Jag lyser upp i mörkret.

Sådär ja. Ny belysning är beställd från Storbritannien. Det blev en Exposure Enduro, egentligen för dyr för mig, men jag kommer inte att göra om samma misstag som jag gjorde förra året med Sigmalamporna. (Jag fick pengarna tillbaka) För visst finns det lampor som lyser bättre för mindre peng än Exposure, men efter att ha kört hela vintern med en Exposure Joystick på hjälmen så vill jag aldrig mer gå tillbaka till stora, klumpiga lysen i bräckliga lamphus, eller tunga, otympliga och känsliga batterier som ska hängas på ramen eller knölas ner i en ryggsäck. Och man slipper kablar.. Alla som har haft ett pannlampsbatteri i ryggsäcken vet vad som händer när man tar av sig ryggsäcken utan att koppla bort pannlampan. Att stå i en beckmörk skog och leta efter verktyg samtidigt som man sitter fast med en batterikabel i huvudet är inte ett dugg kul.
Exposurelysena är lätta också. Joystick väger 89 gram och Enduro 295 gram med batteri !
Med 2x5W SLED på styret och 3 W SLED på huvudet så kan jag nog tackla vilken stig som helst i mörkret. Två och en halv timmes brinntid på full kräm är inte heller fy skam. Jag får väl återkomma med en utförlig rapport när paketet har dykt upp, men om Enduron är lika bra som Joystick (och den borde vara det, eftersom den modellen har funnits i två år och dom har hunnit till version 2) så ser jag fram emot höstmörkret. OK, det är en kompromiss. Jag offrar lite ljusstyrka för att slippa kablar och få låg vikt, men LED-teknik med Li-Ionbatterier är framtiden för cykellysen. Någon måste ju offra sig för att tekniken ska gå framåt. Ni kan tacka mig om några år när liknande men bättre lampor kostar hälften så mycket.

(Cateye har också några intressanta lysen, Tripleshot Pro och Doubleshot Pro
som jag var nära att köpa. Jag är övertygad om att dom också lyser bra, men det är fortfarande NiMh batterier och kablar. Dessutom så blir totalvikten 445 gram lägre med Exposurekittet)

Edit: Som Jonas påpekade så är det faktiskt Li-Ion batterier till Cateyelysena som jag länkade till. Jag blandade ihop dom med andra modeller, Tripleshot och Doubleshot. Men vikten är densamma.

Cykeltjuven

Jag mötte en cykeltjuv häromdagen. En vän till mig fick en cykel stulen från loftgången utanför sin lägenhet för ett drygt två år sedan, och det gjorde mig ganska arg efterom det var jag som hade köpt den cykeln begagnad och fixat till den, bland annat bytt sadel, handtag, styrpluggar osv. Och i vintras såg jag samma cykel stå parkerad utanför ett köpcentrum i Stockholms södra delar, cirka 700 meter från platsen där den stals.
Jag tog genast och skrev ett meddelande till tjuven på sadeln (beige bred damsadel) om att jag var villig att betala hittelön för återlämnandet och skrev dit mitt telefonnummer. Naturligtvis hände ingenting. Nu i förra veckan såg jag cykeln igen i samma område, men sadeln var bytt och styret hade nya handtag. Jag lade en lapp på cykeln med texten " Jag håller koll på cykeltjuvar". Några dagar senare kommer jag gående en kväll och möter en kvinna på cykeln. Jag stannade framför henne så att jag blockerade vägen och hälsade. Jag frågade var hon fått tag på cykeln, och hon undrade fräsande varför jag ville veta det? "En bekant till mig blev av med en sån här cykel för ett tag sedan här i området , och jag tror att det är den här" Svaret blev inte alls ångerfyllt, utan kärringen cyklade iväg med ett sarkastiskt "Bingo för dig, apa!"
Jag fick inte tillbaka cykeln, men det hade jag inte väntat mig heller. Det hade ju varit lite väl mycket överkurs att börja brottas om en cykel som inte ens är värd självrisken på hemförsäkringen och som jag inte var ägare till vid stölden. Men jag gillar tanken på att en cykeltjuv blir konfronterad på öppen gata, för det ska inte vara enkelt att göra dumma saker. Dessutom har tjuven gjort ett övergrepp på min vän genom att stjäla, och den ilskan ska skickas tillbaka. Skit samma om den kvinnan som cyklade på hojen har stulit den själv eller fått den från en vän, den som använder tjuvgods ska skämmas och förhoppningsvis kasta skiten tillbaka på tjuven.

