Wellens gör en Cantona

God jul på er, för helvete. Tack till alla som har följt med BBB från starten, över uppehållet och som hänger på nu när jag har fått det berömda arslet ur vagnen igen. Tack för att ni läser, och tack för snälla ord. Om ni har lust att klicka på Google-annonserna här ovanför blir jag ännu gladare. Undrar när dom ger vinst? 2012?
Nåja, det visar sig. Rätt som det är kommer jag att få ett mail om att jag har femtio dollar innestående om jag vill annonsera på Google, eller nåt.

Nej, över till dagens cykelnörderi: Vi ska snacka om Bart Wellens spark. För er som inte är insatta så är Bart Wellens världens bästa cyklocrosscyklist, och förra helgen fick han nog av en åskådare som trakasserade honom och sparkade rakt ut åt sidan mot den åskådaren. Först blev han diskad men genomförde ändå loppet och gick i mål på första plats, lämnade in en protest och blev sen tillerkänd segern. Efter några dagar meddelade UCI att segern inte godkändes, och Bart blev diskvalificerad en gång till. Dokusåpa, liksom.

Det är faktiskt inte ett dugg kul. Men det som är kul är den situation som Bart Wellens hamnade i: Här har vi alltså den högst klassificerade cyklisten i hela världen i sin disciplin, och han råkar ut för att det står tifosi vid sidan av banan som kastar lera, öl och glåpord efter honom. Vid varv fyra hade han fått nog och riktade en atletisk spark mot sin plågoande. Ingen kan anmärka på det, det är väldigt mänskligt att göra på det viset.
Det är däremot mer intressant att börja titta på den åskådare som genom sitt beteende fick den här cirkusen att starta. Det är uppenbarligen en person som hyser stark önskan om att Bart Wellens inte ska vinna. Och som dessutom har några flinande idiotkompisar bredvid sig, som skaffat sig ytterligare kurage med nåt jävla belgiskt körsbärsöl.
Nu börjar det nämligen bli spännande. Jag är inte dugg för cykelfans som beter sig illa mot tävlingsdeltagare, men slutsatserna för mig blir:
1. Cyklocross drar publik i Belgien,
2. Cyklocross drar inte bara till sig publik, utan fans, supporters, hooligans, tifosi, ultras osv..
Det är en sport som engagerar. Det är hästlängder från svenska trötta xc-tävlingar, när ingen kommer och tittar förutom pappa som ska köra xc-atleten hem så han inte blir kall eller morfar och mormor som vill se lillplutten vinna juniorklassen trots att det bara är tre tävlande.. Kanske att det hjälper att belgarna har lyckats köpa några öl också.

Jag känner mig tämligen säker på att alla svenska cyklister gladeligen skulle byta plats med Bart Wellens, eller någon annan i det loppet. För dom fans som stod där vid sidan av banan och uppförde sig illa gjorde det inte på grund av att dom hatar Wellens. Dom betedde sig så eftersom dom älskar någon annan cyklist. Dom är faktist riktiga fans.

Jag har svårt att tänka mig någon bättre publicitet för cykling än den här incidenten, framförallt eftersom Bart Wellens spark var så fantastiskt snygg. Bara rätt ut åt sidan, utan att tappa en millisekunds kontroll av cykeln. Enbart en av världens bästa cyklister kan göra på det viset.
Så jag säger ja tack. Tack till Bart Wellens för din välriktade spark, och tack till den okända cx-huliganen som utsattes för den. Det är på tok för lite läktarvåld inom cyklingen.
Cyekltävlingar är inga snälla saker. Ju fler som erkänner det desto bättre.

Cykelkomposition, pt II

Ta en titt på cykeln på bilden. Det är Lance Armstrongs Trek Madone SSLx. Inte så dum, men det är när man får höra priset som man nästan svimmar. Trek har nämligen den cykeln med i sin katalog (ja inte riktigt, bland annat har den en annan sadel).
Nu vet jag i och för sig att dom inte räknar med att sälja särskilt många men ändå:
Priset är satt till 104 000:-! Vem vid sina sinnens fulla bruk köper en cykel för dom summorna?
Dom som kan använda en sån här cykel fullt ut behöver ju dessutom inte slanta själva för den, dom får den gratis. Och det första dom skulle göra vore ju att börja ändra på den. Så min fråga borde ju egentligen vara, vem i helvete köper en färdigkittad cykel för såna pengar? För dom stålarna kan man ju få nånting som är helt custombyggt, där man själv har specificerat varenda detalj. Och det är så riktiga cyklister gör när dom köper cyklar. Om jag hårddrar det, så köper inte en seriös cyklist en komplett cykel som kostar mer än 20 000:-, för när man har skaffat sig dom erfarenheter som krävs för att verkligen förstå alla perimetrar som bidrar till att en viss cykel fungerar på ett visst sätt så har man också hunnit skaffa sig några väldigt bestämda åsikter om vilka komponenter man gillar och om hur dom ska vara inställda, vare sig det gäller kassett, sadel eller styrbredd. För att inte tala om hur man vill att ett hjul ska vara ekrat.
Att sitta på en Trek MadoneSSLx som är kittad som Trek vill går inte ihop med att vara cyklist. Det är säkert en skitbra ram, men då så: Ge mig ramen och så väljer jag komponenter, sätter dit min gamla insuttna sadel och låter Rikard bygga hjulen. Lance skulle säga samma sak, fast han skulle säga att Keith skulle få bygga hans hjul..

