Jag fick kontakt med en gammal vän för en vecka sedan. Min kompis Picko gav sig till känna, och det var ett kärt återseende (kolla in Sånger från nedre bottten, länk till höger).
Och vad som gjorde det hela ännu roligare var väl att både han och jag verkar ha klarat oss ganska väl. Vi lyckades klättra på den smala stigen utan att ramla ner i kriminellträsket eller svenneghettot, utan klev bara ner från berget med en känsla av att vi var ganska nöjda. Vi behöver inte klättra upp på nästa topp heller. Vi stannar nog kvar i dalen och tar hand om våra ungar istället. Barn, Bira, Bajen. Det konstigaste är väl egentligen att jag och Picko aldrig hade Bajen som utgångspunkt för vår vänskap. Var Hammarby så självklart att det aldrig nämndes eller var vi för upptagna med att hitta reggaetolvor och bra röka? Nåja, det finns gott om bekanta man inte bryr sig om. När någon som man verkligen gillar dyker upp efter 15 år så tar man chansen, annars är man en idiot.
Och det fick mig att tänka på en annan gammal kompis, Dilettanten. Dilettanten och jag lärde känna varandra i början på 80-talet och delade allt under några år (allt, inklusive flickvänner). Vi fortsatte att hålla ihop, och när vi började bli gamla och grå satte vi igång att cykelträna. Det var ett sätt för oss att motivera att vara tillsammans, och det var många spännande ögonblick när vi lyckades med att cykla vilse i ösregn på Roslagsleden eller när vi försökte förstå hur man tar sig bort från trafikkarusellen i Arninge. Vi trodde att man måste delta i långlopp för att få cykla, och därför så påstod vi att vi tränade för att få vara med varandra. Dessutom så fick vi ju resa bort för att kunna cykla i dom där motionstävlingarna, så det blev en mysig resa till Linköping, Motala eller Borensberg fylld med spänning några gånger per sommar. Men det tog slut. Dilettanten blev fångad av fotboll och jobb och jag började fricykla och träffade en massa ungdomar som ville cykla med mig.
Vi gled ifrån varandra, men jag saknar min Dilettant. Det är bara Dilettanten och jag som har stått på startlinjen till MTB-Vättern, supernervösa som fan, och hört speakern säga " Vi har många roliga namn på lag här, bl.a Mighty Lion Rockers från Stockholm! Respect!"
Så, Dilettanten, jag vill att du ska veta detta: Jag cyklar aldrig mer ett långlopp på MTB utan dig. Det kan aldrig bli samma sak.
Jag saknar dig. Vi måste återuppliva Mighty Lion Rockers.
fredag, maj 18, 2007
44 år, klumpig och blyg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
När politiken och sen punken sköljde över mig sket jag högaktningsfullt i hela sportvärlden. Att Bajen lirade SM-final -82 var säkert kul för dem som var där, själv hade jag fullt upp att hitta bra reggaeplattor och juste röka för att uppåda nåt intresse. Bajen kom in i mitt liv, igen, i början på 90-talet. Ett bra tidsfördriv mellan bärsen på kvarnen.
Fint skrivet om Dilettanten, som jag är nyfiken på vem det är. Påminner lite om min och TP:s story; att dra igång ett fotbollslag för att hitta på ett skäl att umgås.
Jag tappade kontakten med min bästa kompis sommaren efter nian. Vi pratade eller träffades aldrig under de 20 kommande åren. Men så för några år sedan så korsades våra vägar av en slump och vi tog upp vänskapen igen.
Det vi konstaterade var att det var bara att fortsätta där vi slutade. Snabbt gick vi igenom våra gamla klasskompisar, gymnasiet och allt däremellan.
Nu är vi samma polare som som vi var för 20 år sedan och har lika kul tillsammans, men som vuxna dårå.
Som strumporna i tvättstugan tappar jag bort mina kompisar med jämna mellanrum. Gäller att hinna fylla på med nya så jag inte står där en morgon med näsan i klädkammaren och undrar var alla tagit vägen.
Skicka en kommentar