Länk till Hotel des Alpes i Val di Fassa

Det dök upp ett mail igår. Ja, egentligen fick jag fler. Jag får faktiskt ganska mycket mail, och vettiga dessutom. Väldigt få handlar om penisförstoring, vilket förmodligen beror på att jag sällan porrsurfar. Men jag står på ganska många mailinglistor hos turistförbund, cykelsiter, flygbolag, researrangörer, cykelorganisationer osv. Så det dyker upp en hel del intressant i inkorgen. Nu var avsändaren Hotel des Alpes i Val di Fassa. Ämnet var "Soggiorno de Inverno", vilket jag tolkar som " boende i vinter". Det var helt enkelt deras vinterprislista och lite reklam för olika specialerbjudanden de kommande månaderna. Nu är ju inte vintern den mest intressanta årstiden för mig, jag är fullständigt värdelös på att åka skidor.

Men jag har redan bestämt mig för att åka tillbaka till Italienska alperna nästa sommar. Det har faktiskt blivit ett beroende.
Jag vet att jag kommer att drabbas av en djup depression om jag inte kan göra en Transalptur nästa år.
Inte för att själva cyklingen är så jättefantastisk. Jag upplevde nog bara tre ordentliga långa singletrackavsnitt i somras.
Mest är det ett jävla slit på milslånga grusvägar med en stigning som kan vara från 200 till 2000 höjdmeter. Och likadant nerför förstås.
Och inte heller är det någon form av äventyrsresa i vildmarken, dom flesta av stigarna var nog upptrampade redan före Romarnas tid och är markerade för vandring sedan början på förra seklet.Och det ligger alltid en restaurang eller café nånstans .
Visserligen stoppade det inte mig från att vara orolig. Faktum är att jag var skitskraj nästan hela tiden. Rädd för att åka vilse, inte hitta mitt hotell, få solsting, vurpa och ramla nerför ett stup, vurpa och skada mig och inte bli hittad förrän om 5000 år som en ny Ötzi, råka ut för dimma eller åskväder på 2000m+ eller helt enkelt bara att falla ihop av utmattning. Vad händer om bromsarna ger upp i en kraftig nerförsbacke? Och hur bär jag mig åt om jag lyckas smasha ett hjul när det är 20 kilometer kvar till mitt etappmål och det börjar snöa?
Men i Alperna kommer belöningarna hela tiden. Bara känslan att ha besegrat mördarbacken räcker egentligen. Utsikten över bergen och ängarna från passen. Eller trevliga höbärgande bönder som vinkar, frågar vart man är på väg, ger instruktioner och önskar lycka till. En stor tallrik pasta på en Alp-Hütte när man har gjort halva dagsetappen, en Cappuccino och några kulor sorbet på ett café som eftermiddagsfika när man har nått sitt dagsmål. Och en värdshusvärd för vilken man är en gäst i deras hem istället för en anonym charterturist.
Jag kan faktiskt inte tänka mig något bättre. Så jag åker nästa sommar igen.
Jag måste ju faktiskt få se ett murmeldjur.