tisdag, april 04, 2006

Tack gympamajjen!







Junivallen hade Malena Johansson tagit in Evelina Kokko som gästskribent med en text om hur fel det kan bli i skolans idrottsundervisning, och det fick mig att tänka tillbaka på hur gymnastiklektionerna gick till på det onda 70-talet. Och det slog mig jag faktiskt minns en av mina gymnastiklärare med glädje. Det fanns nämligen en av alla dom lärare som passerade genom mina mellan- och högstadieår som gjorde intryck på mig. Anders var alltid mån om att se till hela gruppen, och fanns alltid längst bak hos dom som låg sist eller fastnade på bocken istället för att applådera dom som presterade bäst, saker som är ganska självklara för en idrottsledare numera, men detta var det mörka 70-talet, glöm inte det.

Kunde man inte hantera en boll eller puck eller var jävligt bra på att hoppa och springa var man inte vatten värd. Själv hade jag redan gett upp det där med idrott, jag var nämligen "rädd för bollen" och hade bestämt mig för att rock´n´roll var mer passande för mitt liv och att sport skulle man titta på, inte delta i. Men det fanns en sak jag var bra på. Terränglöpning. Och dessutom gillade jag orientering. Att få en karta i handen och på egen hand ge mig ut och leta i skogen, att få känna variationen mellan sten, grus och mossa i fötterna, att ena stunden lunka uppför och nästa sekund slira ner för en blöt brant passade mig perfekt. Och dessutom ingen jävla boll eller någon som kallade en för sopa när man missade att passa. Anders visste detta, och han visste att den enda man verkligen tävlar mot är sig själv. Så han blev nöjd när den som var mest anti-gympa av killarna i klassen med glädje tog emot karta och kompass, och medans fotbollsfånarna i klassen höglutt deklarerade att dom tänkte maska så gav jag mig ut i skogen, styrkt av Anders gillande blick. Det var den enda gången en gymnastiklärare hade visat någon som helst ärlig uppskattning för vad jag gjorde.

Jag tror inte att Anders Gärderud minns särskilt mycket av den tiden han tillbringade som vikarierande lärare på en skola på Södertörn, han var nog ganska fokuserad på annat.
Till exempel på att träna för att vinna OS-guld i hinderlöpning i Montreal, eller att ta fyra världsrekord. Att vara lärare var bara ett sätt att försörja sig. Men för mig gjorde det skillnad. Och när jag långt senare började cykla MTB så tog jag med mig samma känsla. Skogen, att läsa terrängen, att hitta spåret. Att slå sig och att bli blöt. Och att det bara var min egen prestation som räknades. Hade jag gjort mitt bästa hade jag vunnit, sen spelade det ingen roll var i resultatlistan jag hamnade. Tack Anders.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kan bara instämma. Skillnaden mellan dig och mig var (i alla fall på den tiden) att jag intresserade mig för idrott men hade valt bort lagsporterna. Detta fick mig att framstå som ett ufo. De tuffa grabbarna i plugget dissade mig totalt, trots SM-medaljer i längdskidåkning och skolrekord i samtliga grenar i friidrott!

Vi hade en gympavikarie vid namn Bo Orrsveden, inte fullt så känd som Anders Gärderud, som var duktig friidrottare på Elitnivå i Sverige. Han såg, liksom Anders, över allt detta lagidrottande och lät mig träna på egen hand en hel höst. Jäklar vad jag njöt!

Jansson99/Happymtb

Anonym sa...

Fint!
Orienteringen var bäst.