Jag satt och läste Kadens nya nummer, där det bland annat finns en prylguide för 2006. Det var där jag såg den här Trekhojen, bland alla andra cyklar. Och det slog mig att det som för fem-sex år sedan fick mig att gå i taket av lycka, dvs köpguider och kataloger, inte alls har något intresse för mig längre. Jag kunde sitta i timtal och fundera över om en Marin fulldämpad eller en Kona hardtail skulle vara det bästa för mig. Men så är det inte längre. Se bara på hur det gick förra hösten när jag köpte en Kona Dawg på Cyklotekets höstrea. Skitbra cykel, kanonpris och mycket vettigt komponerad. Men det dröjde inte många månader innan jag hade bytt sadel, sadelstolpe, grepp, växlar, pedaler, växelreglage, däck, framgaffel, QR till sadelstolpen och bromsar på den hojen. Hjul och vevparti hade jag bestämt mig för att köra skiten ur innan jag bytte, men jag besinnade mig och sålde cykeln innan bakdämparen hann uppgraderas.

Så, jag är inte längre intresserad av kompletta cyklar. Jag är intresserad av ramar och komponenter i samverkan. Så är det ju för seriösa cyklister, inget konstigt med det. Jag kommer säkert att se en komplett cykel framöver som jag tycker är bra, men då kommer det att vara på grund av att tillverkaren har lyckats sätta ihop något som passar mina förutfattade meningar. Och jag har fullt förtroende för cykelbranschen, dom som jobbar som Product Managers gör ett (ofta) utmärkt jobb. Men dom sätter ju inte ihop cyklarna som jag vill ha dom.

För 104 000:- kan man få en fantastisk cykel. Men hade jag dom pengarna skulle det vara jag som bestämde hur cykeln skulle se ut, inte Trek. Jag hade åtminstone krävt att få välja färg.

För övrigt, jag rekommenderar nya numret av Kadens. Det finns ett reportage där om Magnus Bäckstedts timrekordförsök som är det bästa jag någonsin läst på svenska om cykling. Stefan Larsén regerar.

För vem finns Rålambshovsparken?

Jag fick ett mail från en kompis. Från en av mina bästa vänner faktiskt, en person som är engagerad i tillgänglighetsfrågor för cykling och som gillar cykeltävlingar, och som dessutom inte är främmande för att ge sig ut i skogen med fullastad rygsäck en heldag. En riktigt äkta hederstryffel med andra ord. Men det som var annorlunda från XX´s vanliga mail var att han den här gången var ganska kritisk mot mitt agerande, och tyckte att jag hade klivit en stor bit över gränsen för vad som var acceptabelt , och exakt vad jag hade gjort fel var min vän redo att poängtera för mig.
(det är väl därför man har kompisar, eller? Jag har alltid uppskattat när nån talar om för mig att jag är en idiot på ett tidigt stadium, det är mycket bättre än att man själv kommer på det senare).

Så, OK, om en polare säger att jag uppför mig som ett arsle så lyssnar jag på polaren, och i 90% av fallen har dom rätt.
Sånt säger man inte till en kompis utan anledning, och mina vänner gnäller inte i första taget.

Men det som förvånade mig den här gången var min väns argument. Det visade sig att jag stod anklagad för att:
1) Ha anordnat en cykeltävling i en offentlig park utan tillstånd från Parkförvaltningen
2)Ha anordnat en cykeltävling utan tillstånd från Svenska Cykelförbundet

Jag var tvungen att erkänna mig skyldig till båda posterna. Faktum är att "Heroes of the Arena" gick av stapeln för mindre än 14 dagar sedan, och det arret passade precis in på min väns beskrivning av mitt brott. Jag kunde inte förneka min medverkan.

