt tyg över axelpartiet och en skärning som låter regnvatten rinna av. Ryggfickor! Jackan är förmodligen inte perfekt, men hellre det än något " TEX "-material som är kväljande fult och som ändå inte funkar...

Ölkarta

Flandriska turistbyrån är goda människor. Det låg ett tjockt kuvert med logiinfo, turistkartor och en ölkarta på hallgolvet idag. Ölkarta... Det låter vackert, speciellt när man tänker på att det är 20-30 kilometer mellan bryggerierna.

Ronde van Vlaanderen

Jag har funderat på Flandern ganska länge. Först och främst vill jag cykla en vårklassiker, och vartefter jag tog reda på fakta så lockade Flandern mer och mer. Man kan ju börja med Ronde van Vlaanderen-muséet i Oudenaaarde, och några mil öster om Bryssel har Hoegaarden ett bryggerimuseum. Strax utanför Oudenaarde kan man besöka Romanbryggeriet som tillverkar Ename, det finns cykelkartor för Peter van Petegem Classic och Davitamon Classic.
Massor med småhotell som är "vietsvrendlich" (jag tolkar det som cykelvänliga).

Sen så cyklar man RVV och stannar en extra dag och tittar på proffsloppet. Våren kan inte börja bättre. Massvis med kul saker på lagom cykelbart avstånd från varandra. Maten lockar också. Jag går i spinn på hur kul det kan bli.
Läs mer om Flandern här.

Lite senare: Nu är jag anmäld. Fan vad spännande. Den femte april står jag i Ninove och och är nervös av bara helvete.

Är det inte dags att strunta i Vätternrundan?

Som sagt, jag var i Motala för några dagar sedan och då påmindes jag om hur spännande det var att delta i Vätternrundan. Men jag tänker inte göra om det. Det är inte särkilt jobbigt att cykla runt pölen, men VR är för stort. Det är för många deltagare som dessutom cyklar på för många olika nivåer. Det är inte ett dugg bra att blanda folk som för tre månader sen köpte en Crescenthybrid och vinglar fram på vägen med svettoklungor som satsar på sub9 och clowner på en Kronan (vad gör förresten sub9 klungorna på VR? Det är ett motionslopp utan placeringslista för tusan. Den som vill cykla så borde delta i ett helt annat arrangemang).

VR är för stort. Det blir fullbokat för tidigt, så starttiderna måste spridas ut på ett hellöjligt sätt över dygnets timmar. Många oerfarna startar vid helt fel tidpunkt så dom kommer att lida ännu mer eftersom dygnsrytmen blir uppfuckad. Alltför många går omkring och tror att man måste starta i nattmörker för att det ska bli bra (okej, jag inser skönheten i att cykla i gryningen. Det är häftigt. Men jag tror att många VR-cyklister missar att tänka på det vid tillfället).

Eftersom VR för en ganska stor del av cykelsverige är årets höjdpunkt så lägger sig tyvärr ett stort lock över alla andra aktiviteter. Träningen får ett enda fokus, andra arrangemang i juni-juli är bara att glömma och med den korta vår vi har i Sverige så är det helkorkat att årets största händelse inträffar på försommaren... Två månader med torra vägar och sen är säsongen över. Och vi vet ju hur vädret är veckan innan midsommarafton. Instabilt är det bästa ordet.

Så vad ska man göra? Ja, först och främst så ska ju den som är en erfaren cyklist strunta i att överhuvudtaget delta. Det blir ju fullbokat i allafall. Lämna lite plats åt dom som inte har varit med tidigare och som inte har samma ambitionsnivå.
Gör något annat. Var med i Cykelcitys Gran Fondolopp till exempel. Åk till Danmark, Norge eller Tyskland och cykla nåt kul lopp. Marginellt dyrare och klart mera kul än VR. Kör Siljan Runt. Se till att de andra arrangemangen under säsongen får din uppmärksamhet. Ta ditt kompisgäng till någon annan sjö där alla som deltar vet vad det är frågan om och skaffa lite värdiga motståndare. Sub9-klungor på VR är ett fruktansvärt fånigt sätt att skryta med att man är bäst.

Så där. Det var det enkla. Sen kommer fortsättningen, och det är där alla cykelklubbar kommer in. Det behövs helt enkelt några vettiga alternativ till VR. Långa landsvägslopp med tidtagning och placeringslista som är gjorda för svetton. Lopp där den som vill kan köra i en stor klunga, och lopp där kompisgäng kan köra som ett lag. Kanske till och med att några väljer att sätta ihop ett lag med fokus på att köra en ryttare i mål först och dom andra agerar domestiques? Det kunde ju bli hur kul som helst. Dom flesta cyklister skiter i hur dom placerar sig på rankinglistan, men vill gärna ha en bra upplevelse och få lite "braggingrights".

Och framförallt, lägg något kul i september. Det är då sveriges cykelmotionärer har sin formtopp, och det är även den månaden med bäst cykelväder på hela året.
Kom ihåg, "If you build it, they will come".

(slösa inte bort en massa tid med att påpeka för mig att det redan nu finns bra alternativ till VR. Jag vet det. Det är bara frågan om att jättemånga cyklister i Sverige ska sluta upp att anmäla sig till VR och börja vara med på alla dom andra arrangemangen istället).

Sugen på långlopp

Efter en tripp till Medevi Brunn idag så vaknade återigen den gamla lusten att delta i ett långlopp. Jag har åkt den vägen så många gånger på väg till MTB-Vättern och Vätternrundan, och en bit av sträckningen för MTB-Vättern går en bit parallellt med vägen från Borensberg till Motala. Attans vad jag har hatat kullarna längs den vägen.. Det är en sträckning som är förknippad med många bra minnen. Motala är också en stad som trots sin tråkighet rymmer en hel del adrenalin bara på grund av Vätternrundan. Varje gathörn koms ihåg. MTB-Vättern är avsomnat, och jag kommer aldrig mer att cykla VR. Men fan vad kul det var. Jag tror på fullaste allvar att jag måste cykla ett långlopp i sommar. Frågan är bara vad? Det måste vara något spännande.

Ett alternativ är ju naturligtvis att jag struntar i att ha nummerlapp på mig och cyklar genom hela Kolmården, för den skogen ser otroligt spännande ut från bilfönstret. Hur långt kan det vara?