Idag cyklade jag i Hellas.

Jag gav mig ut på min absoluta favoritrunda idag. Blå spåret från Hellasgården mot Erstavik, och Gröna stigen hem. Det finns ingen slinga jag gillar mer än den, 21 km ToR med den bästa cyklingen jag vet. Några dumma surhål som stundtals är bottenlösa, men annars är det mest släta berghällar som går upp och ner hela tiden. Troligtvis så bidrar skärgårdskänslan mycket till att jag gillar stigarna, det känns att Östersjön är nära . När man kommer upp på höjderna har träden det vindböjda utseendet, och man kan känna doften från havet. Jag cyklade verkligen bra, hade flyt och tog mig fram på flera svåra ställen som jag inte klarat tidigare. Och funkade det inte så stannade jag upp, tog en titt och hittade linjen. Sen försökte jag igen, tills jag kom fram där jag ville. Helt enkelt skitbra. MTB blir aldrig bättre än så här, och jag har svårt att tro att jag kommer att tröttna på dom här stigarna nånsin. Visst finns det flera bra stigar som är närmare, jag tog till exempel Traktormakt på hemvägen. Men det är inte lika kul. Stenhällarna på blå är det bästa som finns i Stockholm, och dom ligger långt bort i skogen istället för att ha en massa funkishus som grannar.
Jag blev lerig som fan, men det får man räkna med. Den här stigen är tyvärr dragen över några riktigt dumma partier där avrinningen är nästan obefintlig. Fast det verkar inte som om stigen tar skada, jag har cyklat här många år och det ser likadant ut som alltid. På vissa ställen blött, på vissa ställen torrt. Där det brukar vara lerigt var det så. Vill man inte bli blöt får man cykla någon annanstans. Hellas är bäst.