Ändå förstod jag inte riktigt vad det var frågan om, jag kunde inte riktigt begripa vad jag skulle be om tillstånd för?
Skulle jag behöva ett tillstånd för en vänskaplig cykeltävling på samma ställe som halva Stockholm samlas för att utöva Qui-Gong ,volleyboll,ha möhippa eller Friskis & Svettis på? Hela parken är avsedd för Stockholmarnas lek, vad var annorlunda med vårt arrangemang? Ber frisbeekastarna om tillstånd innan dom sätter igång?
Frågar Burston Marsteller om det går bra att ställa upp två campingbord med bag-in-box till firmans vårutflykt med brännbollsturnering?

Det är en park, som är till för medborgarnas rekreation. Dessutom, vid den tidpunkt som vi startade HoA så var det för utom några få die-hard hundägare som släpade ut jyckarna i snöslasket, tomt!

Men i allafall,kompisen tyckte att race som inte var godkända av myndigheterna kunde ge cyklister dåligt rykte som personer som inte respekterade lagar och regler.

Jag å min sida hävdade att HoA inte på något vis hade uppfört sig annorlunda än någon annan användare av Rålambshovsparken, och skulle vi behöva ansöka om tillstånd så skulle alla som spelar frisbee vara lika tvungna att begära tillstånd.

Det blev, som ni säkert redan har förstått, en stand off.
Min vän argumenterade med att "du har rätt, men du måste förstå att när det gäller cykling är det annorlunda" varpå jag replikerade med " ja just därför gör jag jämförelsen". Det blev löjligt. Jag tyckte att cyklister hade en självklar rätt at använvända en kommunal park på samma vis som andra användare, min vän tyckte också det men ansåg att vi borde få godkännande innan vi utnyttjade vår rätt.

Vi bytte ämne.
Vi gick i stället in på Svenska Cykelförbundet.
Enligt min vän skulle tävlingar vara godkända av SCF för att rätt sorts deltagare skulle komma, och den tävling jag hade arrangerat var inte godkänd av SCF.
Min vän undrade om jag medvetet ville stoppa duktiga svenska atleter genom att locka dom till ocertifierade lopp, men då tände jag till:
För det är inte SCF´s uppgift att lägga hinder i vägen för idrottsmännen/kvinnorna, det är SCF´s förbannade jobb att dessa personer utvecklas maximalt. Och då måste SCF vara flexibla, och se till vad som presteras, inte vad som godkänns. För övrigt, jag tror inte att Cykelförbundet bryr sig heller, dom struntar nog fullständigt i vad som tilldrar sig i en park på Kungsholmen en snöblandad lördagsförmiddag.
Frågan är, är det cyklisterna som behöver SCF eller SCF som behöver cyklisterna? För min del är svaret givet. Och det är fullständigt onödigt att oroa sig i förväg för att någon ska ha invändningar.

Winter Wonderland

Det första snöfallet för säsongen har drabbat huvudstaden, och dubbdäcken har fått komma fram igen så cykeln känns som en stridsvagn. Det gäller att passa på när man är stockholmare, vi har inte särskilt mycket rejäl snö att cykla i. Det blir bara några veckor per år, och man kan inte alltid räkna med att dom blir sammanhängande heller.
Skogen blir vit och vacker och inte alls lika mörk, så man klarar sig på hälften så mycket lyse. Det blir inga problem att köra MTB med bara pendlarbelysning.

Snöcykling är rejält kul efterom man måste tänka på varje tramptag oavsett hur bra grepp man än har.
Underlaget förändras hela tiden, och tyngdpunkten i kroppen måste hela tiden flyttas för att parera snötjocklek, slask, isfläckar osv.
Hela sättet att cykla blir annorlunda, man måste köra med högre fart för att komma fram genom lösa partier eller med tyngre växlar för att kunna bryta igenom en snövall utan att spinna loss. Ibland måste man vara fjäderlätt och bara rulla stilla igenom ett isparti utan röra styret en millimeter utan man får styra med att luta sig och vid andra tillfällen måsta man lägga hela kroppstyngden på styret för att behålla kontroll.

Rena cykelbaletten. Och antagligen lika jobbigt också, efter det första snöfallet märker jag att jag får träningsvärk i helt andra muskler än dom jag vanligtvis belastar när jag cyklar. Häftigt, och det får mig att fundera på hur bra cyklist man skulle bli om man satsade på att cykla mycket i lera under hela året. Men det vore på tok för knasigt. Snö är kul, lera är bara jävligt.