Livet är gott.

Lördagen tillbringades med arbete. Visserligen behöver jag inte längre stå i Östermalmshallen för att tjäna ihop pengar till en cykel, men nu skulle lagret i Upplands Väsby inventeras och det kom en förfrågan till inköpsavdelningen om några fler ville vara med. Jag har en bra princip i såna här fall, och det är att alltid anmäla sig frivilligt på ett tidigt stadium. På det viset så har man gjort sitt när det blir dags för dom verkligt vidriga sakerna som avloppsrensning och minröjning. Dessutom behöver jag ha en bra relation med lagret, och det får jag bäst genom att jobba där. Att frysa tillsammans är en bra grund. Inventering av färskvarulager är inte speciellt kul, det är +2-4°C i lokalen och man står still och räknar på miniräknare och skriver på papper. Och eftersom färskvaror till största delen säljs på vikt så går det inte bara att räkna kartonger..
Sen går papperet in till kontoret, och sen kommer en ny lista ut med alla vikter som diffar mot lagersaldot. Då får man räkna om och bekräfta att det verkligen är 38 kg bacon som inte existerar, eller att dom 280 kg skivad Herrgårdsost som finns i lagersaldot på något mystiskt vis har förökat sig till 350 kg och att det faktiskt står 12 kartonger med lutfisk på hylla B51A trots att dom inte har funnits i lager sedan 31/12.
(lutfisk i Mars, hur i helvete ska vi bli av med det? Det finns troligen ingen kund som kan tänka sig att ta emot det även om vi ger bort varorna..)
Alltså, inventering är definitionsmässigt en skrattfest.

Men, till ämnet. Jag tog naturligtvis nya cykeln till Lapplands-Väsby. Det kändes lagom att göra en långpendling till jobbet som premiärtur, och grusvägarna mellan Rotebro och Väsby är trevliga. Frambromsen gick emot lite, men både jag och Phil hade varit övertygade om att det skulle lösa sig efter några kilometers cyklande. Det gjorde det dock inte, men jag strävade på.
Först trodde jag ju att jag var jätteklen, fet och otränad, men till slut fick jag erkänna att det var cykeln det var fel på, inte mig. Och det gick inte över heller. I Sollentuna stannade jag för att ringa mina kollegor och säga att jag skulle bli sen, och passade på att kolla på framhjulet. Det lyckades snurra ett och ett halvt varv innan det stannade, och även fast jag mekade med wirespänningen blev det bara marginellt bättre.
Grusvägarna från Rotebro blev ett verkligt "Hell of the north" med mjuk tjällossad lera. Jag trampade som en galning men kom knappt ur fläcken. Jag hoppades att lerstänk på skivan skulle slita lite på bromsbeläggen, men förgäves. Så jag anlände till lagret en halvtimme försenad, nerkyld och genomblöt av svett. Sen vidtog alltså sju timmars inventering i kylen innan det kunde blir fråga om att ta sig hem också. Men då infann sig räddningen genom ett telefonsamtal. Det var den skotske cykelmekanikern som hade drabbats av Törsten och föreslog lite afterwork på Oliver Twist. Vi måste vara tvillingsjälar, för jag kunde just då inte tänka mig något bättre än:
1. God öl
2. Phil Mc Naughton
Jag avbröt vilseåkandet i Attundaland (varför måste jag alltid vara tvungen att kolla om den där andra vägen kanske är roligare trots att jag är skittrött och cykeln knappt rullar?) och satte mig på pendeltåget. Sen var det en mycket kort transportsträcka från Södra station till Stockholms bästa ölsortiment och gatumekande av bromsar (jag stannade kvar i baren och åt baconburgare). Några timmar senare rullade jag hemåt med utmärkta bromsar som uppförde sig perfekt. Nöp när dom skulle och dom kunde också tjänstgöra som mistlurar, vilket är väldigt bra på Södermalm en lördagskväll. Klockan 22:00 låg jag i min säng och somnade omedelbart. Livet är verkligen gott.