Kamelrygg?

Klicka på Wilfred Thesigers fina bild!


Min ryggsäck brukar vara ganska proppfull, så det är sällan jag använder Camelbak*. Jag brukar klara mig bra med två vattenflaskor på ramen, och om man behöver spola av en lerig växelförare, skölja ett sår eller helt enkelt fylla på vatten från en bäck eller en källa så är flaskor mycket enklare att hantera. Men för en dryg vecka sedan stoppade jag ner plastsäcken med slangen i ryggan och gav mig ut i skogen. Ryggsäcken blev genast två kilo tyngre och jag kände mig jättelöjlig som sög vatten ur en slang. Det var lite konstigt, eftersom jag köpte min första (en Blackburn Hydrapack) för snart sju år sedan. Det har varit många tillfällen då jag har varit väldigt glad över omedelbart kunna få några livgivande droppar. Faktum är att dom gånger jag har uppskattat vätskeslangen mest har varit vid riktiga svettotillfällen. På långlopp när jag har stressat och inte vågat sträcka mig efter en flaska eftersom jag har cyklat så snabbt jag har kunnat, eller på gruppturer där hela gruppen har hetsat så att man inte vill tappa kontrollen.
(jo då, det behöver inte vara tävling för att folk ska behöva hävda sig. Den genomsnittsliga Happyturen är lika mycket tävling som ett ordinärt långlopp, det är bara det att det inte sägs uttalat. Även om det inte går snabbt så ska det visas vem som är duktigast eller vem som vågar mest. Och jag har hört hur snacket går efteråt om dom som inte håller måttet)
Så, Camelbak är alltså lämpligt för rejs. Jag rejsar inte. Faktum är att jag är så pass oupptagen när jag cyklar att jag utan problem både hinner och orkar sträcka mig ner och ta upp en vattenflaska från ramen. Är terrängen för bökig för att jag ska kunna släppa styret med en hand så kan jag vänta någon halvminut på att dricka. Och det där med att vänta kanske inte är så dumt. Vi som bor i västvärlden verkar ha fått törstfobi. Det är en känsla av "får jag inte vatten omedelbart så kommer jag att uppvisa symptom på allvarlig uttorkning" eller "jag måste bära med mig 30cl kaffemedmjölk". Det kan kännas lite underligt när man är på en söndagstur i en skog som är proppfull med sjöar , och ännu löjligare om man går omkring inne i stan med 250 meter till närmaste 7-11, Coffée by George eller Pressbyrån. Vad hände med att sätta sig ner och ta en fika? Eller för den delen, stanna, dricka en dubbel, ta ett glas vatten och gå vidare?
Jag tror att dom flesta klarar av några minuter utan vatten. Faktum är att dom enda som jag verkligen tror behöver en slang med vatten rakt in i munnen är multi, tri eller endurancesvetton**. Där är det verkligen befogat. Och den som cyklar på en fulldämpad hoj med fulfejshjälm har ju lite bökigt med vattenflaskor, det erkänns. Själv känner jag mig bara löjlig med slang. Jag har sett att SWAT-team och commandosoldater använder vätskeryggor, och det kan jag förstå. Skulle jag själv ha händerna upptagna med en Uzi skulle jag inte vilja slappna av en sekund för att lirka med en flaska, och jag skulle nog vara så stirrig att jag behövde en napp.

Men så viktig är inte min cykling. Och förresten, det är en mycket trevlig känsla att belöna sig med en klunk från flaskan när man väl har segat sig upp för världens vidrigaste backe. Att ryggsäcken blir två kg lättare utan vatten är ju också en bonus.

* jag använder Camelbak som allmän beteckning på vätskesystem i den här texten, på samma vis som Vespa brukar betyda scooter oavsett om det är en Piaggio eller Lambretta.

** men om nu Camelbak är en sån rejspryl, varför använder inte tävlingscyklister det?
Enkelt. Alla tävlingscyklister vill vara som proffsen, och proffsen får langning. Det ökar på känslan av att vara utvald och göra Något Väldigt Viktigt att få flaskor sträckta till sig på tävlingar. Dessutom så behöver idrottsföreningar ha en massa funktionärer som måste motivera sitt berättigande. Utan dryckesslangning så blir det en uppgift mindre för eldsjälarna i klubben. Alla behöver vi någon form av bekräftelse.