Bara en liten hänvisning till en annan blogg..

Jaquie Phelan bodde hos mig i tre dagar i somras, och jag har nog inte riktigt hämtat mig än. En underbar person. Jag önskar det fanns fler som Jaquie. Läs hennes blogg.

Attans vad trevligt!

Just när jag börjar bli klar i huvudet över hur vårens cykel ska vara ihopsatt och hur min gammelräser ska byggas om och hur Surlyn ska ändras så dyker det här upp: On One lanserar en luggad stålräser med horisontella droppisar.. Bara att tänka om alltså. Det här är en godbit som jag tror passar mig som en handske.. och med tanke på vilka trevliga cyklar Brant får till och vad dom brukar kosta så är det väl lika bra att skriva upp sig på väntelistan. Tur att jag har ett par landsvägshjul som bara står och väntar på att användas.
Läs mer här och titta på mer bilder här.
Lovely.

Varför jag inte har en carbonräser

Alltså, jag vill verkligen cykla Ötztaler RadMarathon. Jag har inte riktigt klurat ut hur långt det är, men enligt mina beräkningar så är det 180km men jag har läst nånstans att det är 238 km.. Jag vill åka dit med en lätt och snabb carbonräser, ställa mig på startlinjen och bara hänga med i massan och få dricka vid kontrollerna, få cykeln lagad en proffsmekaniker om den krånglar och ha flaggvakter som visar mig vägen när vägmarkeringarna inte räcker till. Sen vill jag bli emottagen vid målet helt utpumpad och få en medalj om halsen.. Men det blir nog inte så. Troligtvis kommer jag inte att kunna passa in det här loppet i min kalender, utan jag får tackla den här sträckan på egen hand istället.

Och det är här den där carbonräsern faller bort.
Jag behöver nåt betydligt tåligare som kan misshandlas av flygplatslastare, hängas skavande mot andra cyklar på ett överfullt lokaltåg eller som kan blästras av sandblandat regnsstänk.
För att inte tala om hjul.. När jag behöver en ny eker i Innsbruck ska det inte vara en beställningsvara, och helst ska hjulen kunna rulla med minst en eker som saknas. Jag kommer att cykla uppför dom här backarna alldeles ensam med en liten väska på styret eller från sadelstolpen och med en något större väska på ryggen, och vätskekontrollerna blir väl SPAR och caféer istället. Och när jag kommer till toppen av Timmelsjoch så är jag övertygad om att det kommer att finnas en grusväg eller stig där som är väldigt lockande, så det är lika bra att däcken är lite större redan från början. Fälgarna måste också palla några smällar, jag tänker inte få min tripp förstörd av ett genomslag som ger en buckla.. Pedalerna ja. Det kan ju hända att den där grusvägen blev för brant så att jag måste leda cykeln, eller så lossnar klossen till pedalen. Då blir det MTB-skor som man kan gå i och eventuellt kombipedaler, så att det går att cykla i sandaler i värsta fall. Bromsarna måste palla en hagelskur och fungera lika bra nästa dag, så normala LVG-bromsar går bort.

Så där. Carbonräsern blev borttrollad på en gång. Det spelar ingen roll hur sugen jag är på en Canyon, den passar inte för mig. Jag får nöja mig med en begagnad Planet X i stål, men den är i stället nästan perfekt för ändamålet. Pengarna som blir över går in i semesterkassan.
Men nån gång ska jag stå på startlinjen i Sölden tillsammans med tusentals andra och vara med i Ötztaler Radmarathon på en blänkande svart räser som bara duger till en sak.. Need for speed!