Roots culture

Nej, det blir ingen text om reggae den här gången. I stället var det jag som ägnaden mig åt lite roots idag, både bokstavligt och bildlikt. Jag ägnade mig åt lite gammal god Hellascykling. För er som inte känner till begreppet "Hellas" så syftar det på ett friluftsområde som ligger kring Hellasgården några kilometer från Södermalm i Stockholm. Jag är möjligen ganska partisk eftersom jag och min familj har en lång relation till området, långt innan det fanns något som kallades MTB, men jag tycker det är världens bästa cykling. Men det är också ett av dom rotigaste områden som finns. Det är nämligen precis här som Stockholms skärgård börjar
(eller slutar) och hela området består alltså av en massa granitöar som det har torkat upp imellan, ett antal sjöar och en rullstensås. I flera av dom högt liggande områdena har vattnet ingen chans att rinna av, så det är blött även under den torraste sommar. Och när berggrunden är täckt med bara ett tunt lager av torv så går trädens rötter väldigt ytligt och sträcker sig långt över stigarna. Så det blev en dag av roots culture. Jag började på Traktormakt, körde halva Ulvsjöslingan, fortsatte Sörmlandsleden till Erstavik och tog gröna milspåret till Hellasgårdens restaurang där jag tog en macka och en öl. Sen blev det Champs Elyseé tills jag vände tillbaks in på Indianer och Vita och åkte till Björkhagen. En mycket trevlig dag. Mitt på Ulvsjöslingan fick jag stanna och justera min sadel, för den knarrade utan like (kanske inte så konstigt, för det är en Brooks med Salsa Shaft-stolpe. Utmärkta produkter båda två, men inte alltid så tysta). Så jag satte mig ner på vid sidan av stigen, tog loss sadelstolpen, lossade alla bultar och fettade in, fettade in sadelrälsen, spände upp sadeln och fettade slutligen in stolpen.
Sen vart det tyst och några svetton som var lite för nära hann försvinna så att jag kunde få vara ifred.

Angående illustrationbilden här ovanför. Den har ju naturligtvis inget att göra med den här texten, den är bara fin.
Jag satt och tittade på gamla vykort från Alperna.
och önskade att jag hade fått se dom områdena förr i tiden. Nu är det ju inte direkt så att det har förändrats särskilt mycket där, men i allafall. På bilden ovan ser man Sellajoch haus, alltså värdshuset vid Passo Sella. Den vita gårdsplanen är numera asfalterad och vägen ner till Canazei går utanför.. Fast det är ändå betryggande att tänka att Alperna har varit ett turistområde i 150 år utan att tappa sin egen identitet och kultur. Jag längtar verkligen dit, men det hade varit riktigt spännande att vara där för 50 år sedan. Alla som har läst Jobst Brandt vet vad jag talar om.
Läs här och framförallt det här

(för övrigt, lite reggaefeeling hade dock söndagens cykeltur. Jag hade The Wailers "Duppy Conqueror" i skallen hela tiden.)