Hur kul är det att cykla om man riskerar att skällas för tjuv i sina hemkvarter?
Och om jag inte hade gått fram och konfronterat tjuven hade jag skämts väldigt mycket över mig själv. Jag nynnade för mig själv hela vägen hem.


(ja, jag är säker på att det är rätt cykel. Det är en mycket ovanlig Cruisermodell som jag aldrig har sett fler exemplar av, och alla som har fixat till en skrothoj vet hur man känner igen smådetaljer. Dessutom så var det som sagt i samma område.. Och för er hämndgiriga: Om jag möter subban när jag sitter på min cykel så blir det målspurtstackling ner i diket)

Och för övrigt, jag har själv provat på cykeltjuvens arbetsförhållanden idag. Mitt på Nybrogatan klockan 17:20 stod jag och bröt upp ett lås utan att någon brydde sig..

Spinning och andra idiotiska saker

nu
En av dom mest korkade saker den västerländska medelklassen har hittat på måste väl ändå vara gymmet? Inte gymmet i sig som träninglokal, utan mer den enorma andefattigheten med att fysisk träning måste bedrivas under ordnade former, på schemalagd tid och helst under kompetent ledning av utbildade instruktörer. Jag pratar inte om idrottsträning eller sjukgymnastik, utan om gym som motionsform. Hur blev det så här? Hur kommer det sig att samma människor som verkar göra vad som helst för att slippa röra på sig med nöje betalar tusentals kronor per år bara dom får göra det inomhus två gånger per vecka med konstiga apparater eller i grupp? Människor som åker rulltrappa, hiss eller färdas med bil löjligt korta sträckor flockas till gymmen för att hålla sig i form. Personer som har ett fullspäckat schema markerar två kvällar per vecka för att gå på "gymmet".
Måste det vara så här? Jag tycker jag har rätt att uttala mig, för jag har också haft gymkort. Ganska många faktiskt, och det slutar bara med att jag tröttnar. Det mest utnyttjade gymkort jag haft var på ett ställe där gymmet fanns i en simhall. Så, jag simmade, och kunde konstatera att jag betalade ungefär 250:- per gång för att utnyttja en kommunal simhall med bastu och sitta på en träningscykel (ganska dyrt enligt min uppfattning, framförallt eftersom jag cyklade till simhallen).
Och det var faktiskt på ett gym jag fick arslet ur vagnen och började cykla igen.Det hände för 8-9 år sedan och jag var fet och ur form. Jag satt på en träningscykel och körde ett backprogram och hade ganska kul. Cykeln simulerade olika höga stigningar med hjälp av motståndet, men jag började faktiskt känna mig lurad. Jag satt i en källare i Stockholm och betalade dyra pengar för något jag kunde få gratis. Att röra sig är ett mänskligt behov, och jag bestämde mig för att att det skulle få ta plats i min vardag istället för att vara något som förvisades till ett visst antal träningspass per vecka. Jag tränar eller motionerar inte nu längre, däremot så rör jag på mig hela tiden. Jag går eller cyklar vart jag än ska, och har (numera) ett jobb där jag sällan står stilla mer än några minuter per arbetspass. Jag anser det vara mycket om jag har suttit 20 minuter under en arbetsdag, och jag mår toppen.
Visst, det gör ont röra på sig. Men det gör ännu mer ont att sitta still, för att inte tala om hur ont det gör om man hänvisar sin fysiska aktivitet till några futtiga timmar per vecka.
Jag råkar ut för en hel del tröttsamma kommentarer typ "har du cyklat hela vägen hit?" (18km) eller "gått från Gullmarsplan? Är du tokig" (4km), och jag har standardsvaret berett:
"Din farfar hade inte tyckt att det var något konstigt". För så är det, bara för två generationer sedan så var folk faktiskt beredda att anstränga sig och lyfta på häcken. Eller för den delen, att bära på saker.
Så nu vet ni. Den enda träning jag kommer att bedriva inomhus framöver är simning, och det kommer bara att vara av den anledningen att det är så jävla kul att simma och att det sällan är temperaturmässigt genomförbart att vistas i svenska vatten under så lång tid som det tar att simma tusen meter.