Cykelabstinens

Fy fan. Det är bittert att vara ligga hemma och va sjuk. Jag orkar inte ett skit och sover halva dygnet. Nu har jag inte särkilt ont längre, och jag börjar kunna prata. För några dagar sedan räckte inte luften till för både tal och andning, jag fick välja. Men det lär bli en lång väg tillbaka.
Som det är nu så orkar jag inte mer än att vara på benen nån timme, och att gå till ICA är max vad jag klarar. Och just nu är vädret så där härligt svenskt sommarsvalt och gröngrått fuktigt.
(visst, skitväder för den som har familjesemester i nån svindyr hyrd stuga förstås.
En hel vinters dröm om Saltkråkan och Bullerbyn rinner bort med regndropparna på fönstret.. Men nu avviker jag ju från ämnet. Förlåt).
Det kunde självklart vara lite torrare. Men det är den smaragdfärgade grönskan, ljuset och luften som sporrar mig. Jag längtar ut i Hellas. Jag har haft många jättefina turer i Hellas varje juli, och det har ju inte alltid varit toppväder. Så just nu förbannar jag det faktum att jag inte ens skulle orka cykla nerförsbacken till Phil i sjöstaden och begära en "påväxling" på min MTB. För så illa är det. Det kommer att ta en rejäl stund att återhämta sig från den här smällen, så singlespeed är för åtminstone ett halvår framåt struket från schemat.
Rehabilitering alltså. Jag måste låna en växlad MTB nånstans, i bästa fall kan jag ge mig ut och cykla skog om sådär 14 dagar. Jag vill ut i Hellas.